Lite lustigt är det...

... att jag då denna bild togs... i augusti, runt vecka 6 eller 7... tyckte att jag var svullen. Något jag visserligen var, men njae.
Hej platta magen.

Julklapp?

Väx?

Det här blir ett kanske lite rabiat, aggressivt och upphetsat inlägg.

Jag tror inte ni förstår hur sjukt lite plats det finns för bebis i min mage.
Allt är tjockt och stoppat.
Nu vill jag bara att magen ska växa utåt så jag slutar känna som att jag måste kräkas eller att jag kvävs hela tiden!
Jag vill att magen och bebis ska växa utåt så det slutar göra så otroligt ont i hela kroppen.
Jag förstår de som gnäller över sina stora otympliga magar, men de kan förmodligen inte förstå hur proppat det är när det är en precis lika stor bebis som bara växer INUTI kroppen och inte utåt.
Faktiskt.
*ledsen*

Oftast känns det som att jag inte riktigt FÅR gnälla ens, för jag vet minsann inte hur tungt och jobbigt det känns att vara gravid.
Vad sägs om att dra åt helvete lite?
Nej, seså, lite till. Duktigt. (Hej hormoner. *vinka*)

Jag kanske ska börja hävda detsamma, "vanliga" gravida har inte rätten att gnälla för de har ungefär 3-4 gånger så mycket plats för sina övriga organ än jag?
Rättvist?
Logiskt?
Får jag hävda att ni inte vet någonting eller inte har rätten att klaga?

Nej just det.

Jag vet förmodligen mer än väl, och lika mycket som Svensson, hur jobbigt det kan vara.

Jag anser att jag har en otroligt bra graviditet där jag mår bra.
Där bebis mår bra.
Jag älskar att vara gravid denna gång. Jag älskar varenda dag. Jag älskar varenda mysigt bök i magen.
Jag är så otroligt tacksam över att vi får uppleva det här.

Jag skiter ganska rakt av i krämpor. Tänk om jag skulle påpeka varenda ilande smärta i bäckenet, varenda sura uppstötning, varenda illamående, varenda svullnad etc...
Precis som "vanliga" gravida får.
Men nej, jag som inte har någon gravidmage kan väl inte känna av någonting. Nej nej. Jag vet ingenting. Öh?
Tänk dig själv din växande bebis på ingen plats alls?
Det skulle förmodligen bli ett jävla liv.

Vissa glömmer dessutom att jag har en snart sexårig son här hemma också.
Han föddes inte som nästan sexåring. Han har varit en nyfödd bebis, han har varit ett foster i min mage.
FYI, jag har varit med om det förut?

Bebis närmar sig ett kilo, jag har gått upp strax över 7 sedan inskrivningen, 8 sedan några veckor innan graviditetstestet, och det är så otroligt konstigt då ingen vikt verkar ha satt sig på övriga kroppen. HUR kompakt kan det bli i magen?
Vart har alla kilon hamnat?

Förra veckan "glömde" jag fota med flit. Tanken slog mig ett tiotal gånger men jag orkade bara inte. :)

Så min julaftonsmage får vara med här.
Vecka 25+1, avklädd och påklädd.

Vecka 26

25+0
Vikt: 76 kg

Förmodligen passar inte dina vanliga kläder längre, för nu börjar du lagra
fett kring bröst och höfter. Graviditetsstrimmor på mage och bröst bör dyka upp
nu, om du alls kommer att få några.
Ditt hjärta och dina njurar jobbar hårt för att hålla igång
blodcirkulationen, och ta hand om den ökade mängd vätska som finns i
kroppen.

Barnet är ca 23 cm långt från huvud till stjärt och väger ungefär
900g.
Ryggraden blir starkare och smidigare, för att den skall orka bära kroppen.
Lungorna utvecklas alltjämt och barnet växer till sig mer och mer.
Med lite tur kan man höra barnets hjärtslag genom att någon lägger örat mot
din mage.
Ögonen är nu färdigbildade och barnet har lärt sig att både andas in och
ut. När barnet hör ljud reagerar det med högre puls, och spelar du musik kan det
hända att hon/han rör sig i takt. Det finns studier som visar att barnet
reagerar på beröring runt denna vecka.

BM-besök.

Vi var hos BM på eftermiddagen idag.
På vägen dit kom vi på att vi kanske kunde hämta sonen på dagis så han fick följa med och lyssna på bebis hjärta.
So be it. :)
Det ville han ju gärna.
Nyfiken.

Vår ordninarie BM var ledig så det blev en äldre, stand in, men även hon var nog ganska bra.
Jag beklagade mig lite angående huggandet/ilandet/stickandet i bäckenet och hon drog fram ett stödbälte som hon tyckte att jag skulle köpa.
Massa hundra.
Har för mig att Johanna nämnt något om ett sådant? Kanske låna? *flirta med*

Jag går ju ganska mycket om dagarna, fort, och belastar saker och ting i kroppen, så jag får väl försöka chilla lite, men jag måste ju ta mig till och från jobbet.
Det känns som att vanliga vardagspromenader kan jag inte skära ner på. Jag är tillräckligt lat.

Vikten tog jag inte ens upp då hon inte reagerade alls på att jag låg på +6,9 kg från inskrivningen. :)

Seb tyckte nog att det var lite småhäftigt att lyssna på hjärtat. För att jämföra fick vi lyssna på sambons hjärta också. :)

Det konstaterades att med min "platta" mage skulle jag nog inte vara med i en studie gällande sf-mått, som idag låg på 21 cm.
Allt såg bra ut.
Blodtryck på 109/62, socker 4,8 och Hb som ligger stadigt på 120. (122 vid inskrivning, 119 gången därpå.)
Bebis hjärtljud fick vi inga siffror på.
H*n var en vilding och sparkade runt på prylen så BM tappade fokus och missade siffrorna, och verkade inte så medgörlig med att göra om det som jag tyckte att hon borde varit.
Det fanns ingen mening enligt henne då bebis hade kickboxningsträning.
Det lät ju ändå bra.

Vi fick med en journalkopia och med hjärtat i halsgropen stegade vi ut med en lapp med telefonnumret till förlossningen, och min spontana tanke var: "Va? Föda barn? Jag? VA? HURMENARUNU?".

Kontroll?

Det här med den massiva viktökningen på en vecka grämer mig. :(

Jag kan inte förstå den.
+1,2 kg? På en vecka?
(+1,4 kg om vi räknar på dagens vikt.)

Inser ni mängderna jag måste ha ätit, i och med förbränning, kisserier och bajserier, där en hel del av det vi dagligen äter försvinner, om den vikten ska stämma?

Ja, jag borde ta många av era råd, bland annat att ställa undan vågen och strunta i det, för precis som Anna just sa på MSN; Jag kan inte göra någonting åt det.

Jag äter inte alls annorlunda. Vare sig den senaste veckan eller från tiden innan jag blev gravid.
Snarare att jag är mer försiktig nu. Väljer frukt och grönsaker istället för "fel" mat.
Jag om någon har koll på vad jag ska äta.

När kollegorna sitter och mumsar i sig frallor och pepparkakor tar jag en banan och en apelsin.
När de tar kaffe med mjölk eller varm choklad tar jag en kopp té.

Jag rör dessutom på mig mer än förut.
Det verkar så inteallsnormalt att vikten ska smälla till såhär.
Det kan bara inte vara normalt.

Och jag VILL kunna göra någonting åt saken. :(

Vecka 25

24+0
Vikt: 75,5 kg (HUR kunde jag på något sätt gå upp 1,2 kg på en vecka?)

Nu växer magen och blir tyngre.
Allt eftersom kan du få ont i ryggen, kramp i benen och känna ett tryck ned mot bäckenbotten. Kramper är vanligt och kommer att vara det även längre fram. Undvik att knipa med tårna.
Barnet kan trycka på blåsan vilket medför att du måste gå på toaletten ofta. Det kan hända att du lättare blir andfådd nu. Tänk på din hållning och vila mycket.

