Uh...

Dagen har kantats av gråtattacker.
Sara ringde och vi pratade i 2 timmar, det var uppskattat och roande.
Så långt samtal har jag inte haft på MÅNGA år.

Efter det lade jag mig på soffan för att vila lite.

Har fått en ond sammandragning i timmen hela dagen idag.
Men samtidigt så gör blotta vetskapen om att jag går på övertid att jag tänker sjuka destruktiva tankar om bebisens hälsa. :(

Jag hade ingen framgång vare sig på Bedömningsenheten eller hos BM, så jag får snällt vänta till efter påsk om inget lyckligt skulle ske innan dess.

Hopp finns.
Dels p g a sammandragningarna och ajiga förvärkarna, dels av det geleiga, äckliga, nästan lite brunaktiga som jag hittade i trosskyddet nyss. *hetsa äckelfaktorn*
Slempropp?
Kan den vara brungeggig och halvt transparent?

Min gissning i flera månader har ju varit att bebis kommer på BF+2.
Det är imorgon.

Kanske?
Slemmis?
Påskkärring?

Jag skrev på inte mindre än Facebook att det är påsk nu, så kanske dags att värpa. ;)

Plus 1.

Ja. Jävligt otippat.
Eller inte.
Jag VISSTE det ju. Jag har vetat det hela tiden, men mest av allt har jag ju hoppats på att allas gissningar skulle slå in bättre än mitt sunda förnuft, tidigare erfarenheter och sior.

Med fejkade värkarna igår avbokade jag mitt läkarbesök.
Fejkvärkarna kom tillbaka igår kväll.
Det började med två gånger på en timme, ganska fjantiga, och när vi lagt oss blev de tätare och gjorde ondare, men så har jag ju somnat, och de stannade av.
Har dessa ens någon effekt?

Sovit bra har jag inte gjort ändå.

Jag drömmer fortsatt om de söndertorkade, döda, russinbebisarna som föds.
Det är den gemensamma nämnaren i alla mina drömmar, dag som natt, vaken som sovande.
Jag gräver ner mig så totalt med mina grubblerier. Jag kan inte se något lyckligt slut eller något positivt alls av att gå över tiden.

Enligt TRE av mina datum är jag på +10 på övertiden redan.
Men det var ju tydligen omöjligt att jag var gravid när jag testade. Det var ju inte fysiskt möjligt. Men dåså.
Jag får ju nöja mig med det, men tänker likt förbannat fortsätta älta om det.

Jag är först i världen med att testa positivt 9 dagar innan det ens GÅR?
Lite för osannolikt även för mig.

Morgonen, sedan ungefär 04.30, har gått ut på att gråta.
Det känns som att huden på kinderna börjar få skavsår av allt tårtorkande jag ägnat mig åt.
Jag är puffig och rödsvullen i och runt ögonen.

Klockan 8 tänkte jag ge det ett försök att smyga förbi BM och ringa Bedömningsenheten på Ackis och försöka tigga tillbaka läkartiden.
Kanske om de har någon idag?
Svärmor är ledig så hon kanske kan köra om de har en tid snabbt?

Men jag tvivlar.
Antingen så måste de få in tidsförfrågningar via länets barnmorskor, eller så får jag en tid efter påsk.

Kanske kan de se efter om jag öppnats någonting?
Kanske kan pillandet sätta igång någonting på riktigt?
Kanske kan de se mitt tillstånd som allt annat än psykiskt sunt och att jag faktiskt får en tid för igångsättning?

Journalen från sonens förlossning fick jag av BM senast, där står allt man kan anmärka och reagera på. Den tar jag isåfall med mig.

Jag hade förträngt hur traumatiskt det faktiskt var.
Tur är väl det.
Men alla minnen är där igen. Färska.
Och det gör ont.