Fundering 2...

Amning.
Plasttuttar.
Bröstlyft.

TÄNK OM det inte går?
TÄNK OM mina bröst har gått sönder?

Jag har ju lyft brösten, först runt vårtgården, sedan med ankarärr.
Själva förstoringen, silikonet, ska varken göra till eller från enligt de källor jag hittat. Men vid bröstlyft vet man aldrig förrän det är dags.
Vid bröstförminskning brukar amningen sällan fungera då man tagit bort viss bröstvävnad, men jag kan ju inte svära på att min kirurg inte rotat runt vid lyftet.

Jag borde släppa det.
Likaväl som att man som icke-opererad kan styra över om amningen går bra eller inte, så kan inte jag det, men jag vet att jag förmodligen blir helt förtvivlad om jag inte kommer kunna amma min bebis. :(

När jag ammade sonen njöt jag varenda sekund.
Visst hade jag såriga bröstvårtor och början till mjölkstockning, men så fort det gått över var det en livsupplevelse att få amma.
Så pass härligt att jag ammade honom i 13-14 månader, älskade varenda gång, och när jag beslöt mig för att det var dags att reclaim the boobies så var det med ångest och tårar.
Det gick ändå lätt att sluta amma, men jag ville aldrig sluta för det var så underbart!

Det är, förutom bebisens välmående och förlossningstankar, min absolut största oro;
Tänk om jag inte kan amma.
Men det är ju utom min kontroll...

Då blir det BVC-psykologen nästa. Dessvärre. Det vet jag. Då kommer jag med all säkerhet behöva samtal och stöd för att komma förbi den sorgen.
Så viktigt är det för mig. :(