Plus 1.

Ja. Jävligt otippat.
Eller inte.
Jag VISSTE det ju. Jag har vetat det hela tiden, men mest av allt har jag ju hoppats på att allas gissningar skulle slå in bättre än mitt sunda förnuft, tidigare erfarenheter och sior.

Med fejkade värkarna igår avbokade jag mitt läkarbesök.
Fejkvärkarna kom tillbaka igår kväll.
Det började med två gånger på en timme, ganska fjantiga, och när vi lagt oss blev de tätare och gjorde ondare, men så har jag ju somnat, och de stannade av.
Har dessa ens någon effekt?

Sovit bra har jag inte gjort ändå.

Jag drömmer fortsatt om de söndertorkade, döda, russinbebisarna som föds.
Det är den gemensamma nämnaren i alla mina drömmar, dag som natt, vaken som sovande.
Jag gräver ner mig så totalt med mina grubblerier. Jag kan inte se något lyckligt slut eller något positivt alls av att gå över tiden.

Enligt TRE av mina datum är jag på +10 på övertiden redan.
Men det var ju tydligen omöjligt att jag var gravid när jag testade. Det var ju inte fysiskt möjligt. Men dåså.
Jag får ju nöja mig med det, men tänker likt förbannat fortsätta älta om det.

Jag är först i världen med att testa positivt 9 dagar innan det ens GÅR?
Lite för osannolikt även för mig.

Morgonen, sedan ungefär 04.30, har gått ut på att gråta.
Det känns som att huden på kinderna börjar få skavsår av allt tårtorkande jag ägnat mig åt.
Jag är puffig och rödsvullen i och runt ögonen.

Klockan 8 tänkte jag ge det ett försök att smyga förbi BM och ringa Bedömningsenheten på Ackis och försöka tigga tillbaka läkartiden.
Kanske om de har någon idag?
Svärmor är ledig så hon kanske kan köra om de har en tid snabbt?

Men jag tvivlar.
Antingen så måste de få in tidsförfrågningar via länets barnmorskor, eller så får jag en tid efter påsk.

Kanske kan de se efter om jag öppnats någonting?
Kanske kan pillandet sätta igång någonting på riktigt?
Kanske kan de se mitt tillstånd som allt annat än psykiskt sunt och att jag faktiskt får en tid för igångsättning?

Journalen från sonens förlossning fick jag av BM senast, där står allt man kan anmärka och reagera på. Den tar jag isåfall med mig.

Jag hade förträngt hur traumatiskt det faktiskt var.
Tur är väl det.
Men alla minnen är där igen. Färska.
Och det gör ont.

Att bli tagen på allvar...

Förhoppningsvis har jag varit på MVC för sista gången nu idag.
Tråkigt att jag inte fick träffa min ordinarie BM, som var hemma och vabbade, och det kändes lite jobbigt att, inför en vikarie, ta upp det som får mig att må dåligt; förlossningen med sonen.
Komplikationerna. Tankarna. Frågorna.

Jag sade bara rakt ut som det var.
Att jag inte ser något lyckligt slut alls.
Jag jag är extremt orolig och rädd inför att eventuellt gå över tiden.

Jag trodde att BM skulle tycka att jag kan väl åtminstone gå till v 40+0 innan jag börjar gnälla, men hon tog mig på allvar och ringde Akademiska, förklarade hur jag mådde lite kort, och korta drag om min förra förlossning och jag fick en tid för bedömningsläkarbesök på tisdag, 7/4, v 40+0, BF-datumet, för att diskutera hur vi ska gå tillväga i värsta tänkbara fall, och isåfall när.

Självklart ser jag helst att bebis kommer innan detta.
Och jag vill i ärlighetens namn inte bli igångsatt en gång till.
Det blir jobbigt och långdraget och kroppen orkar inte lika mycket som vid en "naturlig" förlossning.

Bara av att få prata av sig, och få den här läkartiden gjorde att en stor sten släppte från mitt bröst, och tacksamhetstårarna började falla.

