Alice i Underlivet

Jag tänker inte förvärra någonting i denna förlossningsberättelse.
Det finns ingenting att förvärra ens.
Den får vara vad den är, en utdragen start och ett blixtsnabbt avslut. Så oavsett mina 12 minuter i förlossningssalen blir det en riktig långläsning.

Natten till den 7 april, BF-dagen, vaknade jag av värkar klockan 01.00, på pricken. Jag förstod inte ens vad det var till en början. Jag trodde det var magknip, gick upp, försökte gå på toaletten, utan framgång. Magknipen kom och gick med cirka 12 minuters mellanrum, och det gick nästan en timme innan jag, trögtänkt och sömnig, förstod att det var värkar det rörde sig om.

Efter ytterligare en timme gav jag upp mina försök att försöka somna om i sängen bredvid Andreas.
Jag gick upp, tog en dusch, ordnade en kopp té, ett stort glas vatten, Alvedon, och satte mig i soffan i vardagsrummet med laptopen i knät och klockade värkarna som kom regelbundet med åtta minuter mellan, och höll i sig mellan 45-70 sekunder.
Jag tänkte att nu var det på allvar.

Runt 04.45 saktade det ned. Jag slumrade till mellan värkarna men noterade att de nu hade en kvart mellan.

Klockan sex var det dags att väcka Andreas och Sebastian.
Jag berättade att jag haft värkar hela natten, det var ju uthärdligt och jag skickade pojkarna till jobb och dagis och satte mig i soffan för att fortsätta vila.

10.54 klockades den sista värken.
Jag satt här, trött och tårögd och undrade om det inte skulle bli någon bebis nu.
Det var ju på gång?

Jag somnade, vaknade runt tvåtiden och bestämde mig för att promenera fart i värkarna igen och gav mig ut för 45 minuter i vårsolen.
Ingenting. Ingen effekt.

Vid 18-tiden på kvällen satte det igång igen. Först varje halvtimme, tätare, varje kvart, var tionde minut, var åttonde... 23.00... 23.08... 23.15... 23.21... 23.27... 23... nähä... Avstannat. Ingenting mer.
Jag kände mig så lurad.
Igen.

Det kändes så orättvist, det hade ju gjort så ont.
Jag grät mig till sömns och vaknade ungefär en gång per timme av en värk under hela natten, bara för att framåt morgonen vakna alldeles för tidigt och fortsätta tårforsrännandet längs med kinderna.
Inga känningar, inga fjuttiga smärtfria sammandragningar ens.

Andreas tröstade mig med att det HAR faktiskt börjat hända saker, men i mitt destruktiva sinne, och med mina tidigare erfarenheter, så hade jag på något sätt bestämt mig för att det hade det inte alls.
Det skulle aldrig bli någon bebis. Jag skulle vara gravid för evigt.

På eftermiddagen den 8 april hittade jag någonting slemmigt, utomjordiskt, geleeigt i trosan.
Hopp. Igen.
En slempropp?
(Det stående skämtet om barnets far infogas på valfri plats i detta stycke.)
Den fortsatte rasa i bitar och gå under hela eftermiddagen och kvällen.
Sällan har jag varit så lycklig över någonting så rakt igenom äckligt och snuskigt.
Men fortfarande inga värkar, och vetskapen om att slemproppen kunde gå flera veckor innan malde på i bakhuvudet.

Vi gick och lade oss som vanligt tidigt på kvällen, jag somnade direkt, och igen, vid tiotiden vaknade jag av en värk.
Jag suckade mest irriterat och tyckte att nu får det väl ändå vara nog.
Jag var trött. Jag ville sova. Nog med luriga fuskvärkar!

Jag gick upp, tog två Alvedon, och gick tillbaka till sängen och somnade om.
I en halvtimme...
Och så fortsatte det hela natten.
Jag vaknade med 20 minuters mellanrum av en värk men slocknade utmattat mellan varje.
Morgonen kom.

