Ingen bra dag.

Det är riktigt jävla jobbigt när ens sambo inte kan förstå, respektera, eller acceptera, att man har så ont som man har.
Hur detta har yttrat sig behöver jag inte gå in på. Jag känner av ganska mycket bara av att höra de saker han anser att jag ska göra. Och ja, helt vanliga vardagliga saker, ingenting orimligt, men just nu totalt otänkbart.

Det känns som att ja, jag fick vila söndag kväll, och lite igår kväll, men nu ska jag må bra. Tydligen.

Idag när jag gått har det klickat vid svanskotan vid varje steg jag tagit, när jag sitter, som jag gör HELA DAGARNA så strålar smärtan ut som en sol från underlivet, åt alla möjliga, tänkbara håll.
Jag vetesjuttsingen vad jag gjorde under helgen som kan ha påverkat kroppen så negativt som den reagerat.
Jag har aldrig upplevt någonting liknande i hela mitt liv, och ja, jag är rädd och låter bli att ringa BM, för jag tänker inte gå och bli sjukskriven för att vi körde en "liten" renovering hemma.
*surar*

Nepp, jag vaggar fejkat glatt vidare och låtsas som ingenting på jobbet, och ligger med kuddar uppbullade under rumpan i soffan om kvällarna.
Jag vill inte behöva stå upp och laga middag om kvällarna. Det gör ont. Jag vill inte sitta ner, det gör ont. Ligga går bra. Då delas tyngden ut.
*gråta*

Helvete.
Jag tycker det är nästintill genant när jag mår så dåligt/har så ont att jag är helt låst och inte kan göra enkla saker.
Jag skäms och får dåligt samvete.
Förlamad.