Madde ställde en rolig fråga förra veckan.
"Vet inte din andra blogg om att du är gravid?"
Mitt svar var att nej, jag försöker hålla det på the down low med "sticks & stones". Det där med svartsjukan...
Men faktiskt så har jag bara varit på mitt nya jobb i tre veckor ännu, så jag känner inte att det är läge att erkänna riktigt än att jag ska yngla av mig.
Jag är uppriktigt NERVÖS för att berätta på jobbet.
Jag har varit med om det en gång tidigare. Då som nyanställd, och poff, jag fick gå. Eftersom jag baserar all min vetskap på erfarenheter ser det inte ljust ut för mig.
I och med denna anställning har jag gått med i facket, bara som en liten extra säkerhet bakom ryggen, även om en arbetsgivare svinigt kan hävda att jag inte skött mitt jobb som jag ska etc.
Planen är att jag ska rådfråga dem innan jag outar bebisen, men vill ha hunnit jobba lite till.
Har ni några tips och förslag på hur man gör i mitt fall, som nyanställd?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag tror din inställning är rätt, att visa att du är den duktiga, sköna person de behövde när de anställde. Och så himla länge är du ju trots allt inte borta heller. Ett år hit eller dit, liksom. Lycka till!
Det räcker med att du är du! förra gången hade du otur, så blir det inte nu!
Kanske minns du att jag började nytt jobb när jag var gravid med lillasyster? Min chef sa: "Jaha, grattis! Det är ju sådant man får räkna med, en del av livet, liksom". Och så är det ju!
Vänta med att berätta tills du känner dig trygg med att berätta.
Kram,
AnnaSv
Vill de verkligen ha dig kvar så spelar det ju ingen roll om du nyss börjat eller inte, huvudsaken dom vet ifall du kommer tillbaka. Jag tror det går bra! Jag vet hur det känns är lika nojjig jag om jag nu blir gravid med mitt nya jobb tänk om de slänger ut mig ;-)
Fördelen är att jag blir fast anställd efter 2 veckor på mitt jobb! Så om 3 veckor är jag fast! Då kan de ju inte avskeda mig.
Kram o Pözzz
gabbiz: Jo, men att jobba i ca 7 månader och vara borta längre än den hittills arbetade tiden? Det är lite det jag tror kan sticka i ögonen. :)
AnnaSv: Ja just det! Det kommer jag ihåg, och det gick ju strålande. :)
Jag vill inte heller vänta FÖR länge med att berätta och än så länge kommer jag undan med att gömma den smått putiga magen.
Annika: Jag hoppas det går bra, men ja, du vet ju känslan. :)
PoK
Skicka en kommentar