Jag höll på att somna i soffan runt 18-tiden och hade konstiga hugg mellan benen. Det är så otroligt svårt att placera smärtan, men det känns som i någon skelettdel, väldigt långt ner.
Jag blir lite skraj dessutom just på grund av min konstaterade höga smärtgräns.
När skulle "vanliga" kvinnors kroppar ha sagt ifrån?
När borde min kropp ha sagt ifrån?
När jag åkte på bartholoniten så var ju läkaren helt förundrad över hur länge jag hade stått ut, men faktum är att trots att hon tyckte att jag borde sökt veckor, kanske månader innan, så hade jag bara haft ordentligt ont i lite över en vecka när jag fick nog.
Efter både bukplastik, bröstlyft och bröstförstoring så hade jag inte heller så ont. Två dagar efter ingreppet stod jag i köket och diskade, tre dagar efter storstädade jag lägenheten. Det är inte normalt när jag borde haft så ont att jag fysiskt inte skulle kunnat ta mig för sådana aktiviteter på minst 1-2 veckor, kanske mer.
Då åkte jag på komplikationer... som jag dessutom väntade ut, och de hann bli ganska allvarliga, eftersom jag inte förstår att de kanske gör mer ont än jag känner.
Hur kan jag ens förklara detta problem? :)
Därav oro för eventuell foglossning och bäckenuppluckring.
Kan det "hända" något om man inte känner av sådant i tid så man får vila?
Idag har jag däremot stannat i soffan sedan frukost.
Jag vaknade, slängde ihop ett lass amerikanska pannkakor, juice och latte, och sedan har jag varit bänkad medan sambon ränner upp och ner för trappen, tvättar, hänger och torkar tvätt och viker undan rent.
Jag skäms.
Men han föreslog att jag kunde ju snoka reda på recept på saker jag vill tillaga och baka till jul så åker vi och handlar imorgon efter jobbet.
Så då sitter jag här...
Generat dreglandes på bilder av kola, köttbullar, janssons, julskinka, knäck och lussekatter. :)
Jag kanske faktiskt behöver sittligga och vila?
5 kommentarer:
Ååååååh knäck!
Nu känner jag mig genast skyldig som tvingar dig att ställa upp på gravidfarliga kroppsövningar. Dumma mig.
Konstiga hugg mellan benen kan vara ischias också om det inte är foglossning. Testade du vetevärmaren? Man kan ha den melan benen också om man inte värmer för mycket ;)
Anna: Haha, näe! Inte skyldig. Jag var nog ganska delaktig i mediakåteriet väl?
Isch, kanske ischias?
Försökte förklara för A nyss att jag känner ilanden och hugg.
Vad gör man mot sånt?
Jag vill inte ha massa krämpor för mig. ;) Jag är ju super-woman!
Inte kommit så långt som till vetevärmaren. Jag somnade ju. ;)
Jag tror att om man är du och det har kommit så långt som till smärta, är det definitivt dags att varva ned och ta det lugnt. Som sagt, du har all tid i världen sen att stressa runt och springa efter skrikande bebisar och byta blöjor och ha dig.
Ta hand om dej ju!
Johanna: Joo, tänkte lite så. :(
Ska till BM på onsdag och tänkte ta upp det då. Kanske finns övningar att göra eller så?
Krams.
Du.... du måste lyssna på din kropp, det är skiiitsvårt att sitta på röfven och bara vara men det är så kort tid. Jag har först nu, efteråt insett vilken grej det är för kroppen att vara gravid. Jag var som du, körde på som vanligt tills i somras då jag var runt v 30-34 nånstans och knappt kunde komma ur sängen, inte kul!!
Så nu får du helt enkelt lyssna på mig, jag är nämligen klok som en bok ;-)
Lagom är bäst!!!
Skicka en kommentar