Vid 11-snåret ringde jag irriterat till förlossningen.
Jag berättade att jag var inne på dygn tre med oregelbundna, riktigt smärtsamma, och då och då avstannande värkar. Jag berättade att jag inte orkade mer nu. Jag ville få sova.
Nu kom de varje kvart och höll sig i en minut.
Barnmorskan jag pratade med sade att det var extremt fullt, så även om jag kom in för en titt så kunde de ju inte göra någonting åt saken, och de doser jag kunde få att sova på var det långt ifrån alla som faktiskt lyckades med, så hennes råd var helt enkelt: ta en Alvedon, ett bad, en dusch, fika, ta en promenad, titta på en film, vardagsliv.

Jag gjorde som hon sade.
Jag tog Alvedonen, duschen, rostade mackor och lade mig i soffan och började tillsammans med Andreas att titta på en film.

På ingen tid alls, helt utan att vi tänkt på det, kom nu värkarna tätare, och de gjorde ondare... På riktigt. ONT.

Jag började klocka dem igen och de kom ungefär var nionde minut. Klockan var nu 14.30, och vi var inte ens halvvägs genom filmen.
Sebastian hade vi satt att spela tv-spel, till hans glädje.
Men vi trodde inte att det var på gång. Det skulle ju stanna av som vanligt.
Jag slutade klocka värkarna igen. Tog en dusch.

Klockan 15 insåg vi att mitt pustande, stånkande och stönande hade kommit tätare och klockandet började igen.
Jag satt mest på knä över armstödet eller ryggen på soffan och bara gungade när det satte igång.
Jag höll ett öga på klockan och insåg att värkarna var regelbundna, med ganska exakt 5-6 minuter mellan, vissa så långa som upp till två minuter långa.

Bara för att vara på den säkra sidan kastade jag Andreas i duschen. Han frågade om det var dags och jag ryckte på axlarna och sade att nej då, inte, vi hade tid.
Medan han stod i duschen ringde jag förlossningen som bad mig avvakta, de hade alldeles för fullt, jag skulle minsann stanna hemma ett tag till då de hade ”en del av förlösa”.

Då var det ganska precis 5 minuter mellan värkarna.
Andreas kom upp, klädde på sig, vi ringde hans mamma som skulle hämta Sebastian. Klockan var nu ungefär 15.40.
Hon kom 10-15 minuter senare.
Andreas körde fram bilen, packade in väskor och mig.

16.10 stängde svärmor bildörren på min sida och vi åkte iväg.
Tiden på värkarna hölls med hjälp av Weezer i stereon och jag satt mitt i en värk och nynnade med till ”Hash Pipe”, alltsom oftast hann värkarna knappt gå över innan nästa var igång, det var som att de satt i lite hela tiden men dess toppar kom ändå var fjärde, till var femte minut.
Lite närmare sjukhuset stängde Andreas av stereon. Jag blev mest irriterad. Jag behövde någonting att koncentrera mig på.
Jag kände ju hur det började trycka och jag kände mig bajsnödig hela tiden, då med fem minuter kvar till sjukhuset.
I efterhand har han berättat att han stängde av för att jag inte skulle märka att värkarna kom hela tiden.

Farten ökade ordentligt och enda gången vi höll hastigheten var nog då vi upptäckte en polisbil i mötande körfält. Lte laglydig måste man vara även när man föder barn.

Jag var helt inne i min aldrig nedtrappande värk. Den släppte aldrig och jag satt och tjoade och stånkade i bilen och beordrade värken att släppa någon jävla gång.
Utan framgång.
Först nu förstod jag att det faktiskt var på riktigt.
Det var inga luringvärkar.
De skulle nog inte stanna av igen.