Ditt barn är nu ca 22cm långt mellan huvud och stjärt och väger runt 800g. Det kan ta tag om sina fötter och knyta nävarna. I lungorna bildas allt fler blodkärl och
näsborrarna börjar öppnas. Barnets benkärnor blir hårdare.
Barnets livlina - navelsträngen är tjock och elastisk med innehåll av två artärer och en ven. Dessa blodkärl ligger inbäddade i en tjock geléartad massa som hindrar dem från att trassla ihop sig. Detta är ett sätt att säkra blodflödet mellan moderkakan
och barnet och dess livgivande funktion.
De permanenta tänderna bildas långt in i tandköttet men kommer inte att bryta fram förrän barnet börjar tappa sina mjölktänder i sexårsåldern.

Dunka mig gul och blå?

Jag är ju helt efterbliven med föräldrapenningen.
På riktigt.
Hela internet är involverat i mina uträkningar... Eller åtminstone jag och G, som jag tackar så otroligt för hjälpen.
Jag räknar och vrider och vänder på siffror, dagar, löner, skatter och månader.
Jag försöker förstå, och jag börjar nog greppa någonting nu. Hoppas jag. :)

Det blir inte så lång mammaledighet jag helst skulle vilja se. :(
Det känns tråkigt.
Jag vill ju amma ganska så aktivt i upp till ett år, men så kommer det förmodligen inte att bli. Trist, riktigt ordentligt trist, men inget att göra åt saken.
Jag och sambon får försöka komma överrens och tänka ekonomiskt och logiskt i det hela också.

Ååååh, jag vill ju vara hemma ett år!
*gråt*

Knäckigt?

Efter gårdagens fotografering var jag helt knäckt.
Jag höll på att somna i soffan runt 18-tiden och hade konstiga hugg mellan benen. Det är så otroligt svårt att placera smärtan, men det känns som i någon skelettdel, väldigt långt ner.
Jag blir lite skraj dessutom just på grund av min konstaterade höga smärtgräns.

När skulle "vanliga" kvinnors kroppar ha sagt ifrån?
När borde min kropp ha sagt ifrån?

När jag åkte på bartholoniten så var ju läkaren helt förundrad över hur länge jag hade stått ut, men faktum är att trots att hon tyckte att jag borde sökt veckor, kanske månader innan, så hade jag bara haft ordentligt ont i lite över en vecka när jag fick nog.
Efter både bukplastik, bröstlyft och bröstförstoring så hade jag inte heller så ont. Två dagar efter ingreppet stod jag i köket och diskade, tre dagar efter storstädade jag lägenheten. Det är inte normalt när jag borde haft så ont att jag fysiskt inte skulle kunnat ta mig för sådana aktiviteter på minst 1-2 veckor, kanske mer.
Då åkte jag på komplikationer... som jag dessutom väntade ut, och de hann bli ganska allvarliga, eftersom jag inte förstår att de kanske gör mer ont än jag känner.

Hur kan jag ens förklara detta problem? :)

Därav oro för eventuell foglossning och bäckenuppluckring.
Kan det "hända" något om man inte känner av sådant i tid så man får vila?

Idag har jag däremot stannat i soffan sedan frukost.
Jag vaknade, slängde ihop ett lass amerikanska pannkakor, juice och latte, och sedan har jag varit bänkad medan sambon ränner upp och ner för trappen, tvättar, hänger och torkar tvätt och viker undan rent.
Jag skäms.
Men han föreslog att jag kunde ju snoka reda på recept på saker jag vill tillaga och baka till jul så åker vi och handlar imorgon efter jobbet.
Så då sitter jag här...
Generat dreglandes på bilder av kola, köttbullar, janssons, julskinka, knäck och lussekatter. :)

Jag kanske faktiskt behöver sittligga och vila?

Kula som kula?

Vi var och spelade boule med jobbet i tisdags... och instruktören hade en liten grej för mig där.
Vid dörren sade han att jag, om 2-3 månader, skulle vara extremt lik en av de bästa boulespelarna i världen i profil. Sedärja.

Efter ca 25 minuters spelande utbrister han inför alla på mitt företag:
"Det värsta med er gravida är att ni alltid är så jävla snygga!" och så såg han lite sur och tänkande ut, och lade till:
"... och så är ni så jävla upptagna... Man kan inte bli annat än förbannad!".

Så nu retar vi visst upp män med vår närhet.

Jag kan väl säga att jag rodnande fick ta emot många fler komplimanger om graviditet och utseende. Det är ju alltid uppskattat, om än lite nervöst och ovant.
Jag vet aldrig riktigt vad jag ska svara, och "tack" känns så konstigt.
Jag borde få fler komplimanger bara för övningens skull tycker jag. ;)

När jag sedan vann guldmedalj för mitt spel i turneringen mot arbetskamraterna fick jag en fransk liten puss på varje kind, och han klampade därifrån och muttrade "Du klär bra i medalj också... Nä nu..."
*borta*

Det BLIR fnissigt.
Det går nog inte att undvika.

Tidigare på dagen hade jag fått min första "Är du gravid"-förfrågan. Något jag faktiskt längtat efter.
Det var löne-Lena på jobbet som vi träffar ca en gång i månaden som nyfiket frågade "Jaha, vad händer här då?" med blicken fäst på magen.
Äntligen?

Scenskräck?

Imorgon kommer Anna hit.
Orka städa inför första intrycket?
Och förhoppningsvis Jessica.
Ja, orka städa?
Jocke med.
Han har redan sett hur skitigt vi kan bo ibland, där behöver jag inte fejka och städa. ;)

Jag har kånkat hem en stor kasse med fina plagg som Indiska budade över till jobbet idag. Jag blev helt kär i två av klänningarna.
Lite sådär kär att jag behöver en shoppingtur för en klänning med paljetter på och en med schyssta klyftan snart känner jag.

Anna har ett större lager lånade kläder och skor hemma hos sig som ska med imorgon.
Svärmor lovade att komma förbi med en sminkpalett som ligger och skräpar hos henne, och lite hårfixartänger, bland annat krus,- platt- och- lock-tång från svägerskan som pluggar till att bli frisör.
Så man kan, om man vill, variera sig lite.
Imorgon smäller det med andra ord.

Fotografering.
Läskigt?
Ja lite.
Pirrigt?
Ganska så.

Jocke brukar bara få mig att se fnissig och skum ut på sina fina bilder.
Det här blir nog busbra.
Jag måste försöka se snygg och gravid ut.

Randiga påsen.

Det var en skum idé att få för sig att fota magen ca 7 minuter och 48 sekunder efter att jag svalt sista tuggade biten av middagen märker jag.
Jag fick ingen bra bild alls och allt som putade var magsäcksmagen. *mätt*
Men jag orkar inte ta en ny. ;)

Naken och kläder i v 23+3.

Would you like some cheese with that whine?

Åååh...
*bröla*

Jag är GNÄLLIG.
Jag är en SÅN.

Nu sitter jag och gnäller för stackars Anna över MSN.
Om mina härliga sexiga, svullna vrister som täcks av det lika sexiga hjälpmedlet "stödstrumpa". Det känns och är precis lika hett som det låter.

Mina kollegor får fortsatt lyssna på mina stånkanden, och utbrott om att jag mår illa och mår helt skevt i hela kroppen.

Igår kväll var det riktigt jobbigt.
När jag stod vid spisen och lagade mat kändes det som att någonting skulle ramla ut. Typ... ett barn... Samt att det värkte i höfterna. Lade mig ner några få minuter och varje gång jag var tvungen att resa mig och röra om i kastruller och grytor så kände jag av det igen.
Urk.

Jag hade ju kommit överrens med mig själv att jag skulle må busbra, utan någon form av krämpa whatsoever, den här graviditeten.
Jag skulle ju vara sådär härligt snyggravid med min lilla bebiskula.

Garanterat är dock att magens storlek inte har någonting med saken att göra.
Annat än att jag faktiskt känner mig helt sjukt fullproppad i magen (torson?), bebis måste ju växa någonstans så allt buffas undan i kroppen. Aj.

Stödjande...

Så...
Jag sprang iväg till Solna Centrum på lunchen och bytte BodyButter som jag fick av en vän i fredags. Fel sort.
Och passade på att förnya Folsyran och testa ett par stödstrumpor.

När jag kommer hem på eftermiddagarna och drar av mig skor, jeans och strumpor har jag vrålsexiga rödblåsvullna vrister med härliga strumpavtryck ända upp mot vaderna, så jag tänkte att det, kombinerat med kramper från och till, var dags att försöka.