Håll tummarna för att bebis inte är en lika envis rackare som sonen?
Snälla? :(

Man kan...

... vakna 02.30 och sedan 04.16 ha startat en maskin tvätt, torktumlaren, hängt tvätt, fixat äckligt kanelvatten med nejlikor med försök till smakdämpande honungsklick i, och sedan sitta och gråta och tycka synd om sig själv för att man är så jävla gravid.
Man kan göra så...
Det är inte rätt...
Men man KAN.

Jag är less.
Jag har legat i sängen och FÖRSÖKT somna om men det går bara inte.
Jag somnade innan sambon ens kom in från sitt biltvättande på baksidan av huset. Förmodligen så slocknade jag före sonen med. Jag vet att jag hade ont i varenda kroppsdel förutom bebismagen och halvlåg över matbordet och dreglade lite sexigt ur mungipan då jag ätit min lilla portion mat och sambon och sonen fortfarande åt.
Plockade av, kastade sonen i säng, borstade tänderna, tog en dusch och sedan minns jag inte mer, så jag kanske fått min sömn för inatt då. :(

Hur som...
Tanken att jag varit gravid tillräckligt länge slog mig.
Oavsett om UL säger 7 april testade jag positivt på beräknad mensdag, och då går jag redan på övertid.
Oron för hur bebis faktiskt mår kom med tanken.
Om jag redan är på övertid håller redan det som hände med sonen på att hända.

Och kan det vara så att en kropp helt enkelt inte kan få igång en förlossning på egen hand?
Med sonen hände INGENTING och t o m induktionen tog väldigt lång tid, jag öppnade mig inte så fort som de tyckte jag borde.
Jag kanske inte fungerar?

Natten har fyllts av scenarion där de anser att jag "bara" går två veckor över tiden, då jag egentligen hunnit gå nästan 4 veckor över tiden, döda spädbarn som måste födas, noll fostervatten, saker som kunde förhindrats...
Jag klarar inte det.
Det kanske låter löjligt, men jag vet när jag blev gravid, därav min rädsla då de endast går efter UL och då är ju allt "normalt".

Helvete att det är normalt.

Men Anna SA ju det...

Anna säger att man blir plufsigare i ansiktet när man närmar sig förlossningen.
Andra säger fylligare läppar, högre blodtryck, högre Hb...

Jag vet inte jag...
PLUFSIG i ansiktet har jag blivit.
Just nu ser jag ut som när jag faktiskt var lite överviktig i ansiktet. :(
Min mamma tycker nog att jag är sötast med kinder som går att nypa tag i, och jag ska väl erkänna att mina BMI 22-kinder inte är så nypvänliga, men jag är ju betydligt snyggare med markerade kindben, käklinje och FORM i ansiktet.
Inte bara en... BLOB.



Nu du Anna.. NÅDE DIG om det inte är förlossningsdags jättesnart för mitt ansikte får inte bli större! Min Jay Leno-haka passar sig inte ännu fetare. :(

Feelin' hot hot hot... NOT.

Nu börjar jag känna mig gigantisk och grotesk. På riktigt.

Och ja, jag tar ännu mer illa upp av Moore-tidningarna som hånar mig i badrummet på nedervåningen. *ledsen*

Jag är inte fint gravid.
Jag är STORT gravid.

Valkar och tjocka armar och hakor, och feta lår.
Dessutom upptäckte jag igår när jag hade sport-bh på mig att tuttarna bokstavligen satt ihoptryckta under hakan. Välkommen tillväxt och vikt?
Not so much.
Märks det att jag börjar ledsna?

Magen framifrån och sidan i v 38+3.

Enough is enough!

Gah!
Jag vill städa badrummet, ta hand om rena tvätten, dammsuga, bädda rent i sängen, dammtorka, moppa lite kanske...

Vad har jag gjort?
Plockat ut, och i diskamaskinen, tvättat två maskiner kläder och grejs, suttit ner.
Suttit ner.
Suttit ner.