Utan att jag märkt det hade vi svängt in på parkeringen utanför förlossningen.
Jag tog mig ur bilen, tog min lilla tygpåse med journal och ID i och vaggade sakta sakta mot ingången medan Andreas duktigt betalade parkeringen. Vi hade ju tid. Vi skulle ju bara föda lite barn. Lugnt och fint.
I väntan på honom, och en barnmorska som skulle komma och möta mig, satt jag på knä i en av sofforna utanför och vaggade under min ideliga värk.
Jag började bli yr i huvudet.
Varför tryckte det hela tiden?
Kunde inte barnmorskan komma? Jag måste ju bajsa!

Hon kom. Andreas var fortfarande vid bilen.
Jag blev invisad i ett av undersökningsrummen, fick väga mig, under lite protest eftersom viktfixerade jag hade jeans, sneakers, linne, tröja, kofta och fleecetröja på, jag skulle ju väga MASSOR då, kolla blodtryck och skulle sätta mig på underökningsbritsen i väntan på Andreas, förlossningsbarnmorska och läkare.
Tid?

16.33.

Andreas kom.
Jag gick och kissade. Jag ville bara ta i och krysta. Bajsnödig!
Tanken slog mig att krystvärkarna får en att känna sig bajsnödig.
Det var kanske dumt att sitta på toaletten och försöka krysta då?
Jag vågade inte, så upp med jeansen och ut i undersökningsrummet igen. Det tryckte och jag skrek att nu måste de fan komma. Jag pallade inte mer.

In kommer förlossningsbarnmorskan och läkaren. Jag fick lägga mig på britsen och de hjälpte mig av med jeans och trosor och skulle känna hur öppen jag var, och som bekräftelse på att det hänt någonting lös det i bådas ögon och de sa att jag varit duktig för här hade det hänt massor.
Jag förstod ingenting. Jag var ju mitt uppe i mitt försök att inte ta i och krysta.
De kastade ett lakan över mig och rullade mig snabbt som attan vidare in i ett förlossningsrum och medan de tog fram sina plastskynken, täckte sängar och sig själva så förklarade de att det var bara att krysta när jag väl ville.

Men nähä?
Vadå?
Jag kan ju inte krysta nu heller.
Och journalen ja. Den låg på magen med jeansen. Den hann de inte ens titta på.
Min förvirring var total och jag frågade lite försiktigt ”Vadå krysta? Har jag öppnats någonting?” och fick till svar att jag var helt öppen så här skulle det födas barn.

Men mitt lavemang då?
Och min epidural?
Och för att inte nämna lustgasen?

Jag skulle ju ha SMÄRTLINDRING under förlossningen?!
De log mest åt mig.

Andreas höll min hand, jag kramade den nog ganska hårt. Han förklarade att jag var där för att föda barn nu.
Jag var i chocktillstånd och förstod verkligen inte ett dugg.
Inte kunde det väl vara dags?

Klockan var nu runt 16.40.
Det gick så fort och jag tog i och krystade och redan efter första krystvärken sade de att där var huvudet. Det gick bra att fortsätta när jag kände för det.
Jag hade fått en mask med lustgas. Jag försökte ta ett andetag i den men kastade den snart åt sidan. Den hade ingen effekt heller, jag hade annat att tänka på än hur miljöpartisterna i Uppsala ville att jag skulle andas ut i en lustgasmask för att skona miljön.
Jag blev snarast arg på masken som bara var i vägen.

Chockat krystade jag igen, och igen.
Jag kände den där brännande, svidande känslan och de sade att under nästa krystvärk så var det klart. Chock.
Vart var min tid?
Vart var min smärtlindring?
Vart var mitt halva dygn och tristessen av att vänta och vänta och ha värkar inne på en förlossningssal?
Jag hade ju precis kommit.

Jag krystade och de lade upp en skrikande helt bedårande kladdig liten bebis på min mage.
Då märkte jag att jag fortfarande hade mina kläder på mig.
Men lite blodiga, mekoniumbajsiga kläder har väl ingen dött av?

