Jag och BM pratade vidare lite om förlossningen, och hon såg jätteglad ut när jag berättade att något läcker ur mina bröst.
Hon vet hur jobbig oron över operationerna varit för mig.
Så hon skulle hålla en tumme för amningen hon med.
När jag berättade om mitt eviga mensvärksmolande i ryggen såg hon full i fan ut och tyckte att det verkade ju lovande, men det finns ingenting som säger att jag inte får gå med det i flera veckor till, och det vet jag ju. :/
S/F-måttet hade växt ytterligare 1 cm, till 33 cm, det var bra, och för säkerhets skull tog hon in en till BM som fick känna och klämma på mig just för det är så stram och svårt att känna på min mage.
De båda konstaterade att bebis nu var fixerad, även om de halvt misshandlade mig, och skrämde upp mig till att tro att bebis kanske lagt sig i säte huxflux efter att ha legat med huvudet nedåt i typ 8 veckors tid.
Men näe, hon ligger duktigt med huvudet nedåt... och ja... som sagt... fixerad.
Blodtrycket hamnade på 135/80 och bebis lilla hjärta på 120 slag.
Min bebis...
Lilla bebis...
Efterlängtade bebis. :)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
spännande! Känns ju som om hon faktiskt kan komma närsomhelst nu! Hoppas :) så du slipper vänta så länge till.. Är riktigt avis på dig, vill också föda barn!!
Jag tror också hon kommer snart... Typ den 18 mars ;)
Både bm och läkare kände på min mage och sa att snuttan låg med huvudet nedåt, men UL precis efteråt visade att hon inte hade rubbat sig från sätesläge. Det hände vid två olika tillfällen... Konstigt. Fast din gosa har väl legat nedåt länge nu, så det finns nog ingen anledning att tro att hon har vänt på sig igen...
Skicka en kommentar