Jag ORKAR INTE!
Var är min energi?
Jag kräver energi!

Det här nedriga mensvärksmolandet slår ut mig helt.
Jag pallar ingenting.
Jag vill göra massor, jag behöver göra massor.

Giv mig styrka? :(
Det gör mig ledsen på riktigt. Det är inte min grej att bara gå hemma utan att få NÅGONTING gjort. Och hela tiden känner jag som att min sambo kommer tycka att jag är lat och oduglig, någonting jag inte ens tror att han skulle få för sig att tänka, det är nog bara jag.
Usch. :(

Självklart.

Det slog mig när jag satt och tänkte lite på bebis under bilfärden till jobbet idag: Det känns som en flicka. Det har hela tiden känts som en flicka. Och det är så uppenbart att det är en flicka på något sätt.
Jag blev inte det minsta förvånad på ultraljudet, för jag var ändå inställd på det.

Det påminner lite om känslan jag fick då jag väntade sonen och blivit hemskickad från förlossningen för det var för fullt för att de skulle sätta igång mig just den dagen.
Då frågade en bekant mig och pappan "Vad tror ni att det blir då?", och båda svarade, utan att tveka: "Pojke!".
Det var bara så självklart.

Att föda barn?

Ja, vad ska jag säga?
Jag tog en "snabb" promenad ner till Solna Centrum på lunchen. En tur till Apoteket och garnbutiken.
På vägen tillbaka så kändes det på fullt allvar som att det hängde ett bebishuvud mellan benen. Det var ett enormt tryck nedåt. Inte smärtsamt, inte alls, men tryck. Tungt.

Ska jag bli helt imobiliserad nu?
Jag föreslog till och med för sambon igår att jag skulle gått från hans jobb till mitt imorse, men han ansåg sig veta bättre och körde mig fram till dörren här.
Och ja, tur var väl det.
Den promenaden är inte att leka med.
Imorgon blir jag förmodligen avsläppt utanför hans jobb, men får nog ta mig till närmsta busshållplats för att ta sossecontainern fram till dörren här.

Det stör mig.
Med farten.
Tempot.
Jag är van att det ska gå undan.
Promenaden till Centrum, handlandet och tillbaka borde ha gått på max 25 minuter. Lite mer än 45 minuter senare stod jag här och försökte kränga av mig jackan och slog mig pustande ner på min stol.
Varför fortsätter jag intala mig själv att jag ska orka mer än min kropp kan?

Preggers doesn´t suit my temper...

Det passar inte mig att vara gravid.
Jag är inte lätt att ha att göra med, och att min sambo inte lämnat mig än... Ja... Jag förundras nästan över hans otroliga tålamod med mig.
Jag är, om jag ska erkänna, ganska vidrig.

I normalt tillstånd är jag en ganska speciell och krävande person, det visste han, och har nog egentligen vetat sedan vi bara var vänner, innan förhållandet startade på riktigt, så han har inte gått in i det helt ovetandes.
Men graviditeten har förvärrat mitt beteende.
Ibland skrämmer jag mig själv.

Vi kan ta ett exempel.

Onsdag kväll.
Jag har lagat mat, vi har ätit, diskbänken var belamrad med smutsig disk som min sambo gav sig an medan jag låg på soffan och tittade på tv4 Fakta, "Förlossningskliniken".
Han har, precis som många andra, problem att se kvinnor som snittas eller föder barn på tv. Hela sjukhusgrejjen gör honom lite nervös och jag är så otroligt tacksam och glad över att han faktiskt tänker försöka vara med på förlossningen.
När han kommer tillbaka från köket vill jag se förlösandet av ett gäng fyrlingar, han fortsätter istället i köket men kommer sedan tillbaka och är, ja, lite grinig då jag fortfarande inte bytt kanal.

Jag går bärsärk direkt och blir arg över att han är oförstående och "dum", och tar ett stadigt tag om fjärrkontrollen som jag kastar mot honom så den nästan träffar vardagsrumsfönstret och trillar ner bakom soffan.