Det sammanfattande ordet är, som ni förstått, chock. Jag bara stirrade. Frågade vad som hände.
Det var ju en bebis!
Andreas klippte navelsträngen.
Klockan var 16.54.

Vi hade fått en dotter.
Och hon är det vackraste jag sett.

Alice föddes efter tre dygns värkar, fyra krystvärkar, efter 12 minuter i förlossningssalen, klockan 16.52 den 9 april, två dagar efter BF.
Hon vägde 2640 gram, 45 cm lång, 33 cm i huvudomfång och omnämns av all sjukhuspersonal som mött henne som ”liten och nätt”.

Jag gick inte sönder någonting och såhär i efterhand så har jag kommit fram till att det var en helt underbar förlossning!
Den kunde inte på något sätt ha blivit bättre! Jag är så otroligt nöjd och lycklig över hur den blev.
Det var så värt väntan och pinandet och jag är glad att jag födde helt utan smärtlindring, och även att det gick så fort.

Jag kan inte se mig mätt på henne!

Och tankar om ett framtida syskon har redan börjat röra sig lite i våra tankar.

Välkommen till världen min Alice.

Fullgången.

V 40+0
Vikt: 82,6 kg

Ord överflödiga.
Ping!
Dags att komma ut nu bebis!

Luring?

Jag vaknade klockan 01.00. På pricken.
Jag trodde att jag hade magknip. Gick upp, försökte gå på toaletten, men näe.
Gick och lade mig.
Magknipen kom tillbaka, och försvann, och kom tillbaka...
Inte förrän runt 01.50 kopplade jag att det inte var magknip, då hade det återkommit var 12:e minut. Det började ju bak i ryggen, spred sig fram och upp över magen och ilades ner som kramp mot höfterna med ett väldigt tryck nedåt.

Jag har minsann varit bajsnödig i mina dagar, så lite gick det upp för mig att det här förmodligen var någon form av värkarbete.

Det kändes så mesigt.
Jag gick upp.
Jag duschade lite varmt på ryggen och har rakat benen bara utifall att, och gick upp på övervåningen, startade www.varktimer.se och började klocka.
Plockade iordning kläder och pyjamas för sonen, om vi måste åka.
Tog fram lite ombyte till sambon också.

Klockade.

Kurvan hann bli ner till 5-6 minuter mellan 50-70 sekunder långa, men ganska mesiga värkar.
Jag kom på att vi storhandlat och jag inte har fryst in köttfärsen och rostbiffen.
In i köket. Dela upp, värk, frysa in.

Tillbaka till soffan. Klockan var nästan 04. Jag var bara fnissig, inte trött.
Tänk om?

Fortsatte klocka... och helt plötsligt trodde jag att det slutat...
Men så kom de glesare, kändes mesigare, och var kortare, så det har nästan stannat av nu. :(

Jag får några med 10-38 minuters mellanrum men de sitter bara i i typ 30 sekunder.

Det vore ju klockrent om hon var så vältajmad att hon kommer idag, på BF-dagen. :)

Men nu är jag JÄTTETRÖTT.
Ska försöka sova lite mellan krampandet.

Huller om buller.

V. 39+2
Blodtryck: 115/65
Vikt: 82,2 kg
S/F: 34 cm
Hjärtat: 132
Fixerad.

Så kom igen?
Så kom ut?

Kladdiga kurvan.



(Ja, bild bara för att bryta av all text. Jag lider av tangentbordsdiarré.)

Gnäll?

Idag är det BF enligt sista mensen och ägglossningen...

Jag är lika gravid som vanligt.
Inga bebisar här inte.
Inga bebisar på gång här ens.

Det känns alldeles för ofödabebisaktigt här.
Usch.
Idag hade ju varit en bra dag att få barn på. *tycka*

Då satsar vi på 7 april då?

När kommer bebis?

Jag vill att ni läsare ska gissa på datum!

