Det här blir ett kanske lite rabiat, aggressivt och upphetsat inlägg.
Jag tror inte ni förstår hur sjukt lite plats det finns för bebis i min mage.
Allt är tjockt och stoppat.
Nu vill jag bara att magen ska växa utåt så jag slutar känna som att jag måste kräkas eller att jag kvävs hela tiden!
Jag vill att magen och bebis ska växa utåt så det slutar göra så otroligt ont i hela kroppen.
Jag förstår de som gnäller över sina stora otympliga magar, men de kan förmodligen inte förstå hur proppat det är när det är en precis lika stor bebis som bara växer INUTI kroppen och inte utåt.
Faktiskt.
*ledsen*
Oftast känns det som att jag inte riktigt FÅR gnälla ens, för jag vet minsann inte hur tungt och jobbigt det känns att vara gravid.
Vad sägs om att dra åt helvete lite?
Nej, seså, lite till. Duktigt. (Hej hormoner. *vinka*)
Jag kanske ska börja hävda detsamma, "vanliga" gravida har inte rätten att gnälla för de har ungefär 3-4 gånger så mycket plats för sina övriga organ än jag?
Rättvist?
Logiskt?
Får jag hävda att ni inte vet någonting eller inte har rätten att klaga?
Nej just det.
Jag vet förmodligen mer än väl, och lika mycket som Svensson, hur jobbigt det kan vara.
Jag anser att jag har en otroligt bra graviditet där jag mår bra.
Där bebis mår bra.
Jag älskar att vara gravid denna gång. Jag älskar varenda dag. Jag älskar varenda mysigt bök i magen.
Jag är så otroligt tacksam över att vi får uppleva det här.
Jag skiter ganska rakt av i krämpor. Tänk om jag skulle påpeka varenda ilande smärta i bäckenet, varenda sura uppstötning, varenda illamående, varenda svullnad etc...
Precis som "vanliga" gravida får.
Men nej, jag som inte har någon gravidmage kan väl inte känna av någonting. Nej nej. Jag vet ingenting. Öh?
Tänk dig själv din växande bebis på ingen plats alls?
Det skulle förmodligen bli ett jävla liv.
Vissa glömmer dessutom att jag har en snart sexårig son här hemma också.
Han föddes inte som nästan sexåring. Han har varit en nyfödd bebis, han har varit ett foster i min mage.
FYI, jag har varit med om det förut?
Bebis närmar sig ett kilo, jag har gått upp strax över 7 sedan inskrivningen, 8 sedan några veckor innan graviditetstestet, och det är så otroligt konstigt då ingen vikt verkar ha satt sig på övriga kroppen. HUR kompakt kan det bli i magen?
Vart har alla kilon hamnat?
Förra veckan "glömde" jag fota med flit. Tanken slog mig ett tiotal gånger men jag orkade bara inte. :)
Så min julaftonsmage får vara med här.
Vecka 25+1, avklädd och påklädd.
2 kommentarer:
Det är nästan läskigt... tycker synd om dig, vart tar allt plats? Finns det inga risker för komplikationer iom magplastiken?
Hoppas att det inte blir allt för mycket jävligare iaf!
Kram!
Jag förstår precis vad du menar. Folk har börjat påpeka hur stoooor min mage är (något som inte direkt hände förra gången..), och det är också galet störigt. Men det är väl inte så konstigt att den är stor? Var skulle bebis ligga annars, liksom? Mina organ måste också få plats ju. Nu ligger han ända framme mot huden, det måste han göra, för annars skulle jag väl inte känna varenda liten rörelse på utsidan av magen..
Jag förstår att det gör ont att bebis har så lite plats att h*n måste boxas med alla dina organ, mina revben är redan mos. Hoppas magen poppar ut över natten nu, så att du får lite andrum (ha!).
Puss och kram.
Skicka en kommentar