Han blev arg. Såklart.
Och gick ner och lade sig.
Jag låg kvar, sur över hur orättvis han var.

När jag sett klart på de blodiga små skrynkliga bebisarna försöker jag låta så mycket jag bara kan medan jag tvättar ansiktet, letar efter mobiltelefonen och borstar tänderna. Jag klampar nerför trappen, in i sovrummet, tar mitt vattenglas och går mot badrummet för att fylla på med vatten.

Vad ser jag där?

Jo, uppställda Mooretidningar i tidningshyllan, med en väldigt fyllig, vacker svensk tjej på med stora bröst och getingmidja. Aj?
(Jag som normalt inte har några problem med silikonflickor, Moore, Slitz och porrfilmer etc, ja faktiskt så att jag förmodligen uppskattar det mer än min sambo, har iom graviditeten och min ökade vikt blivit extremt känslig och osäker på mig själv och min kropp. Jag känner mig så fruktansvärt ful, fet och osexig, och att då se dessa flickor, som jag ser har idealkroppar och idealvikten, i mina ögon, ja, det KÄNNS.)

Jag stormar in i sovrummet där min sambo redan sover och börjar rent av leva fan om tidningen, jag gråter och tycker att han är ett svin som läser tuttidningar så fort jag vänder ryggen till.
Han sluddrar, halvsovandes att en bunt hade ramlat ner och att han bara ställt upp dem igen, utan att tänka på ordningen.

Och ja, det kan ju vara så att jag duschat för varmt igen på morgonen och inte haft dörren så öppen som den bör vara till vårt oventilerade badrum, så fukten gjort att de korvat till sig lite och ramlat ner från den smala hylla/tavellist, som de står på.

Det kan vara så.

Igår var det ännu någon obetydlig händelse som normalt inte skulle rört mig i ryggen som fick mig att koka över.

Min irrationalitet har inga gränser.
Och jag skäms.

Förlåt A.
Förlåt för att jag är dum.
Det blir bättre sen.

Nu börjar det...

Läste just på ett familjeforum om en aprilbebis som haft bråttom och redan tittat ut. Nästan fyra månader för tidigt. En otroligt liten en...
Håller tummarna för att allt går bra för den lille rackaren. :(

Ett snäpp längre ner var det nästa bebis som verkade ha bråttom ut där modern var inlagd för att försöka förhindra, eller fördröja, bebis.

Visst kan man längta efter bebis, men allt vi faktiskt längtar efter är ju att de ska vara friska, så jag hoppas övriga bebisar stannar ett tag, växer till sig och får må bra.:(

Det här gjorde mig ledsen nu.

Och här har jag gnällt över tre veckors övertid med sonen.
Visst tillkommer komplikationer även med en sådan överburenhet, men dessa små minibebisar är inte lika starka. Stackars.

Stor kram till alla inblandade och oroliga!

Wow.

Hörni... På riktigt nu: WOW.

Imorgon går jag in i vecka 28.
Det är helt otroligt. 13 veckor to go? Hjälp?

Jag har en konstant halsbränna. Den viker sig inte för någonting och jag är som alltid sparsam med all typ av medicinering och tar det även lugnt med mina Rennie. En mindre härlig del av att vara gravid, men jag är glad ändå. ;)
Det ilar och gör ont från och till i mitt bäcken fortfarande. Vare sig mer eller mindre än tidigare, så det håller sig med jämna plågor.
Även detta är någonting jag är oerhört tacksam över.

Lite värre efter långpromenader. Förståeligt.
Det mildras med vila. Någonting jag spenderar kvällarna åt, efter jobb, hemgång och matlagning.

Vristerna är som stockar och jag klarar mig inte en dag utan mina stödstrumpor.

Bebis har varit lugnare i ca 1½ vecka. Det har sparkats inåt mer tror jag. Ett tag tänkte jag att bebis bestämt sig för att byta läge helt men igår var det fullt ös i magen igen, med våldsamma sparkar i nedre delen av magen. Någon del av bebis ligger mot högersidan där det är hårt jämfört med vänstersidan där det nästan är mjukt och degigt.