Hjälper det av lite får jag nog se till att införskaffa fler.

Sexigt.

Vecka 24

v 23+0
Vikt: 74,3 kg (+6,6)

Nu går det att höra barnets hjärta med ett vanligt stetoskop.
Någon gång runt denna vecka är det dags för ett besök hos din MVC. Om du
inte börjat träna dina muskler i bäckenbotten, så är det hög tid.
Bäckenbottenmusklerna börjar tänjas ut, vilket kan leda till att du läcker
urin när du hostar eller skrattar. Denna muskelgrupp används inte i dagliga
aktiviteter och det kan därför vara svårt att veta om man tränar rätt.

Hormonnivåerna i kroppen börjar plana ur och humöret brukar jämna ut
sig. Många känner sig lugnare och gladare.
Livmodern når nu ovanför naveln.

Barnet är nu ca 21cm långt mellan huvud och stjärt och väger omkring 700g.
Skulle barnet födas nu har det 20-25% chans att överleva.
Det är fortfarande litet, finlemmat och alldeles hårigt. I kroppen har vita
blodkroppar börjat bildas och dess funktion är att bekämpa
infektioner.
Lungorna fortsätter att utvecklas och luftvägarna formas till
rör för att kunna ta in och stöta ut luft. Blodkärl och lungblåsor utvecklas i
lungorna och mellan dessa kommer så småningom utbyte av syre och koldioxid ske.
I lungorna börjar också ett ytspänningsnedsättande medel att bildas. Dess
uppgift är att hindra lungblåsorna från att klibba ihop.

Yay.

Vi kör ett glatt inlägg också då.
Jag mår dåligt av mitt eget gnäll, och ständiga suckande, stånkande och pustande jag sitter och utsätter mig själv och mina två kollegor för. :)

I helgen har bebis sparkande satt fart ordentligt.
Ofta. Mycket, och hårt.

Tidigare har jag endast känt kvällstid, runt 19-21 ungefär, inte så mycket.
Men nu är det vid 4-5 på morgonen, 10-tiden och en halvtimme framåt, strax efter lunch, vid 16-tiden, 19-21 fortfarande full rulle och om jag är vaken så strax efter midnatt. (Japp, här har vi klockat hela helgen serni...)
Det är så otroligt mysigt att känna, och nu även SE bökandet i magen.

I går morse när vi klev upp stod magen strutformad upp mot höger och var alldeles hård.
Jag reste mig upp och kände kullerbyttan i magen, lite bökande och buffande så bebis lade sig tillrätta och lugnade ner sig.
På kvällen studsade magen synligt upp och ner.
Mys.

Åååh så jag längtar efter min lilla bökboll!

Blä.

Usch...
Jag tror jag just kräktes av ansträngning. :(

Gick till jobbet. Massor av backar och trappor. Från Råsundavägen, över Hagalund, ner mot Sundbybergsvägen, och upp för alla trappor på jobbet.
En promenad på ca 25 minuter. Numer. I början tog det under 20 minuter. Nu närmar det sig en halvtimme. (Det måste vara VÄGEN det beror på) :p
Kom upp för sista trappan, hängde av mig jacka och kastade väskan in i ett hörn och fick springa till toaletten.
Alldeles andfådd, kallsvettig och mår illa.

Det känns inte som magsjukeillamående heller så jag är rätt lugn. Men otroligt jobbigt att sitta här på jobbet och må.
Nu har jag suttit i 45 minuter och försökt gnaga i mig en skruttig liten pepparkaka.

Dessutom har min kropp börjat skrika och säga ifrån efter helgen då jag gått långpromenad, så vanliga promenaden till jobbet blev för mycket och jag har ont i fogarna, bäckenet och det strålar lite ut i låren och höfterna.
Jag är rädd för sådant.
Rädd för krämpor av alla dess slag.

Det värsta är nästan att jag heller inte vet hur långt det gått eftersom jag har en viss förmåga av att inte känna av saker och ting i tid. Jag har för hög smärtgräns, så jag förstår inte själv förrän det är försent och jag i princip är sängliggandes.

Ska jag sluta gnälla och klaga nu?
Förlåt.
*pipa*

Vinklade bilder.

Jag hittade "min vinkel" för magen. ;)

Jisses så tjock jag såg ut lite snett framifrån.
Jag bjuder på mitt schyssta ärr från bukplastiken också, och min nybyggda navel.



Men för att undvika total förvirring blir det de gamla vanliga också.
Påklädd och mindre sådan.
V 22+3.

WANTED!

Sökes:
Söt, framåt, modig, gravid tjej i valfri månad i Stockholms- eller Uppsalaområdet med omnejd.
Det bör väl på något sätt ha gått så långt att man kan urskilja en liten bula på magen åtminstone.

Ändamål:
Eventuell restplats, eller bara rakt av plats som modell för gravidmodefotografering för känd kvällstidning.

Just in case att bebisar ploppar ut här och var så kan det vara bra med en backup tänkte jag och journalisten. :D
Jag är ett av offren som ska fotas.
Det är tänkt att vi ska vara två-tre tjejer.

Journalisten är min vän.
Fotografen är min andra vän, och en av sambons bästa vänner.
Smink blir förmodligen självuppstyrt, men det ska nog gå an med lite blandad talang. :D

Intresserad?
Fina bilden på fina magen och fina mamman? *locka*

Hojta till på mail@catya.se, gärna med en bild på dig själv också.
Kom igen nu.
Snabba ryck.
Våga. ;)

Rapport från plankan.

Jag fick mig en törn av kassörskan i tisdags då jag och två av de fina gravida skulle betala.
"Är ni två gravida?" hördes från kassörskan, till de andra två, varpå den ena tjejen svarade "Alla tre är gravida ja."
Kassörskan spanade lite på mig med misstro och lite mindre glädje i blicken och sade "Nää, på dig syns det inte."

Nej, jag vet!
Men wtf, humor me?!

*snyfta*

Jag VET att jag bara ser bred och lite överviktig ut. För de som inte sett mig med en midja och platt mage så ser jag inte alls ut som att jag har en bulle i ugnen.
Svärmor föreslog en tröja med trycket: Jag är inte fet, jag är gravid.
Det kan ju vara något. Eller så får jag klämma på mig de där sunkiga oattraktiva "Bebis"-tröjorna. Bara för att.

Jag VET att jag är väldigt överkänslig när det gäller detta, men nej... Jag vill inte höra det igen.
Kom hellre med bantningstips då och ta för givet att jag lider av bukfetma.

Jag VET varför magen är mindre än andras.
Det är ju minst sagt självförvållat och jag försöker sakta men säkert komma till sans med att den kanske inte växer och blir så stor som den skulle blivit om jag aldrig vägt så mycket som förut, om jag aldrig hade gått ner så mycket i vikt, om jag aldrig gjort operationen, som faktiskt fortfarande är en av de bästa sakerna jag någonsin gjort.

Men, så länge min bebis lever om, sparkar, växer och mår bra därinne så är jag rätt glad. Platt eller inte.
Även om det gör ont när det ska kommenteras.

För min sambo är jag tjock och rund, men han har ju aldrig sett mig såhär stor. ;)

Gravidfika.

I tisdags samlades ett gäng gravida tjejer på ett café på Drottninggatan.
Lite nervöst och konstigt att träffa ett gäng uppraggade tjejer från internet. ;)
Vi var sju stycken som dök upp.
Och det var ju lite känsligt där utanför när vi inte var säkra på vilka som tillhörde oss eller inte.
Att gå fram till någon och fråga om de är gravida och tillhör ankomst mars på AFF kanske inte är helt optimalt, om än ganska modigt med ovissheten om du får dig en rak höger eller inte. ;)

Det var jättetrevligt. De var jättetrevliga.

Lite fika, mycket snack och en tjuvlyssnande gubbe med hästsvans.

Om två veckor gör vi om det, förmodligen med fler härliga gravida. :)

Peter Pan då?

Jag fick skjuts av svärmor till jobbet idag.
Sambon hade ställt klockan på 03.20 och tutade iväg i bilen före kl 4 mot Göteborg.
(Det är här jag muttrar över att jag vill ha ett annat jobb där jag får resa runt över Sverige, leka viktig och utbilda folk.)