Enligt sista mens, ägglossning och fornikeringsdatum så har vi fått 28 mars och 30 mars som BF.
Enligt ett UL, 6 april, enligt rutin-UL, 7 april.

På min babyshower var sista frågan på tipsrundan:

"C's och A's bebis kommer den......
Är ........ cm lång, och väger ........ gram."

Så kom igen.
Gör samma lika!

Vad tror du? :)

Tick tack... Aj aj?

Idag har jag ordentlig mensvärk i ryggen. :(
Sitter i soffan med laptopen i knät, hallonbladstéet inom räckhåll och bubbelvattnet likaså.



Tänkte vila lite innan jag fortsätter med det där stöket och böket min sambo ber mig sluta med, typ tvätta kläder, gardiner, lakan, vika tvätt, skrubba badkar, koka köttfärsås, storkok av grytor, lasagne, pajer och crap som jag vill fiffla med men aldrig riktigt ORKAR. ;)

Micrade på vetevärmaren som nästan bränner huden på ryggen, men det känns skönt... Och den lindrar så grymt bra.



Vet ni...
Jag är redo för bebis.

BM-besök

Jag och BM pratade vidare lite om förlossningen, och hon såg jätteglad ut när jag berättade att något läcker ur mina bröst.
Hon vet hur jobbig oron över operationerna varit för mig.
Så hon skulle hålla en tumme för amningen hon med.

När jag berättade om mitt eviga mensvärksmolande i ryggen såg hon full i fan ut och tyckte att det verkade ju lovande, men det finns ingenting som säger att jag inte får gå med det i flera veckor till, och det vet jag ju. :/

S/F-måttet hade växt ytterligare 1 cm, till 33 cm, det var bra, och för säkerhets skull tog hon in en till BM som fick känna och klämma på mig just för det är så stram och svårt att känna på min mage.
De båda konstaterade att bebis nu var fixerad, även om de halvt misshandlade mig, och skrämde upp mig till att tro att bebis kanske lagt sig i säte huxflux efter att ha legat med huvudet nedåt i typ 8 veckors tid.
Men näe, hon ligger duktigt med huvudet nedåt... och ja... som sagt... fixerad.

Blodtrycket hamnade på 135/80 och bebis lilla hjärta på 120 slag.

Min bebis...
Lilla bebis...
Efterlängtade bebis. :)

Uh!

Nu har jag haft mensvärksmolande i en vecka.
Inte kombinerat med sammandragningar. Bara ont molande.

Det stör mig.
Det gör mig less.
Det gör att jag mer och mer bara vill ha den riktiga, RIKTIGA smärtan och bajsa ut bebis nu.

Sambon tycker mer att "det kommer, ta det lugnt, bebis kommer när bebis är redo", men kom igen, let´s face it. Det är inte han som går omkring med oavbruten mensvärk, fogar som kan döda, stel svank, halsbränna, misshandlade revben, mosade lungor och upplever "oops, I just threw up a little bit in my mouth", efter varje måltid när bebis lackar för att jag ätit någonting och det blev om möjligt ännu mindre plats!

Fatta att jag kan få gå med molandet i alltifrån 5 sekunder till 5 veckor till!

Helgen?

Kan vi åka och köpa en billig söt spöknattlampa att ställa i fönstret bredvid bebis vagga?
Kan vi, kan vi?!

Jag är verkligen inte sugen på att gå omkring i affärer för bebissaker, så det blir mer och mer lockande att skriva den där listan till svärmor om vad vi behöver. *skämmas*
Hon tjatar ju, och VILL att vi ska göra så.
Jag är en stor flicka, jag kan själv!

Men jag tror ärligt talat inte att jag orkar! :(

Det finns ju några saker, utöver nattlampan, som jag faktiskt vill ha på plats.