Dessutom märker vi att bebis reagerar starkt på min och sambons röst. När sambon håller låda, något han ofta gör, så är det ett jäkla drag i magen. :)

The downside?
Snart tål jag inte att springa och kissa mer.
Kan vi säga skavsår från toalettpapper?
Det känns nästan löjligt att vissa kvällar, inom loppet av 20 minuter, gå och kissa tre gånger.
Och det är heller inga miniskvättar, utan mer normalt flöde.

Julklapp?

Väx?

Det här blir ett kanske lite rabiat, aggressivt och upphetsat inlägg.

Jag tror inte ni förstår hur sjukt lite plats det finns för bebis i min mage.
Allt är tjockt och stoppat.
Nu vill jag bara att magen ska växa utåt så jag slutar känna som att jag måste kräkas eller att jag kvävs hela tiden!
Jag vill att magen och bebis ska växa utåt så det slutar göra så otroligt ont i hela kroppen.
Jag förstår de som gnäller över sina stora otympliga magar, men de kan förmodligen inte förstå hur proppat det är när det är en precis lika stor bebis som bara växer INUTI kroppen och inte utåt.
Faktiskt.
*ledsen*

Oftast känns det som att jag inte riktigt FÅR gnälla ens, för jag vet minsann inte hur tungt och jobbigt det känns att vara gravid.
Vad sägs om att dra åt helvete lite?
Nej, seså, lite till. Duktigt. (Hej hormoner. *vinka*)

Jag kanske ska börja hävda detsamma, "vanliga" gravida har inte rätten att gnälla för de har ungefär 3-4 gånger så mycket plats för sina övriga organ än jag?
Rättvist?
Logiskt?
Får jag hävda att ni inte vet någonting eller inte har rätten att klaga?

Nej just det.

Jag vet förmodligen mer än väl, och lika mycket som Svensson, hur jobbigt det kan vara.

Jag anser att jag har en otroligt bra graviditet där jag mår bra.
Där bebis mår bra.
Jag älskar att vara gravid denna gång. Jag älskar varenda dag. Jag älskar varenda mysigt bök i magen.
Jag är så otroligt tacksam över att vi får uppleva det här.

Jag skiter ganska rakt av i krämpor. Tänk om jag skulle påpeka varenda ilande smärta i bäckenet, varenda sura uppstötning, varenda illamående, varenda svullnad etc...
Precis som "vanliga" gravida får.
Men nej, jag som inte har någon gravidmage kan väl inte känna av någonting. Nej nej. Jag vet ingenting. Öh?
Tänk dig själv din växande bebis på ingen plats alls?
Det skulle förmodligen bli ett jävla liv.

Vissa glömmer dessutom att jag har en snart sexårig son här hemma också.
Han föddes inte som nästan sexåring. Han har varit en nyfödd bebis, han har varit ett foster i min mage.
FYI, jag har varit med om det förut?

Bebis närmar sig ett kilo, jag har gått upp strax över 7 sedan inskrivningen, 8 sedan några veckor innan graviditetstestet, och det är så otroligt konstigt då ingen vikt verkar ha satt sig på övriga kroppen. HUR kompakt kan det bli i magen?
Vart har alla kilon hamnat?

Förra veckan "glömde" jag fota med flit. Tanken slog mig ett tiotal gånger men jag orkade bara inte. :)

Så min julaftonsmage får vara med här.
Vecka 25+1, avklädd och påklädd.

Knäckigt?

Efter gårdagens fotografering var jag helt knäckt.
Jag höll på att somna i soffan runt 18-tiden och hade konstiga hugg mellan benen. Det är så otroligt svårt att placera smärtan, men det känns som i någon skelettdel, väldigt långt ner.
Jag blir lite skraj dessutom just på grund av min konstaterade höga smärtgräns.