Tydligen så har min 5-åring och svärmor redan enats om bebisens namn; Tingeling.
Dåså. :p

Jag och sambon har ingen talan, men jag vetesjuttsingen om Tingeling som namn på mitt barn plingeling så bra i mina öron. ;)
Men det var ganska sött.

Mycket bebissnack blev det, och inte ett knyst om notan på barnvagnen med tillbehör som jag mailade henne för flera veckor sedan.
Strax över 9000:- slutade det på, och då skrev jag med att vi tänkt att hon betalar det pris hon ansett är lämpligt för en vagn, och vi lägger självklart resten, då vi ändå vill ha just de sakerna och tillbehören.
Frågan är om hon inte vågar ta upp det? :)

Sallad då?

Så var det det här med vikten ja.

Nu ligger jag på 6,1 kg upp.
Det känns ju.
Mest inuti mig.
Mest i huvudet.

Vissa tycker förmodligen att jag är helt vriden och konstig som ens bryr mig om vikten när jag är gravid, men har man, precis som jag, alltid kämpat mot övervikt, och vägt tresiffrigt och kämpat HÅRT för att bli "normal", så är det i princip en kamp dagligen.
Det är otroligt svårt att förvänta sig att någon som inte upplevt det ens kan försöka förstå.
Det är inte bara bullshit.

Efter lite efterforskningar har jag anteknat siffrorna 11,4 kg som en normal viktuppgång vid en graviditet. Då med allt det essentiella inräknat.
Den där extra fettvikten är inte nödvändig. Vattenvikt kan man inte göra någonting åt.
Och att äta för två innebär inte att man ska fortsätta när man väl är proppmätt som en del verkar ha fått för sig.

Efter ytterligare lite googling hittade jag en viktuträknare på http://www.niomanader.se/ som ansåg att upp till 14 kg är normalt för mig.
Men jag ligger på några hekto över denna tabell redan nu.
Usch.
Inskrivningsvikten.


Men enligt sambon får jag börja gå 5 mil till jobbet om jag går över 11,4 kg. ;)
Passerar jag 80 kg vet jag nog inte vad jag tar mig till. *rädd*

Bang!

Igår tvingade jag sambon ha kvar handen på min mage när vi gick och lade oss.
Jag kände ju att det var full rulle, men så fort pappa ska känna så blir det lugnt.

Lite har ju tankarna varit så att jag kanske inbillat mig att man kan känna på utsidan bara för att jag samtidigt känner på insidan, men trots BodyShops Cocoa Body Butter så höll han handen kvar på min kladdiga mage och fick sin första lilla buff.

Jag blev nog gladare och tyckte nog att det var mysigare än han. :(
Hans kommentar var mest "jamen bebisen kommer ju ut snart", och jag vill ju bara att han ska få vara delaktig nu med, inte bara sedan, när bebis är född.
Antingen att han inte riktigt brydde sig, eller att han spelade cool.
Svårt det där.

Fick jag bestämma skulle han ligga bredvid mig i soffan ibland med handen på lilla magen bara för att själv, på eget bevåg, vilja känna bebis sparkar.

Men tills han börjar med det får jag helt enkelt med våld hålla kvar handen på geggiga magen. ;)

Varje liten buff och spark lugnar mig.
Varje panik-kissattack av en spark eller ett tryck nedåt gör mig överlycklig. :)
Det är så otroligt härligt.

Vecka 23

22+0
Vikt: 73,8 kg (+6,1)

Din mage blir större och desto mer påverkar den din matsmältning.
Vissa kvinnor kan dras med förstoppningsproblem eller halsbränna.
Halsbränna kan du själv försöka lindra genom att äta många små mellanmål
istället för färre rejäla måltider.
Ta gärna en lätt promenad efter maten för att hjälpa matsmältningen på
traven. Nu går det att känna (palpera) barnets olika delar genom bukväggen. Det
kan smärta i sidan av magen, det är livmodersmuskeln som töjer sig. Smärtan bör
försvinna efter vila.
Nu brukar sammandragningarna (förvärkarna) bli påtagliga. De tar tag om
barnet och masserar det.

Ditt barn är ca 20cm långt mellan huvud och stjärt och vikten omkring 600g.
För varje dag som går ser kroppen mer proportionerlig ut.
Barnet börjar se ut som en fullgången bebis, men fortfarande kan man
urskilja skelett och organ genom huden. Innerörats ben har hårdnat och då
hörseln blivit skarpare kan barnet särskilja olika ljud, såväl inifrån som
utanför din kropp.
Tänk dig hur bullrig din kropp är. Magen bubblar, hjärtat bankar och blodet
forsar.
Ditt barn kommer att känna igen din röst på tonläge och rytm när det föds.
Prata gärna med det så mycket du kan redan nu. Då forskning visat att barnet i
magen lättare uppfattar djupa manliga röster än höga kvinnliga, är det lika
viktigt att pappan pratar mycket med det ofödda barnet. Det kan mycket väl hända
att du får en spark till svar och du stimulerar även nervsystemets
utveckling.

Samma lika...

Saxat från min "riktiga" blogg.

Igår under sprattelattacken i magen slog det mig verkligen.
Jag är gravid. Igen. Men det känns som ett mirakel, precis som första gången.

Det känns som en bedrift.
Någonting som inte alls är vanligt. Det är STORT.
På ett sätt kan jag förstå de nyblivna föräldrar som pinsamt och envist ger andra föräldrar, som har äldre barn, råd om spädbarnstiden, som att de aldrig själva skulle ha upplevt den.

För det känns som att man på egen hand gjort det största som går att göra.
Ett barn.
Det är nästan svårt att tänka sig att någon annan kan ha klarat av det också.

Jag kan nog erkänna nu att när jag väntade Seb blev jag nästan irriterad på de mammor som väntade andra eller tredje barnet. (4:e till 10:e barnet går att klämma in här med.)
De kunde ju OMÖJLIGT veta hur stort, nytt och speciellt det var att vänta sitt FÖRSTA barn, men för er som då bara upplevt er första graviditet kan jag meddela att det är precis lika stort, nytt och speciellt.

På alla tänkbara sätt.

Bara det att det ligger lite mer vetskap och ja, visdom bakom.

Sprattel!

Bara för att jag gnällde om det igår fick Bollen för sig att visa mig vart skåpet ska stå.
Det sprattlades under en lång stund hela kvällen. Först några centimeter ovanför naveln på vänster sida, någon timme senare buktade det ut och levdes om ner mot höften på höger sidan. (Höften kanske är lite missvisande... men åt det hållet...)
Jag hade precis smörjt in mig med Body Shops Cocoa Butter (GAH! Måste köpa ny! NÄR ska jag hinna?) och försökte tvinga dit sambons hand på min kletiga mage, men han gav upp, och efter det satte bebis igång igen.

Osis.

Jag vet inte om man lurar sig själv att det känns utifrån bara för att man samtidigt känner det inuti magen, men jag tror minsann på att det känns.
Sambon tror att jag luras, för på kvällen så vet ju alla att barn sover. ;)

Tjakkis.

Om jag stirrar riktigt länge så kanske den växer fortare?
Nakenfis och påklädd, v 21+1.

O ajajajaj buff?

Igår tror jag att jag kände en riktig spark i magen.
Med moderkakan i framvägg är det ju ganska dåligt på sparkfronten. Det är sällan och svagt då jag känner bebis.
Jag har undrat tusen gånge om någonting kan vara fel på bebis, eller om h*n bara är lugn... men förmodligen så är det pga moderkakan. Trist men inget att göra åt, bara vänta.

Hur som... Gårdagens kick hade nog sambon t o m kunnat känna, men det kom EN, sedan var det över.
Och sambon kladdar ju inte på min mage, så han fick vara utan. :(

Övrigt?
Mamma ringde och meddelade att min brorsdotter mådde bra, jag fick även ett sms av brorsan på kvällen där han sade att efter omständigheterna mår de alla bra. *puh*
Operationen verkar ha gått bra som väntat och stackars Rubella har nu tre veckor framför sig på sjukhuset.

Min fascination av läkare och deras talanger blir allt större. :)

Ökning.

Ja jisses!
Min 19-åriga brorsdotter har blivit mamma. :D

Det känns så otroligt sjukt.
Jag minns när hon föddes. Det var NYSS, och nu är hon mamma till en liten pojke.

Wow.

