Luring?

Jag vaknade klockan 01.00. På pricken.
Jag trodde att jag hade magknip. Gick upp, försökte gå på toaletten, men näe.
Gick och lade mig.
Magknipen kom tillbaka, och försvann, och kom tillbaka...
Inte förrän runt 01.50 kopplade jag att det inte var magknip, då hade det återkommit var 12:e minut. Det började ju bak i ryggen, spred sig fram och upp över magen och ilades ner som kramp mot höfterna med ett väldigt tryck nedåt.

Jag har minsann varit bajsnödig i mina dagar, så lite gick det upp för mig att det här förmodligen var någon form av värkarbete.

Det kändes så mesigt.
Jag gick upp.
Jag duschade lite varmt på ryggen och har rakat benen bara utifall att, och gick upp på övervåningen, startade www.varktimer.se och började klocka.
Plockade iordning kläder och pyjamas för sonen, om vi måste åka.
Tog fram lite ombyte till sambon också.

Klockade.

Kurvan hann bli ner till 5-6 minuter mellan 50-70 sekunder långa, men ganska mesiga värkar.
Jag kom på att vi storhandlat och jag inte har fryst in köttfärsen och rostbiffen.
In i köket. Dela upp, värk, frysa in.

Tillbaka till soffan. Klockan var nästan 04. Jag var bara fnissig, inte trött.
Tänk om?

Fortsatte klocka... och helt plötsligt trodde jag att det slutat...
Men så kom de glesare, kändes mesigare, och var kortare, så det har nästan stannat av nu. :(

Jag får några med 10-38 minuters mellanrum men de sitter bara i i typ 30 sekunder.

Det vore ju klockrent om hon var så vältajmad att hon kommer idag, på BF-dagen. :)

Men nu är jag JÄTTETRÖTT.
Ska försöka sova lite mellan krampandet.

Inte bara när man vill bli fin som man får lida pin...

1 kanelstång.
5 nejlikor.
Kokande vatten.

Alla knep är välkomna.
Det är konstigt hur fort man kan vänja sig vid läskiga smaker. Det här "téet" smakar lite juligt. Det går ner nu. Jag vet inte om det är envisan som gör att jag inte kräks eller bara vanan.

Tur och retur...

Promenaden upp till svärmor tog 35 minuter.
Jag gick snabbt. Faktiskt. Inte alls det där onda, höggravida vaggandet.

Normalt brukar det nog ta 25 minuter så det var ingen riktigt skillnad.

Drack vatten, plockade på mig en drös med panellängder/vepor i vitt, svart och grått, drack kaffe, grillade korv, småpratade, fikade och knatade, med sällskap av svärmor, hem på under 30 minuter.
Vi satt ute i solen och det brände på rejält.
Lite grisrosa blev jag, men det passar bara min klotrunda form. ;)

Jag undviker solen rätt bra när jag är gravid dock.

Jag tjuvkikade ner i lådan med bebiskläder också.
Allt fick jag inte se, men en sak fick jag med mig hem då bebis kanske ska ha den på väg hem från BB.
En vinröd fleeceoverall.
Den passar förmodligen bättre än den ganska tjocka ljusgråa plyschoverallen vi hade på lager från sonen.


(Nedrans mage att tränga sig in på bilden!)

Väl hemma läste jag lokaltidningen på altanen, drack vatten och sambon ryckte upp mig för att montera babyskyddet i bilen.
Så nu var det klart också.

Bebis, dags att komma ut nu kanske?
Vi har liksom förberett allt och väntar och längtar bara nu. :(
Overallen hänger t o m på tork.

Fredagsnöjet.

Magen.
V 39+3.



I övrigt?
Extremt nedstämt, ganska otrevlig och osocial och tvingade mig själv att öppna dörren då svärmor och svägerska plingade på dörren idag, och drog med mig ut i solen på altanen.
Dessutom bokade jag in en långpromenad upp till svärmor under morgondagen för att norpa gardiner/panellängder, och eventuellt att jag försöker kika lite på den gigantiska låda med bebiskläder svärmor införskaffat men inte kört över till oss ännu. :)
Svärmor med köpstopp?

