Preggers doesn´t suit my temper...

Det passar inte mig att vara gravid.
Jag är inte lätt att ha att göra med, och att min sambo inte lämnat mig än... Ja... Jag förundras nästan över hans otroliga tålamod med mig.
Jag är, om jag ska erkänna, ganska vidrig.

I normalt tillstånd är jag en ganska speciell och krävande person, det visste han, och har nog egentligen vetat sedan vi bara var vänner, innan förhållandet startade på riktigt, så han har inte gått in i det helt ovetandes.
Men graviditeten har förvärrat mitt beteende.
Ibland skrämmer jag mig själv.

Vi kan ta ett exempel.

Onsdag kväll.
Jag har lagat mat, vi har ätit, diskbänken var belamrad med smutsig disk som min sambo gav sig an medan jag låg på soffan och tittade på tv4 Fakta, "Förlossningskliniken".
Han har, precis som många andra, problem att se kvinnor som snittas eller föder barn på tv. Hela sjukhusgrejjen gör honom lite nervös och jag är så otroligt tacksam och glad över att han faktiskt tänker försöka vara med på förlossningen.
När han kommer tillbaka från köket vill jag se förlösandet av ett gäng fyrlingar, han fortsätter istället i köket men kommer sedan tillbaka och är, ja, lite grinig då jag fortfarande inte bytt kanal.

Jag går bärsärk direkt och blir arg över att han är oförstående och "dum", och tar ett stadigt tag om fjärrkontrollen som jag kastar mot honom så den nästan träffar vardagsrumsfönstret och trillar ner bakom soffan.

Han blev arg. Såklart.
Och gick ner och lade sig.
Jag låg kvar, sur över hur orättvis han var.

När jag sett klart på de blodiga små skrynkliga bebisarna försöker jag låta så mycket jag bara kan medan jag tvättar ansiktet, letar efter mobiltelefonen och borstar tänderna. Jag klampar nerför trappen, in i sovrummet, tar mitt vattenglas och går mot badrummet för att fylla på med vatten.

Vad ser jag där?

Jo, uppställda Mooretidningar i tidningshyllan, med en väldigt fyllig, vacker svensk tjej på med stora bröst och getingmidja. Aj?
(Jag som normalt inte har några problem med silikonflickor, Moore, Slitz och porrfilmer etc, ja faktiskt så att jag förmodligen uppskattar det mer än min sambo, har iom graviditeten och min ökade vikt blivit extremt känslig och osäker på mig själv och min kropp. Jag känner mig så fruktansvärt ful, fet och osexig, och att då se dessa flickor, som jag ser har idealkroppar och idealvikten, i mina ögon, ja, det KÄNNS.)

Jag stormar in i sovrummet där min sambo redan sover och börjar rent av leva fan om tidningen, jag gråter och tycker att han är ett svin som läser tuttidningar så fort jag vänder ryggen till.
Han sluddrar, halvsovandes att en bunt hade ramlat ner och att han bara ställt upp dem igen, utan att tänka på ordningen.

Och ja, det kan ju vara så att jag duschat för varmt igen på morgonen och inte haft dörren så öppen som den bör vara till vårt oventilerade badrum, så fukten gjort att de korvat till sig lite och ramlat ner från den smala hylla/tavellist, som de står på.

Det kan vara så.

Igår var det ännu någon obetydlig händelse som normalt inte skulle rört mig i ryggen som fick mig att koka över.

Min irrationalitet har inga gränser.
Och jag skäms.

Förlåt A.
Förlåt för att jag är dum.
Det blir bättre sen.