Jag ska då alltid vara värst!

Sådärja..

Klockan 18.05 trillade jag in på Gynakuten. Jag blev satt/halvlagd att vänta. Ena läkaren var upptagen på förlossningen, andra hade precis gått på operation.
Jag väntade och väntade. Vid 20.30 blev jag flyttad från akutmottagningen, upp på plan 4, en vårdavdelning, men fortfarande satt i väntsal, där de tack och lov hade säng och tv.
Jag låg och tittade på "Du är vad du äter" och "Lyxfällan", var extremt yr då jag inte ätit sedan lunch, och löjligt trött och brast ut i gråt från och till.
Jag hittade vid 21-tiden en banan i väskan. Lycka.

23.35 var det äntligen min tur.
Läkaren var invandrare, och talade norska med brytning så i mitt trötthungriga gråtfludder förstår jag knappt vad han sa då han frågade om jag gått 16 "uker".
Av med strumpbyxan, upp i gynstolen och han sliter fram en apparat, och helt plötsligt ser jag en bebis på en skärm, och hör läkaren säga att de först och främst måste se att bebisen mår bra.

Jag börjar gråta och säger till sköterskan som höll mig i handen att min sambo är ju inte här, hur kan jag se bebis utan min sambo?
Men det gick.
Det var så snabbt gjort. Han visade huvud, ryggrad, två armar, två ben och det blinkande lilla hjärtat. Sedan var det över.

Vidare till mitt problem. Han klämde och kände och mina tårar sprutade av smärtan.

Jag fick beskedet att det var bartolonit (google it, det gör ONT), och normalt lägger man en lokalbedövning och tömmer med hjälp av en spruta, men mitt hade jag gått så långt med att det bara var att glömma. Jag skulle sövas.
Jag skulle bli inlagd och opererad dagen därpå.

Skit?

Det jag blev mest ledsen över då var att sonen skulle hem till sin pappa i helgen så jag fick inte ens säga hej då.

Jag blev inskriven och visad till mitt rum, gick och ringde sambon för att meddela vad som händer och prata om bilden på fina bebis.

Därefter in på mitt rum igen där jag fick två mackor och en kopp té.
Duschade och försökte sova.

vid 12.00 igår, fredag, satte de glukosdropp, då de helt glömt att jag var gravid och fastande sedan ett halvt dygn. Need I say hur jag mådde?
Lite efter klockan 13 rullades jag in på operation, blev nedsövd, och ingreppet gick ändå så pass fort att jag vaknade strax före 14.00 på uppvaket.

All done.

Sambon kom och hämtade mig ca 17.30 och jag har då aldrig haft sådan hemlängtan.

Nu ligger jag bara i soffan och tittar på när han städar idag... Och väntar på frukost... *kurr*

Läkaren som opererade hade förklarat att jag måste haft otroligt ont då det gått så långt och svullnaden var så stor. De hade tömt på ca 1½ dl var. *rysa*
Där har vi nackdelen med en hög smärttröskel gott folk.
Man fattar inte när det är dags att uppsöka vård.

För min smärta har jag ju, till sköterskornas och läkarens förvåning, stått ut med. Fungerat relativt normalt och suttit på jobbet och låtsats som ingenting.