T ex;
En svart babysitter
Nåt fint babygym, gärna mjukt
Nagelvårdset
Febertermometer

Sedan slog det mig på sista föräldrautbildningen i tisdags att jag vill ha sådana där mjölkuppsamlare att peta på brösten.
Men alla typer av amningssaker som amningskudde, några amningsbehåar, eventuell amningsnapp, mjölkuppsamlare mm, får vänta tills jag vet att det fungerar.

Sammanfattning.

Mitt blodtryck mådde bättre av att jag slutat jobba. Sänktes direkt.
130/75.

Mitt S/F-mått på 32 cm, var helt oförändrat från förra gången så BM ringde bedömningscentralen för UL på Ackis för att höra om de ville ta sig en titt på bebisen.
Men de tyckte att det var ganska tätt sedan förra mätningen för 9 dagar sedan så vi avvaktar tills på tisdag då jag får mäta magen igen och förhoppningsvis har det växt då.
Enligt BM borde det ha ökat 1-1½ cm åtminstone sedan mitt sista besök hos henne.

Annars var allt busbra.
Vi skrev ihop en sammanfattning av hur vi upplevt graviditeten, våra förväntningar och önskemål för förlossningen som då kommer med kortfattat i den elektroniska journalen till personalen där.

Det kändes bra. Då vet jag att mitt förlossningsbrev finns med.

Jag hade några bestämda punkter:

- Lavemang
- Lustgas
- EDA om tid finns och jag vill ha
- Tänka på buklastiken
- Tänka på mitt bröstlyft+bröstförstoring och att jag blir enormt förtvivlad om amningen inte fungerar
- Sambons känslor för sjukhus
- Ge mig INFORMATION om vad som händer. Då jag födde sonen fick jag inte veta någonting alls.
- Inget daltande och gulligull. Jag är en vuxen kvinna och jag ska "bara" föda barn.

En chansning...

Jag vet inte om det är bra eller dåligt faktiskt, men jag fick en låda med några påsar hallonbladsté av Anna, och efter de åkt och jag plockat undan och sopat bort cupcakessmulor från vardagsrumsgolvet och torkat bord, lade jag mig i soffan med en kopp.



Nu såhär i efterhand vet jag inte om jag vågar. :)
Jag vill ju hinna gå på gravidmassage i alla fall!
Och det går ju aldrig att vara säker på att det BARA är skrock att hallonbladsté kan sätta igång en förlossning.

(Åh så irriterande eftersom jag verkligen inte orkar med allt skrock och icke-fungerande igångsättningsknep. Det går ju inte på något sätt att bevisa att bebisen inte skulle ha kommit ändå...)

Men jag blev nojig när molandet satte igång efter dagens fifflande och fejande, och när magen regelbundet med 15 minuters mellanrum, dragit ihop sig till en stenhård, grisrosa medicinboll.

Babyshower!

Jag har nog de sötaste vännerna! :)

Idag hade de sin lilla babyshower för bebis och mig.
Det blev några återbud, men vi var ett litet gäng på fem kvinnofolk och en sexåring som var här iaf. :)

Anna och Johanna hade gjort så fint och bra så.
Anna med sina olika sorters goda snittar och fuskchampagne på guldiga prinsessfat.
Johanna med sina otroligt goda och fina cupcakes. *dregla*
Jag har minsann tre sparade. Jag tänkte att sambon kanske skulle få smaka en också. Även om sonen lurigt väser fram ett "Han behöver inte veta något!" då han är så sugen på att sätta i sig fler. Detta efter att godisgrisen redan ätit tre stycken. :D



Vi gick en liten tipsrunda i snöiga trädgården där jag och sonen sprungit i cirklar fram och tillbaka för att förvirra med våra fotspår, och därefter in för att koka kaffe och öppna presenter innan svärmor var tvungen att springa iväg på bandymatchen med Sirius. (Hejja hejja?)

Som alltid blir jag lite ställd...
För mig?
Till MIG?
Jag förtjänar ju ingenting heller, men visst fick bebis och jag fina, roliga saker ändå!