Hon hade planerat kejsarsnitt inbokat imorgon, onsdag, men igår, mitt i snöstormen hade allt startat naturligt. Jag har ingen aning om hon fick föda naturligt eller med snitt. Förmodligen snitt eftersom pojken har en medfödd missbildning som kallas Gastroschisis, vilket innebär att bebis föddes med tarmarna utanför magen.

Dessa barn förlöses med snitt för att så snabbt som möjligt tas in på operation för att åtgärda missbildningen.

Det är häftigt. Läkare fascinerar mig.
Och Rubban har blivit mamma. :)

Vecka 22

21+0

Vikt: 73,6 kg (+5,9)

Dina bröst kan eventuellt läcka råmjölk, ditt barns första kost.
Montgomerys körtlar på vårtgårdarna, producerar ett fuktigt ämne som skyddar
dina bröstvårtor vid amning.
Din hudfärg kan förändras och områden med mycket pigment t.ex. vårtgårdar,
födelsemärken och fräknar mörknar.
Håret kan kännas tjockare och det beror på att du nu inte tappar speciellt
mycket hår, vilket annars är det normala. När barnet är fött kommer du att tappa
hår som vanligt igen.

Kom ihåg att sköta tandhygienen, hormonerna kan påverka ditt tandkött och
få det att svullna.

Nu har barnet blivit ungefär 19cm långt mellan huvud och stjärt och väger
ca 500g.
Barnet har fått en dygnsrytm. Det både sover och är vaket. Antagligen är
det som mest livligt när du vilar dig.
Svettkörtlar har utvecklats och huden är inte lika genomskinlig. Naglarna
är fullt utvecklade och fortsätter att växa.
Hjärnan växer mycket snabbt och speciellt den del som ligger mitt i hjärnan
- germinal matrix. Dess uppgift är att tillverka hjärnceller fram till att
barnet är fött och försvinner sedan. Barnets hjärna fortsätter dock att växa
fram till fem års ålder.

Mild form av krämpor?

Nu ska jag gnälla!
G N Ä L L A !

Det KLIAR. Mina bröst och min mage. Herreminje... Jag river sönder mig snart och mina två närmaste manliga kollegor här är ganska roade av mitt klösande och min frustration.
En akut nödlösning har varit att ta min handcreme från Biotherme och smörja in mig med. Det underlättade yttepyttelite.

Dessutom... Sendrag.
Varje dag. Hela kvällarna. I vaderna och i fötterna får jag sendrag som inte ger med sig, så fort det går över i ena benet så hugger det till i andra.
Jag vaknar av det varje natt.
Och nu sitter jag här på jobbet och har nästan gråtande slitit av mig stövlarna och försöker väga på fötterna då och då.
VAD kan man göra för att bli av med det?

Ska jag lägga till att jag mår läskigt illa och har ont i huvudet idag också?
Skit.
Jag är inte rolig nu. :(
Förlåt.

Änglaklocka...

Johanna knackade på här idag, mitt i snöstormen.
Hon hade med sig en liten present till mig.
Jag blev glad. :D

En jättefin silverplätterad bola med två små bebisfossingar på.


(Annan bola på bilden, min var faktiskt finare än den släta tråkiga.)

Lite kul var det när jag suttit i soffan och kikat på en film under eftermiddagen och gick ner för att basta, duscha och raka mig, så hade jag ett avtryck av små fötter ungefär 6-7 cm nedanför naveln.
Sött.
Tack finaste Johanna!

Komsi komsi...

I måndags beklagade/gnällde/deppade jag lite öppet på ett forum bland andra gravida om min icke-existerande mage.

Jag tar rakt av delar från mitt inlägg och copypastar in det här. Faktiskt.

I söndags fick jag kommentarer av... *räkna*... NIO personer som löd:
"VA? GRAVID? Halvvägs? Men det SYNS INTE ALLS! Du är ju alldeles platt! Åh så lyxigt!"
Öh?
Va?
Har jag missat någonting?

Okej, nu är jag inte platt. Magen var löjligt platt innan jag blev gravid, men jag förstår ändå deras reaktioner, men MÅSTE folk spontant påpeka gravidas magar till höger och vänster?
Både stora och små magar?

Jag kanske är jättelöjligt men jag blev så otroligt ledsen av kommentarerna, och av så många, på så kort tid. (Vi var hos min bror på födelsedagsfika, hans far+sambo kommenterade, mina syskon+mamma, min brorsdotter som ska snittas om 1½ vecka... Och någon timme senare var det sambons mostrar som var igång.) T o m svärmor klappade mig fnissandes på magen, eller, den icke-existerande magen och sade till sina systrar "Tänk att få se ut så här när man gått halva tiden!".

Det är ingen lyx.
Det känns inte bra.
Det är inte roligt.

Jag blir bara ledsen och nedstämd och ja, hur dumt det än låter så tänker jag att jag är inte en riktig kvinna som kan få en riktig "bärande" kropp.

Och... i ärlighetens namn har det ju hänt NÅGONTING sedan början. +5 kg bland annat, som inte verkar ha hamnat någonstans på övriga kroppen, men magen är fortfarande bara tjock, men med kläder ser det mer riktigt ut.



Nakenfis och anständig idag, v 20+1.

Jag fick en del söta kommentarer på mitt inlägg, dels om folks ständiga kommenterande och tafsande på gravida magar, dels att jag är en subba som kommer kunna klämma på mig mina gamla jeans en vecka efter förlossningen.
Tänk om det ändå kunde bli SÅ. ;)

Vecka 21

v 20+0 (Mañana.)
Vikt: 72,8 kg (+5,1)

Vissa kvinnor får halsbränna vid det här stadiet. Det kan kännas som en
brännande känsla i bröstet och du kan även få sura uppstötningar. Det finns
receptfria läkemedel som neutraliserar magsyran, t ex Gaviscon. Blir det extra
besvärligt kan din läkare skriva ut medicin.
Kanske kan du svettas ovanligt mycket och det beror helt enkelt på de extra
kilon som du nu bär runt på.

Omkring denna vecka känner du livmodern strax under naveln.
Ditt barn är ca 16cm långt mellan huvud och stjärt och väger omkring 420g.
Det kan röra sig fritt i fostervätskan och kan sparka både långt upp i magen och
ända nere vid blygdbenet. Nu är matsmältningsapparaten tillräckligt utvecklad
för att kunna tillgodogöra sig vatten ur det fostervatten som barnet
sväljer.
I början av graviditeten är det moderkakan som producerar fostervatten men
när njurarna fungerar ungefär i fjärde månaden, tar de över produktionen.
Njurarna tar även hand om en del avfallsprodukter i barnets blod och tillverkar
urin av dem.
Men det finns inte mycket urin i fostervattnet utan det mesta av
avfallsprodukterna som bildas, transporteras bort via moderkakan och ut i ditt
blodomlopp.
Det är dina egna njurar som tar hand om det mesta av renandet efter
barnet.

Sinnesorganen som barnet ska använda för att lära känna världen utvecklas
nu raskt. Smaklökarna på tungan är färdiga. Hjärnans och nervtrådarnas
utveckling har kommit så långt att barnet ska ha fått känsel. Vid ett ultraljud
skulle du nu kunna fånga en bild, där barnet suger på tummen eller smeker sitt
ansikte.

Vi har bestämt oss!

Idag åkte vi in till Babyland och kikade på barnvagn.
Teutonia Fun åkte bort direkt när vi såg den.
Likaså gjorde idéen om en mörkbrun färg.

Vi ska vara enkla och "tråkiga". ;)
Det blir en svart Brio Sing.

I vårt lilla "baspaket" ska det ingå:
Chassi
Sittdel
Liggdel
Babyskydd
Åkpåse
Hjulskydd
Myggnät

Så får vi se hur mycket svärmor tänkt lägga, och vi betalar för det övriga.


Brio Sing känns busbra.
Nu är det beställning och betalning som ska lösas. :)

Bebis!

Jag får ju inte glömma att lägga in BOKEN med suddiga UL-bilder som barnmorskan så snällt gav oss helt gratis.

Nu vet ju jag att de icke-berörda förmodligen inte förstår någonting av dessa. Men jag vet, och sambon, och de som vill bry sig. ;)

Lite mysigt är det...