Jag kommenterade tidigare idag: "Bebis fashionistaframtid är säkrad."

Huller om buller.

V. 39+2
Blodtryck: 115/65
Vikt: 82,2 kg
S/F: 34 cm
Hjärtat: 132
Fixerad.

Så kom igen?
Så kom ut?

Kladdiga kurvan.



(Ja, bild bara för att bryta av all text. Jag lider av tangentbordsdiarré.)

Att bli tagen på allvar...

Förhoppningsvis har jag varit på MVC för sista gången nu idag.
Tråkigt att jag inte fick träffa min ordinarie BM, som var hemma och vabbade, och det kändes lite jobbigt att, inför en vikarie, ta upp det som får mig att må dåligt; förlossningen med sonen.
Komplikationerna. Tankarna. Frågorna.

Jag sade bara rakt ut som det var.
Att jag inte ser något lyckligt slut alls.
Jag jag är extremt orolig och rädd inför att eventuellt gå över tiden.

Jag trodde att BM skulle tycka att jag kan väl åtminstone gå till v 40+0 innan jag börjar gnälla, men hon tog mig på allvar och ringde Akademiska, förklarade hur jag mådde lite kort, och korta drag om min förra förlossning och jag fick en tid för bedömningsläkarbesök på tisdag, 7/4, v 40+0, BF-datumet, för att diskutera hur vi ska gå tillväga i värsta tänkbara fall, och isåfall när.

Självklart ser jag helst att bebis kommer innan detta.
Och jag vill i ärlighetens namn inte bli igångsatt en gång till.
Det blir jobbigt och långdraget och kroppen orkar inte lika mycket som vid en "naturlig" förlossning.

Bara av att få prata av sig, och få den här läkartiden gjorde att en stor sten släppte från mitt bröst, och tacksamhetstårarna började falla.

Håll tummarna för att bebis inte är en lika envis rackare som sonen?
Snälla? :(

Man kan...

... vakna 02.30 och sedan 04.16 ha startat en maskin tvätt, torktumlaren, hängt tvätt, fixat äckligt kanelvatten med nejlikor med försök till smakdämpande honungsklick i, och sedan sitta och gråta och tycka synd om sig själv för att man är så jävla gravid.
Man kan göra så...
Det är inte rätt...
Men man KAN.

Jag är less.
Jag har legat i sängen och FÖRSÖKT somna om men det går bara inte.
Jag somnade innan sambon ens kom in från sitt biltvättande på baksidan av huset. Förmodligen så slocknade jag före sonen med. Jag vet att jag hade ont i varenda kroppsdel förutom bebismagen och halvlåg över matbordet och dreglade lite sexigt ur mungipan då jag ätit min lilla portion mat och sambon och sonen fortfarande åt.
Plockade av, kastade sonen i säng, borstade tänderna, tog en dusch och sedan minns jag inte mer, så jag kanske fått min sömn för inatt då. :(

Hur som...
Tanken att jag varit gravid tillräckligt länge slog mig.
Oavsett om UL säger 7 april testade jag positivt på beräknad mensdag, och då går jag redan på övertid.
Oron för hur bebis faktiskt mår kom med tanken.
Om jag redan är på övertid håller redan det som hände med sonen på att hända.

Och kan det vara så att en kropp helt enkelt inte kan få igång en förlossning på egen hand?
Med sonen hände INGENTING och t o m induktionen tog väldigt lång tid, jag öppnade mig inte så fort som de tyckte jag borde.
Jag kanske inte fungerar?

Natten har fyllts av scenarion där de anser att jag "bara" går två veckor över tiden, då jag egentligen hunnit gå nästan 4 veckor över tiden, döda spädbarn som måste födas, noll fostervatten, saker som kunde förhindrats...
Jag klarar inte det.
Det kanske låter löjligt, men jag vet när jag blev gravid, därav min rädsla då de endast går efter UL och då är ju allt "normalt".

Helvete att det är normalt.