När skulle "vanliga" kvinnors kroppar ha sagt ifrån?
När borde min kropp ha sagt ifrån?

När jag åkte på bartholoniten så var ju läkaren helt förundrad över hur länge jag hade stått ut, men faktum är att trots att hon tyckte att jag borde sökt veckor, kanske månader innan, så hade jag bara haft ordentligt ont i lite över en vecka när jag fick nog.
Efter både bukplastik, bröstlyft och bröstförstoring så hade jag inte heller så ont. Två dagar efter ingreppet stod jag i köket och diskade, tre dagar efter storstädade jag lägenheten. Det är inte normalt när jag borde haft så ont att jag fysiskt inte skulle kunnat ta mig för sådana aktiviteter på minst 1-2 veckor, kanske mer.
Då åkte jag på komplikationer... som jag dessutom väntade ut, och de hann bli ganska allvarliga, eftersom jag inte förstår att de kanske gör mer ont än jag känner.

Hur kan jag ens förklara detta problem? :)

Därav oro för eventuell foglossning och bäckenuppluckring.
Kan det "hända" något om man inte känner av sådant i tid så man får vila?

Idag har jag däremot stannat i soffan sedan frukost.
Jag vaknade, slängde ihop ett lass amerikanska pannkakor, juice och latte, och sedan har jag varit bänkad medan sambon ränner upp och ner för trappen, tvättar, hänger och torkar tvätt och viker undan rent.
Jag skäms.
Men han föreslog att jag kunde ju snoka reda på recept på saker jag vill tillaga och baka till jul så åker vi och handlar imorgon efter jobbet.
Så då sitter jag här...
Generat dreglandes på bilder av kola, köttbullar, janssons, julskinka, knäck och lussekatter. :)

Jag kanske faktiskt behöver sittligga och vila?

Would you like some cheese with that whine?

Åååh...
*bröla*

Jag är GNÄLLIG.
Jag är en SÅN.

Nu sitter jag och gnäller för stackars Anna över MSN.
Om mina härliga sexiga, svullna vrister som täcks av det lika sexiga hjälpmedlet "stödstrumpa". Det känns och är precis lika hett som det låter.

Mina kollegor får fortsatt lyssna på mina stånkanden, och utbrott om att jag mår illa och mår helt skevt i hela kroppen.

Igår kväll var det riktigt jobbigt.
När jag stod vid spisen och lagade mat kändes det som att någonting skulle ramla ut. Typ... ett barn... Samt att det värkte i höfterna. Lade mig ner några få minuter och varje gång jag var tvungen att resa mig och röra om i kastruller och grytor så kände jag av det igen.
Urk.

Jag hade ju kommit överrens med mig själv att jag skulle må busbra, utan någon form av krämpa whatsoever, den här graviditeten.
Jag skulle ju vara sådär härligt snyggravid med min lilla bebiskula.

Garanterat är dock att magens storlek inte har någonting med saken att göra.
Annat än att jag faktiskt känner mig helt sjukt fullproppad i magen (torson?), bebis måste ju växa någonstans så allt buffas undan i kroppen. Aj.

Bang!

Igår tvingade jag sambon ha kvar handen på min mage när vi gick och lade oss.
Jag kände ju att det var full rulle, men så fort pappa ska känna så blir det lugnt.

Lite har ju tankarna varit så att jag kanske inbillat mig att man kan känna på utsidan bara för att jag samtidigt känner på insidan, men trots BodyShops Cocoa Body Butter så höll han handen kvar på min kladdiga mage och fick sin första lilla buff.

Jag blev nog gladare och tyckte nog att det var mysigare än han. :(
Hans kommentar var mest "jamen bebisen kommer ju ut snart", och jag vill ju bara att han ska få vara delaktig nu med, inte bara sedan, när bebis är född.
Antingen att han inte riktigt brydde sig, eller att han spelade cool.
Svårt det där.

Fick jag bestämma skulle han ligga bredvid mig i soffan ibland med handen på lilla magen bara för att själv, på eget bevåg, vilja känna bebis sparkar.