Jag ligger i soffan och väntar på att maten, tacos, ska bli färdig.
Bebis sprattlar och gosar runt i magen och det känns... ja... jag blir liksom bara glad och varm i hela kroppen. Trots min vidriga förkylning som vägrar ge med sig. :)
Det tråkiga är moderkakan i framvägg, så det känns inte ett dugg på utsidan än så länge. :(

Min bebis.
Bollen.

Cravings?

Eller bara ett rakt behov kanske?

Varje dag trycker jag i mig FRUKT.
Jag börjar dagen med att klämma ett stort glas apelsinjuice och de dagar jag varit borta från jobbet så står fruktkorgen orörd.
Så pass att grabbarna jag jobbar med tycker att jag gott kan ta hem de frukter som finns kvar på fredagen. OM det finns någonting kvar.

De skulle ju inte äta frukt och grönt.
Det kanske man blir frisk, eller gammal av. Läskigt.

Dessutom försöker jag tränga undan mitt godis- och glassbehov med just frukt. Och igår kväll blev jag lagom retad av sambon då jag satt och funderade på om jag skulle kombinera lite olika glassmaker i en och samma skål, eller ta polkagrispinnen jag fick av Johanna för evigheter sedan men aldrig lyckats få i mig, men så småningom slutade med en stor skål fylld med tre klyftade apelsiner som jag sörplade i mig fortare än kvickt.

Sambon hann äta 4-5 klyftor iaf.

*dela med sig*

Belly gets what belly wants.
Jag tyckte ju att jag var duktig som ändå valde apelsiner. ;)

Och så var det det här med namn...

Bebis kan inte heta Bebis för evigt.
Jag slog ett slag för "Bollen" igår då bebis var en boll... Eller såg ut som...

Sonen vrålade ett flicknamn, spontant, från baksätet på vägen hem. Flicknamnet som stod på min lista när han låg i magen. Så det kändes ganska roligt att han föreslog detsamma.
Nu har jag totalt tre flicknamn som är jättefina enligt mig.
Sambon har inte sagt så mycket.

Vi har däremot ett pojknamn där vi är helt överrens. :)

Det ska till att bråka om mellannamn senare tror jag minsann. ;)

Envis...

Jag undrar vem h*n brås på?
Båda är vi envisa som få.

Bebis mår BRA.
Jag har fått det jag ville ha.

Innan vi kom dit kändes det som att könet hade extremt hög prio att få reda på, men nu, såhär i efterhand, så kvittar det. Vi kommer ju få veta förr eller senare och med sonen tyckte jag ju faktiskt inte att det var "naturligt" att ta reda på det innan, så jag lät bli.
Jag får väl intala mig själv att det är "onaturligt" även denna gång. ;)

Jag frågade BM, fejkat förnärmat, om hon verkligen menade att jag skulle få veta om det var en pojke eller flicka på det NATURLIGA sättet, vid födseln. Herregudliksom. ;)

Nej, men på riktigt.
Att bara få veta att bebis mådde bra och växte som h*n skulle gjorde att hela den där grejjen med att ta reda på kön kändes onödig. :)
BM gjorde ett bra jobb med att leta könet däremot.
Hon gissade först på en flicka... och sade att hon var så pass osäker att det borde vara osagt, för att sedan ändra det till att det var en pojke...

Så nu vet vi;
Det är en pojke eller en flicka. *puh*
Som jag undrat!

Bebis låg som ett platt "C" i magen med ryggen ner och tassarna upp, vilket förklarar varför jag de få gånger jag känner av bebis bara känner uppåt till vänster på magen. (Moderkakan ligger ju i framvägg också.) Navelsträngen låg inklämd mellan benen och då och då var en hand ner och pillade mellan benen också. (Självklart en kille då ju... De har svårt att sluta pilla. *veta*)

Det var extremt coolt när BM skulle kika på urinblåsan och en hand, klart och tydligt, flög förbi skärmen, med fem riktiga fingrar på.
Eftersom bebis låg så kul fick vi dessutom se fotsulorna och huvudet precis bredvid varandra.
Så kan inte jag ligga. *övat*

Självklart fick jag lite klagomål över min ärrvävnad på magen, men även beröm för den otroliga viktnedgången.
Ärrvävnaden gjorde också att bilderna vi fick kanske inte var de bästa.
Hon bjöd på 5 st, varav en var bättre än de andra.
(Får slänga upp bebisbild här senare.)

Nytt datum blir 7 april. En dag till då.
Men jag fortsätter att hålla koll på veckorna och vikt på måndagar.

Nervös.

UL idag.
16.15.

Tumhållning?

Åker från jobbet om en halvtimme eller så kan jag tänka mig.
Tredje gången nu.
Säg att allt är bra med bebis?

Vecka 20

19+0
Vikt: 72,6 kg

Kroppen: Nu har halva graviditeten gått och det börjar
synas att du är gravid även utanpå kläderna. På vissa börjar naveln sticka ut en
aning.På de rutinmässiga barnmorskebesöken brukar man göra en del undersökningar
för att följa fosterutvecklingen och för att se några avvikelser i mammans
hälsa. Vid vissa av besöken kontrollerar man vikten, blodtryck, blodvärdet,
urinprov och blodsocker.

Fostret: Fostret växer mycket under den här tiden och är
cirka 25 cm långt och väger runt 250 g. Huden utvecklar nu ett gelélikande lager
som kallas vernix, det skyddar huden från fostervattnet. Under mjölktänderna
bildas de permanenta tänderna. På flickor formas vagina och äggstockarna
innehåller vid den här tidpunkten över sex miljoner ägg, men reduceras till
300-400 ägg innan hon blir fruktbar. Pungen är fortfarande tom på pojkar.

På tal om femåringen...

Vi såg på "Sjukhuset" på tv3 härom dagen och sonen utbrister då en kvinna krystar under en ganska mild, censurerad förlossning:
"Titta, hon bajsar ut sin bebis!"

Häpnad.
Jätteroligt.
Det är vad jag ska göra om några månader... Vara riktigt hård i magen?

Vart var den där bebiskulan nu då?

Nej, då var det dags att konstatera att jag bara är fet då.
MED kläder på ser magen lite mer gravid ut, utan kläder; överviktig.

Sonen sade alldeles nyss "Ojoj mamma, din mage är så stor att jag SVIMMAR!". Femåringar is the shit.

Nakenfis och anständig, vecka 18+0.



Jag väntar fortfarande på att den ska ploppa ut.

Vecka 19

18+0
Vikt: 73,1 kg (VAD I HELVETE hände nu? Okej att jag känner mig extremt svullen och halsbrännig idag, men kom igen? Mer än 2 kg på en dryg vecka? Panik?)

(www.familjeliv.se)

Kroppen: Livmodern växer allt mer och magen börjar få en rund form i profil. Vissa kvinnor kan känna av foglossning omkring den här tidpunkten. Det kan yttra sig som en diffus värk runt bäcken och neråt låren. Under senare delen av graviditeten kan man få problem med ryggen, man kan till viss del motverka det genom allsidig kroppsträning som dessutom gör att man får bättre kondition. Ta gärna promenader, simma eller gympa i den utsträckning och takt som känns behaglig. Cykling är också bra, det stabiliserar bäckenet. Du kan även träna upp samarbetet mellan nerver och muskler i bäckenet genom knipövningar. Dra ihop musklerna i bäckenbotten, mjukt men kraftfullt och håll sedan kvar så länge du kan och släpp sedan efter. Upprepa några gånger. Genom att man lär sig behärska bäckenbotten så underlättas förlossningsarbetet och gör att du snabbt kommer i form efteråt.

Fostret: Små ljusa hårstrån sk. lanugohår täcker kroppen och till och med undersidan av fötterna. Det fina fjunet kan finnas kvar på vissa delar av kroppen efter födseln, t.ex på ovansidan av öronen. Ögonbrynen och ögonfransarna börjar markeras och på barnets fingertoppar finns helt unika fingeravtryck. Benen har nu kommit ifatt och är i rätt proportion till kroppen. Barnet ser ut som en färdig människa, i miniatyr.

Nä nu måste jag faktiskt...

VAD är det som ska vara så sjuttsingens svårt med att avstå från alkohol när man är gravid?
På RIKTIGT?

"Åh det är ju så jobbigt att inte få dricka ett glas rött!"
"Åh så jag saknar en kall öl!"