I paketen fanns:
- 1 rosa, småblommig tunika, stl 50.
- 2 par bebisbyxor, ljusrosa och ljusrosa/vitrandiga, stl 50.
- 1 tavla med mysord huller om buller i fina gröna nyanser. (Grönt ÄR det nya rosa! *intyga*)
- 1 fyll-i-bok om bebis.
- 1 vitsvartrutig kortärmad blus till mig. Något att klämma på mig när bebis är ute. (It will take a while, jag såg just bilderna på mig. Jag är ju FET igen. T o m ansiktet!)
- Och sist, men absolut inte minst, och grymt uppskattat, otippat och nästan efterlängtat: 50 minuters gravidmassage på Axelsson SPA i Gallerian, Sthlm.

Här måste det bokas snarast!
Det vill jag inte missa. Jag som aldrig fått någon typ av behandling någonsin, men vet mycket väl att min kropp är i största behov av sådant då jag vet att jag förstör mig både med sittande, hållning och vardagslivet. :)











Jag är jätteglad och nöjd!
Tack alla fina!

Vecka 37

36+0
Vikt: 80,1 kg

Du fortsätter att gå på kontroll varje eller varannan vecka. Barnets vikt och position kontrolleras vid varje MVC-besök. Den här veckan är en lämplig tid att gå på studiebesök på den förlossningsavdelning där du tänker föda. Nu är det vanligt att känna förvärkar. Livmodern blir hård i ungefär 30 sekunder och sedan slappnar den av. Dessa sammandragningar ska inte göra ont. Ofta stiger nu känslan av spänning och förväntan ju närmare förlossningen du kommer.

Barnet är ca 35 cm långt från huvud till stjärt och vikten ungefär 3 kg. Nu betraktas barnet som fullgånget och är redo för sin resa till livet utanför livmodern. Om barnet ligger med stjärten eller fötterna först så erbjuds du kanske en yttre vändning nu. Det vill säga en läkare försöker genom mild massage att vända barnet så huvudet ligger nedåt mot bäckenöppningen. Får du värkar i denna vecka försöker man inte hindra förlossningen från att komma igång. Det finns forskning som tyder på att barnet själv producerar hormoner vilket signalerar att det är för trångt och det leder till start av värkar.

Under graviditetens större del har barnet förlitat sig på dig för att slippa infektioner, men under tiden har hon eller han också byggt upp sitt eget immunsystem. Efter födseln fortsätter detta att utvecklas och stärks även genom amning. Den första mjölken som kommer ur dina bröst kallas råmjölk och är rik på näring och antikroppar. Den egentliga modersmjölken kommer igång två - tre dygn efter förlossningen med hjälp av barnets aktiva sugande på brösten. Mjölken är näringsmässigt väl sammansatt, ger ett bra skydd mot infektioner och stärker barnets immunförsvar. Barnet brukar nu träna sig på att andas men eftersom det varken har luft i eller utanför lungorna resulterar detta ofta i fostervatten i strupen med hicka som följd. Detta är helt normalt och inget att oroa sig för.

Nu kan det vara bra att börja planera BB-väskan, saker som är bra att ha med till BB. Det är alltid skönt att ha den färdigpackad så har man en mindre sak att oroa sig för när det är dags att åka in!

Mamma vs mamma

Min mamma var förbi på födelsedagsfika för sonen igår.
När hon såg mig började hon skratta och kallade mig för "smal". Jag hade ju ingen kula att hänga i granen riktigt.
Hon trodde att jag skulle vara MYCKET större.

Men jag har svårt att se mig som ens LITE större än såhär.

Nu var väl kameravinkeln just här lite tokig.
Men jag glömmer ju hela tiden att fota. :(

Magen i v 35+6.



Relativitet mamma lilla? :D

Jag, sambon och sonen tycker alla att jag kan nog inte bli mycket tjockare än såhär. :)
Men det är alltid tacksamt att bli kallad "smal" i nionde månaden. ;)

Bebis gone wild...