Men tills han börjar med det får jag helt enkelt med våld hålla kvar handen på geggiga magen. ;)

Varje liten buff och spark lugnar mig.
Varje panik-kissattack av en spark eller ett tryck nedåt gör mig överlycklig. :)
Det är så otroligt härligt.

Samma lika...

Saxat från min "riktiga" blogg.

Igår under sprattelattacken i magen slog det mig verkligen.
Jag är gravid. Igen. Men det känns som ett mirakel, precis som första gången.

Det känns som en bedrift.
Någonting som inte alls är vanligt. Det är STORT.
På ett sätt kan jag förstå de nyblivna föräldrar som pinsamt och envist ger andra föräldrar, som har äldre barn, råd om spädbarnstiden, som att de aldrig själva skulle ha upplevt den.

För det känns som att man på egen hand gjort det största som går att göra.
Ett barn.
Det är nästan svårt att tänka sig att någon annan kan ha klarat av det också.

Jag kan nog erkänna nu att när jag väntade Seb blev jag nästan irriterad på de mammor som väntade andra eller tredje barnet. (4:e till 10:e barnet går att klämma in här med.)
De kunde ju OMÖJLIGT veta hur stort, nytt och speciellt det var att vänta sitt FÖRSTA barn, men för er som då bara upplevt er första graviditet kan jag meddela att det är precis lika stort, nytt och speciellt.

På alla tänkbara sätt.

Bara det att det ligger lite mer vetskap och ja, visdom bakom.

Allt och inget...

Halsbrännan håller i sig.
Jag förstår ju varför jag hade så mycket i förrgår; jag åt chorizo=kryddigt.
Igår åt jag varma mackor och droppade på lite Louisiana hot sauce, som min sambo avrådde mig från, men icke. Starkt är gott, och jag fick lida.
Idag har jag ätit litet och milt och ändå denna halsbränna. :(
Jag som ALDRIG, inte ens under min första graviditet, känner av någonting. Jag har en plåtmage och tål ALLT.

Får väl se hur spännande det blir efter lasagnen som står och väntar i ugnen.
Och jordgubbar efter middagen är det tänkt.
Jag skippar nog glassen och ger sambon dubbelt. ;)

Annars... ja...
Halsbrännan och illamåendet kämpar stenhårt med att övertala mig att det faktiskt ligger en liten bebis i magen.
Samtidigt oroar jag mig så väldigt för missfall. Det känns som att det är många som trillar av i ankomstgrupper på diverse forum.
Jag lider med dem, och min egen rädsla bara byggs på.
Jag vet inte hur jag skulle hantera en sådan sak, och jag hoppas att jag slipper få reda på det. *tårögd*

Att känna?

Jag känner mig inte gravid.

Igår mådde jag inte illa på hela dagen. Idag mådde jag visserligen illa men det var efter bastande och dåligt ätande under dagen, så det kan vara vilket som, och beror inte på bebisar.
Brösten gör inte ont.
Fettvalken på magen har lagt sig och jag ser ut precis som vanligt.
Förutom de otroliga mängder finnar som täcker hela kroppen.
Och mina humörsvägningar och mitt svärande åt sambon. Visserligen har han förtjänat min vrede de två gånger det hänt nu. Han började. ;)
Mitt humör var bara en reaktion på hans beteende mot mig. :)

Mina tvivlande tankar om att det kanske inte finns någon bebis har slagit till men jag har lugnat mig själv med att jag får veta, antingen via smärtor eller blödning, om bebis bestämmer sig för att flytta ut.
(Tror jag? Kan man få missfall utan några symptom om detta alls?)

Det känns läskigt och obehagligt och jag borde väl enkelt bara springa ner till apoteket och köpa ett nytt graviditetstest. Då är det ju ganska säkert och avklarat om vad som händer i kroppen.
Jag är gråtfärdig och rädd att det inte ska vara bebis.

Ge mig en bebiskula och 3:e september nu?