Ettrigt.

En sak som bekymrar mig lite är mina möjligheter att ventilera mina tankar och min oro för någon som faktiskt gives a shit.

Jag anser att jag är ruskigt, nästan löjligt orolig och nojjig den här graviditeten.
Jag har fått en del röster som stämmer in och håller med om att de vid andra, tredje, och ja, fjärde barnet, varit mer oroliga än vid första barnet.
Vissa säger att det kanske beror på att vi som har barn sedan tidigare på ett helt annat sätt vet om och är medvetna på ett helt annat sätt, vad vi ger oss in på, vilken kärlek man kan ha för ett barn, och kanske att man, trots bra erfarenheter av graviditeter och förlossningar, på något sätt mer insett vad som kan gå snett.
Är det så att vi är smärtsamt mer medvetna om vad vi kan förlora än förstagångsföderskor?

Jag ser mig inte som en orolig individ.
Jag tar dagen som den kommer och ser på det mesta med ett brett perspektiv och tar händelser med en nypa salt i den mån det går.
Det är därför jag reagerar så starkt på min oro nu.

Kanske att jag blivit skadad av alla år då det mesta i mitt liv gått käpprätt åt helvete?

Mina erfarenheter har ju skapat mig. Men vad det gäller graviditet och barnafödande/uppfostran har jag ingenting annat än just de där rosafluffiga, bra erfarenheterna.

Jag tänker dagligen på missfall, medfödda sjukdomar, missbildningar etc.

På något sätt har jag inte ens lugnats av att jag på gynakuten för några veckor sedan fick se en livlig bebis genom vaginalt UL, och senast i fredags på rutin-UL:et, som desvärre blev inställt efter bara några minuter då jag inte var så långt gången som vi trott.
Snarare att det spätt på mina tankar om att någonting kan gå fel.

Jag är så kär i min lilla sprattelbebis i magen. Jag älskar bebisen redan. Och nu när jag faktiskt sett att h*n finns där, rör sig, lilla hjärtat och viftande armar och ben, blev känslan starkare.

Att jag nu i flera veckor inte känt några rörelser skärmmer mig också. Där fick jag en ytterst vettig förklaring; Moderkaka i framvägg.
Duh.
Och det är svårt, men jag känner ett dovt, väldigt avlägset bultande långt inne i magen då och då, och innerst inne vet jag att det är bebis som går loss, men samtidigt vågar jag inte tro på det till 100%.

Jag kan inte heller älta om min oro och mina tankar för min sambo.
Varför?

För att all oro jag känner kan han förmodligen multiplicera med 1000.

Vi har sett bebis. Bebis mår bra. Vi ska få se bebis snart igen.
Varför kan jag inte bara lugna mig?
Tagga ner lite?