Tusentals kvinnor suckar nöjt, och kanske t o m jublar, då det dyker upp nya rön om att gravida inte alls behöver avstå från alkoholen, men det är några månader, alternativt år då om man ska amma, som du inte dricker.
Äntligen behöver du inte dricka Loka när middagsgästerna sörplar på sitt glas med Chill Out från bag-in-boxen. Classy.

Kanske, bara kanske, är det dags att se över sina alkoholvanor då man ser det som moder Teresas uppoffring att inte hälla i sig mer eller mindre mängder etanol då man har mer än bara sitt eget liv och kropp att se över?

Kan det inte vara så att dessa kvinnor som "tvingas" avstå från alkohol, då uppenbarligen mot sin vilja, har djupare problem än ett glas rött på fredagskvällen?
Kan det inte vara så att du kanske inte ska skapa, föda och ta hand om ett annat liv om du inte fullt kan ta hand om ditt eget i första hand?

Nä vet ni vad.
Alkoholism people.

Jag är lite äcklad faktiskt.

Kickin'!

Idag sparkas det loss ordentligt i magen.
Sådär att det verkligen inte gått att ta miste.

Vi har jobbat stenhårt med röjning i huset i två dagar och någon försöker smälta in och anpassa sig och röjer runt i magen lika mycket som mamma och pappa.
Jag längtar tills sambon kan känna det. Som det känns nu är det bara långt ner och ja, jag kan bara förklara det med "dovt".

Jag tror att vi gemensamt boar inför bebis här. :)

Kaputt.

Uh!
Jag är helt slut!

Jag är hemma och vabbar för sonen som fick ett jätteläskigt krupp-anfall i natt. Efter någon timme på barnakuten kom vi hem med kortison och Mollipect och han kunde somna om. (Ca 02.30 till 04.30) Till skillnad från mig som låg och lyssnade på hans rosslande andning.
Min lilla fina. :(

Det var nog enda gången jag varit riktigt, riktigt orolig för honom.

Hur som helst...
Under dagen har jag försökt få ändan ur och städa upp här hemma. Jag har småplockat i TIMMAR och åter TIMMAR, men ingenting händer. Det ser lika stökigt ut vad jag än gör!

... Inbillar jag mig...
Eller något annat... Eftersom huset i princip är klart att dammsugas, iaf på övervåningen.

När inte plockandet och städandet gav någonting fick jag för mig att slipa spackel på den obehandlade väggen i allrummet på nedervåningen. Jag slipade mig trött och istället för att ge mig drog jag fram hinken med färgresterna och slängde upp färg över väggen.
En rand från golv till tak på ca 30-40 cm är nu omålad, då färgen irriterande nog inte räckte.

Jag är tvärslut och sitter i soffan med sammandragningar och huvudvärk.

Ska vi gissa på att jag alltid gör mer än jag borde?

Jag har svårt att förstå att min kropp inte orkar lika mycket, och samma saker, som tidigare nu när jag är gravid. Jag har fått för mig att jag klarar allt.

Men en latte och en leverpastejsmacka här i soffan kanske gör susen så kan jag åtminstone dammtorka och dammsuga under eftermiddagen?

Jag kommer nog sova gott i natt. :)

Ettrigt.

En sak som bekymrar mig lite är mina möjligheter att ventilera mina tankar och min oro för någon som faktiskt gives a shit.

Jag anser att jag är ruskigt, nästan löjligt orolig och nojjig den här graviditeten.
Jag har fått en del röster som stämmer in och håller med om att de vid andra, tredje, och ja, fjärde barnet, varit mer oroliga än vid första barnet.
Vissa säger att det kanske beror på att vi som har barn sedan tidigare på ett helt annat sätt vet om och är medvetna på ett helt annat sätt, vad vi ger oss in på, vilken kärlek man kan ha för ett barn, och kanske att man, trots bra erfarenheter av graviditeter och förlossningar, på något sätt mer insett vad som kan gå snett.
Är det så att vi är smärtsamt mer medvetna om vad vi kan förlora än förstagångsföderskor?

Jag ser mig inte som en orolig individ.
Jag tar dagen som den kommer och ser på det mesta med ett brett perspektiv och tar händelser med en nypa salt i den mån det går.
Det är därför jag reagerar så starkt på min oro nu.

Kanske att jag blivit skadad av alla år då det mesta i mitt liv gått käpprätt åt helvete?

Mina erfarenheter har ju skapat mig. Men vad det gäller graviditet och barnafödande/uppfostran har jag ingenting annat än just de där rosafluffiga, bra erfarenheterna.

Jag tänker dagligen på missfall, medfödda sjukdomar, missbildningar etc.

På något sätt har jag inte ens lugnats av att jag på gynakuten för några veckor sedan fick se en livlig bebis genom vaginalt UL, och senast i fredags på rutin-UL:et, som desvärre blev inställt efter bara några minuter då jag inte var så långt gången som vi trott.
Snarare att det spätt på mina tankar om att någonting kan gå fel.

Jag är så kär i min lilla sprattelbebis i magen. Jag älskar bebisen redan. Och nu när jag faktiskt sett att h*n finns där, rör sig, lilla hjärtat och viftande armar och ben, blev känslan starkare.

Att jag nu i flera veckor inte känt några rörelser skärmmer mig också. Där fick jag en ytterst vettig förklaring; Moderkaka i framvägg.
Duh.
Och det är svårt, men jag känner ett dovt, väldigt avlägset bultande långt inne i magen då och då, och innerst inne vet jag att det är bebis som går loss, men samtidigt vågar jag inte tro på det till 100%.

Jag kan inte heller älta om min oro och mina tankar för min sambo.
Varför?

För att all oro jag känner kan han förmodligen multiplicera med 1000.

Vi har sett bebis. Bebis mår bra. Vi ska få se bebis snart igen.
Varför kan jag inte bara lugna mig?
Tagga ner lite?

Fyndigt.

Nu när sambon är en stolt iPhoneägare så känns det som ett måste med en body i samma anda. Vi kan väl redan gissa på att bebis blir iPhone och KTM-pimpad på alla möjliga sätt sen? ;)

Inte nog med att det stackars barnet kommer dras mellan Djurgården och Leksand heller.

Besviken och lättad?

Vikt: 70,9 kg
(Nu byter jag vägningsdag till måndagar då jag gått hela veckor.)

Jaha. Idag skulle jag gått in i vecka 19. (18+0), men icke sa nicke, jag kör en repris på vecka 17 istället då ultraljudet igår visade v 16+4 enligt BM.

Jag försökte fråga hur det kunde komma sig att jag då var gravid när jag inte kunde vara gravid, men det hade hon inget svar på. :)
Jag testade dagen jag skulle fått min mens och var gravid, enligt detta var jag inte gravid förrän nio dagar senare.
Jag har STENKOLL på SM, exakt klockslag för min ÄL och vet exakt vilka datum däromkring som vi lekte vuxenlekar.

Upphängd på siffror much?
Ja. :)
Rätt ska vara rätt.

Idag är jag alltså i v 16+5.

Ultraljudet, det lilla vi nu fick se visade en sprattlande liten bebis som vinkade med ena handen och hade någon härlig gömma-könet-fixering med den andra handen.
Bilden var lite suddigare än hos "vanliga" p g a min ärrvävnad från bukplastiken och de extrema bristningarna från första graviditeten.
Däremot slutförde BM aldrig undersökningen. Hon bara avbröt tvärt när hon såg att bebis var så liten att jag då inte kunde vara i v 17+6.

Vi frågade om det kunde vara så att bebis var liten till växten, eller rakt av ifall bebis kanske inte växer som h*n ska, men det ville hon inte svara på.

Jag fick veta det jag misstänkte; att moderkakan ligger i framvägg.

Mer än sprattel, pickande hjärta, viftande, volter och bebius som lade sig raklång i magen då och då, fick vi inte veta eller se.
BM ville ge oss någonting att "gå på" ändå så hon kämpade med att försöka se könet, vilket inte riktigt gick så bra.
Vi fick inte med oss någon bild ens då hon tyckte att bebis var så liten. :(
Till synes verkade bebis må bra, så jag tröstar mig med en frisk, pigg liten rackare i magen och ser fram emot en mer utförlig undersökning om två veckor, då jag bör vara i v 19+0 eller något.