Som jag KÄMPAT för att få ett videoklipp med bebis bök.
Varje gång jag lyckats greppa kameran har det blivit lugnt eller enstaka bökande bara, så även denna gång, men jag var beredd så bebis hann aldrig fatta förrän det var försent. ;)
Det var inte lika vilt som vanligt, men lite fick jag med.

Bebis tittar på Jay Leno Show, v 34+3.

Operation: Lyckad

33 cl Trocadero och 1 liter iskallt vatten senare fick jag en mesig liten buff strax ovanför naveln. MESIG.
Men nu kan jag andas ut.
Det var NÅGOT jag kände i alla fall, även om det inte var något ihållande. Kanske har hon lagt sig inåt under natten?
Jag välkomnar all form av invändig misshandel från bebis just nu. Faktiskt. (Påminn mig om detta nästa gång jag klagar över kräka, kissande och interna blödningar?)

Jag blev uppriktigt rädd där. :(
Hon har varit så otroligt aktiv och dampig, jämt, det slår aldrig fel, och med det här meränetthalvdygns-lugnet ballade jag ur.

Problemet nu är väl kisseriet jag har att se fram emot. Men då lär väl eftermiddagen gå i rasande fart ändå?

Operation: Väcka sömntutan

Det slog mig här nu efter lunch att jag inte känt av bebis rörelser alls sedan igår kväll då vi gick och lade oss.
Eventuellt att jag sömnfluddrigt kände något litet bök inatt, då sonen kröp ner med oss och efter jag var upp och kissade. Men efter det... Ingenting.

Och jag känner ALLTID av henne så jag blev ruskigt nervös, och alldeles gråtfärdig här.
Tårögd sprang jag ner till café/restaurangen här i huset och köpte en Trocadero.
Iskallt och sockrigt, och fullt med bubblor.

Jag har försökt svepa den i hopp om att chockväcka bebis och få lite kräkframkallande buffar uppåt.
De har aldrig varit mer efterlängtade än nu. :(

*gråta*

Självklart.

Det slog mig när jag satt och tänkte lite på bebis under bilfärden till jobbet idag: Det känns som en flicka. Det har hela tiden känts som en flicka. Och det är så uppenbart att det är en flicka på något sätt.
Jag blev inte det minsta förvånad på ultraljudet, för jag var ändå inställd på det.

Det påminner lite om känslan jag fick då jag väntade sonen och blivit hemskickad från förlossningen för det var för fullt för att de skulle sätta igång mig just den dagen.
Då frågade en bekant mig och pappan "Vad tror ni att det blir då?", och båda svarade, utan att tveka: "Pojke!".
Det var bara så självklart.

Smärta.

I fredags mådde jag as.
Ont, molande, och helt slut i kroppen.
I lördags satt det i hela förmiddagen, men släppte strax efter lunch.
Därefter var jag bara stel och trött.

Igår förlorade jag totalt förmågan att böja mig fram ens i den minst lutande graden. Det tryckte och gjorde ont om jag ens tänkte tanken. :(
Så allt som är lägre än höfthöjd låter jag helt enkelt ligga kvar nu.
Det finns INGEN plats i magen alls!

Imorse när jag vaknade kändes det som jag varit och ätit julbord... och då klämt i mig allt... inklusive stolarna och bordsdukarna.
Men trots detta var jag hungrig.
Det bara värkte så otroligt i magsäcken... Tror jag att det var. Aj.
Det sitter fortfarande i, samt att bebis går loss och är helt från vettet och vild där inne i magen.

Igår hade jag kisserirekord. Då 4 gånger på 10 minuter. 5 gånger om vi ska räkna den gången då jag inte hann resa mig upp från toalettsitsen innan det var dags igen. :)

Ugha.
Kom mars och april. KOM!