Nytt försök, och nytt UL inbokat på eftermiddagen den 10/11.

I´m Chiquita banana?

Bebis kan bara inte få vitaminbrist av något slag.
Inte jag heller för den delen.

Den här veckan har jag haft ett så obeskrivligt sötsug.
Jag vill ha godis och jag vill ha det nu!
Men jag har låtit bli. *lilla fröken duktig*
Istället har jag placerat min rumpa i fruktkorgen på jobbet.

På dessa tre dagar som gått nu kan jag inte ens räkna antalet frukter, och hur många kilo de kan adderas ihop till, som jag satt i mig.
Kombinera detta med alla grönsaker jag tvångsmässigt måste äta till varenda måltid.
Samt vitaminerna jag äter dagligen i pillerform.

Jag vågar inte ens avslöja hur mycket frukt det rör sig om, men kollegorna retas för fullt och ja, snart ser jag ut som en fruktkorg.

Godissuget har inte dämpats det minsta trots mina försök. Det känns som att jag skulle kunna gå i en matbutik och vräka i mig allt från plockgodislådorna helt utan hämningar, så jag tar för givet att det är såhär obotligt som cravings upplevs?

Frukt är godis?

Pyttsan heller!

I natt jag drömde...

Jag vaknade upp imorse och hade fått en pojke.
Han var så glad, pigg, frisk och log och skrattade hela tiden. En gladare bebis har jag nog aldrig sett.

Han var mörkblond, hade stora blå ögon och var bedårande söt.

... Och rymdes i min ena handflata...

Det var ett jobb att amma honom då han var pytteliten, men det gick, och det var så mysigt, och han var den finaste någonsin.

Nedräkning till UL på fredag?
9.45.

Bindeln åker på.

Nämen vad sägs om att jag tar och slutar att titta på andra gravidas, stora fina magar nu?

Det är med gråten i halsen och ren, läskig avund, som jag ser deras fina kulor.
De är ju i samma vecka som jag.
Jag blir förmodligen den enda och första i ankomstgruppen som helt enkelt, just nu iaf, ger fan i att titta på, och kommentera deras underbara magar.

*snyfta*

Men en tröst är att jag inte får igen min tidigare förstora kjol i midjan?

Vecka 18

17+0
Vikt: 70,8 kg

Kroppen: Vid den här perioden är det vanligt med det rutinmässiga ultraljudet. Barnmorskan visar ofta hjärnhalvorna, magsäcken och det lilla hjärtat som slår snabba slag. Huvudet och lårets storlek mäts, med hjälp av dessa mätningar kan man på ett mer exakt sätt beräkna födelsedatumet som förkortas BF. Att man väljer just den här tidpunkten för ultraljud beror på att utvecklingstakten för foster är relativt lika under denna period, efter vecka 23 kan de sedan växa i snabbare eller långsammare takt och då är det svårare att avgöra hur många dagar fostret är.

Fostret: Huvudet är cirka 4 cm i diameter, medan fötterna är cirka 2 cm långa. Nu märker fostret om det är ljust eller mörkt utanför magen, även om ögonen är stängda. Fostret sväljer fostervattnet och kan till och med skilja mellan mammans intag av söt respektive besk föda. Om det är sött sväljer fostret mer vatten och om det är bittert så grimaserar det istället. Fostervattnet är naturligt sött och kroppen ser till att det innehåller rätt mängd av aminosyra, fettsyra, mjölksyra, citronsyra, salt, glukos, fruktos och sist men inte minst proteiner.

Mammas lilla hjärta?

Nu har vi äntligen lyssnat på lilla hjärtat.
Sicken tid det tog att ens hitta någonting.
BM klämde och tryckte över hela min mage, hon visste ju sedan tidigare om min bukplastik och påpekade att det kändes lite stramt och stumt, frågade hur det känns för mig (och jo, det ÄR skillnad på att bara vara gravid, och att vara gravid efter att ha opererat bort en massa överflödshud) och kunde inte ens hitta kanten på livmodern.
Inte undra på att JAG då efter alla hopplösa försök inte känt någon kant alls, då inte ens BM kunde det.
Paniken började lätt sprida sig i mitt huvud och hjärta av att bara hitta min puls.

Vi hittade hjärtat, det slog... "fmumffmumffmumf"...
Dovt och avlägset, bara några sekunder tills vi hörde ett skumt "vfompffff", och hjärtljuden var borta. (Jag är bra på att skriva ljud!)
Bebis var arg och gjorde våldsamma kullerbyttor.

Hon letade efter hjärtat igen men icke, tills hon gick 10-15 cm längre ner på buken då vi hörde det igen.

Mycket liv och rörelse var det. Men små snabbt och dovt tickande varma hjärtslag bjöd bebis på.

Ca 150-160 bpm.
Underbart är kort?

Nästa fredag, den 24 oktober, får vi se lillskiten.
Gud så jag längtar!

Vi passade även på att konstatera att jag inte har HIV, kika på operationssåret i underlivet, som förövrigt inte helt lagt sig, så jag måste hålla det under uppsyn, ta lite Hb- och blodsockerprover och prata allmänt om hur jag mår. (Hb 122 vid inskrivning, blodsocker 5,0. Men jag fick inte svaren på dagens blodprov, utan hon rekommenderade mig att börja med järntabletter pga min galna trötthet och ständiga huvudvärk.)
Hon lade till lite information om Föräldrautbildningen också. (Som vi får gå på för att jag är nyinflyttad och för att det är sambons första barn, normalt går inte omföderskor där, så det känns kul.)
Jag sprang förbi Apoteket för nya vitaminer också, så från och med idag, med Hb-värde och allt, så består min frukost av en MittVal Kvinna, en tablett Folsyra och en Duroferon.

Check.

Nu är jag sådär igen...

Jag har absolut inte alls känt av bebis under de 2-3 senaste dagarna. :(

Imorgon ska vi till BM och lyssna på hjärtat klockan 15.20 och jag är så nervös att jag varken vet ut eller in.
Jag förklarade i torsdags under vårt telefonsamtal, hur orolig jag känner mig för missfall under den här graviditeten, jag har sagt det förut men jag tror att det äntligen gick in för hon öppnade sina dörrar och sa att det bara är att slå en signal och komma förbi och lyssna på bebisen så fort jag oroar mig.
Bara hon hade tid så var det inga problem.

Vi har dessutom nu i veckan äntligen fått en kallelse till ultraljud den 24/10.
Så nu har jag även det att oroa mig för och vara spänd över att ta reda på barnets kön. Någonting som känts otroligt självklart den här graviditeten.

*fnissa*

Jaja, det här är bara roligt för de inblandade, men min sambo har i flera års tid hävdat att han väger som en påse Gott & Blandat, och enligt en av hans bästa vänner är detta någonting som går i generna.

Nu då?

Så.
Ja.
Nu har jag outat graviditeten på jobbet.
Jag har nog aldrig varit så nervös någonsin, men fick en lugn, kanske lite chockad reaktion av min Teamleader, och ett grattis.

Tänk om jag skulle få foten nu?
Tänk om lugnet är fejkat?

Vår.

Vi ser ju. Och så lilla tossingen.
Ska jag vara helt ärlig är jag så kär i min bebis nu.
Det här var ändå den suddigaste tänkbara bilden läkaren kunde få till.

Vart är bebiskulan?

Alla verkar ha fått fina bebiskulor i vecka 16 och framåt.
Varför inte jag?

På första bilden ser man däremot tydligen att jag ätit middag bara ett tag innan, och bild två togs nyss, ca 3 timmar efter frukost.
Svullnaden är ganska så tydlig. :)
Bara det faktum att den ena är tagen på kvällen och den andra efter vilande en halvdag gör att det ser totalt annorlunda ut.

Däremot lyckas jag inte få till någon bra vinkel vid foto för det syns så mycket mindre på bild än IRL. *surar*

Jag längtar efter en riktig bebismage!
Men det dröjer förmodligen eftersom bukplastiken fått ordning på mina magmuskler bättre än tidigare. Så nu fick jag det att vara sur för också. ;)

V 15+2 och idag, v 16+0.



Jag ser bara tjock ut!
Ändå så har jag "bara" gått upp 2,1 kg sedan 17/7. Bah!