Slag.

Jaja, jag lydde.
Jag har idag försökt få tag på BM angående mina smärtor.
Det fick till slut bli ett mail via landstingets webbsida då jag inte hittade något nummer.

Jag vill inte på långa vägar ha någon sjukskrivning aktuell. Det ser jag inte som ett alternativ. Det jag vill ha, svart på vitt, är vad det är som bråkar och vad jag kan göra för att få bort det, eller mildra besvären så jag kan fungera normalt igen. :(
Förhoppningsvis kan jag få en tid hos henne och jag tänkte att hon då kanske kunde kika på mitt järnvärde och att jag kanske, om jag ber riktigt snällt, kan få dra med mig sambon vid besöket, så vi kan få lyssna på bebisens hjärta då.
Ett sådant litet livstecken är väl inte för mycket begärt?

Igår muttrade jag för sambon att man vet att det är illa då jag t o m skulle neka sex om han erbjöd sina tjänster. Illa illa.
Då VET man att lilla C har ONT. ;)

Ingen bra dag.

Det är riktigt jävla jobbigt när ens sambo inte kan förstå, respektera, eller acceptera, att man har så ont som man har.
Hur detta har yttrat sig behöver jag inte gå in på. Jag känner av ganska mycket bara av att höra de saker han anser att jag ska göra. Och ja, helt vanliga vardagliga saker, ingenting orimligt, men just nu totalt otänkbart.

Det känns som att ja, jag fick vila söndag kväll, och lite igår kväll, men nu ska jag må bra. Tydligen.

Idag när jag gått har det klickat vid svanskotan vid varje steg jag tagit, när jag sitter, som jag gör HELA DAGARNA så strålar smärtan ut som en sol från underlivet, åt alla möjliga, tänkbara håll.
Jag vetesjuttsingen vad jag gjorde under helgen som kan ha påverkat kroppen så negativt som den reagerat.
Jag har aldrig upplevt någonting liknande i hela mitt liv, och ja, jag är rädd och låter bli att ringa BM, för jag tänker inte gå och bli sjukskriven för att vi körde en "liten" renovering hemma.
*surar*

Nepp, jag vaggar fejkat glatt vidare och låtsas som ingenting på jobbet, och ligger med kuddar uppbullade under rumpan i soffan om kvällarna.
Jag vill inte behöva stå upp och laga middag om kvällarna. Det gör ont. Jag vill inte sitta ner, det gör ont. Ligga går bra. Då delas tyngden ut.
*gråta*

Helvete.
Jag tycker det är nästintill genant när jag mår så dåligt/har så ont att jag är helt låst och inte kan göra enkla saker.
Jag skäms och får dåligt samvete.
Förlamad.

Ont, det gör ont!

Nu blir det åka av. Långt och svamligt.
I did a boo-boo.
Faktiskt.
I helgen var jag dum.


Vi skulle äntligen se till att få ändan ur och flytta ner sovrummet till källarplan efter förra helgens tapetserande och målande.

Hej vilken helg.


Lördagen började med leksaksbutik där sonen fick en valfri leksak, sedan över till Babyland för att köpa en babymonitor. Dels för den mörkrädde sonen som nu sover på övervåningen, dels för bebis, men bebis får vänta.

Det känns inte okej att trilla in från BB och DÅ flytta ner sovrummet, så för att ta det så sonen inte känner sig ledsen, rädd eller övergiven flyttar vi ner ett halvår innan och då med en grym "walkie talkie". (Babymonitorn.)


Den fungerade otroligt bra. Över förväntan.


Jag hann med att klämma på några barnvagnar också, men de flesta kändes verkligen stora, tunga och otympliga. :(


Därefter in på IKEA.
Huvudgavel till vår säng införskaffades samt en taklampa till sonens rum.

Vi packade snabbt in oss i bilen och störtade iväg på dagiskompiskalas där vi lämnade av sonen. Vi åkte hem, åt lite varma mackor, lastade ur bilen och åkte själva till kalaset för att fika lite med föräldrarna.


Hem, röja, plocka, fiffla, montera ner.
Middag, sova, vakna, frukost, röja, fiffla, montera ihop, bära, lyfta, kånka, stånka och stöna, luncha, fika med svärmor, bära mer, montera mer, skicka svärmor till IKEA för matta och taklampa, göra försenad bulldeg, spackla igen hål i stenväggen, kånka, bära, flytta tre vråltunga garderober från ett rum till ett annat, tappa mittentånageln, blöda lite, hänga in kläderna i garderoberna igen, baka bullar med sonen, laga mat... sittandes...


Efter middagen låg jag i soffan och grät av smärtorna.

Hela kroppen är förstörd. Kroppsdelar, av den privatare sorten, är uppsvullna och ömma, sammandragningarna håller på för fullt, och har hållt på hela natten, bäckenet och svanken är öm, liksom låser sig då och då, och jag kan knappt sitta ner utan att det ilar och strålar ut i varenda lem i kroppen.

När jag går vaggar jag fram i duckstyle a la niomånadersgravidkvinna.

Gör jag om det här?
Aldrig.

Borde jag stannat hemma i liggläge idag?
Absolut.

Gjorde jag det?
Jag är dum i huvudet.

Vecka 16

Lite sent. Lördagens vikt.

15+0
Vikt: 69,9 kg

Nu kan man ofta se att man är gravid, i alla fall om man bär tunna
trikåkläder. Försök att ha lite ledigare kläder som inte klämmer åt om magen.
Kanske är det till och med dags att införskaffa mammakläder. Muskulatur och
skelett är nu så pass utvecklat att det vanligt att man börjar känna
fosterrörelser, men det kan lika gärna dröja tills vecka 22-24 innan man känner
något. Ditt hjärta pumpar 20 % mer blod än tidigare och det kommer öka upp till
50% i slutet av graviditeten.

Fostret mäter cirka 16 cm och väger omkring 100 gram. Fingernaglar har
bildats och fostret kan rynka pannan, röra ögonen och svälja. Fostret kan även
ta tag i navelsträngen och börja undersöka det vattenfyllda rummet som det
befinner sig i. Det omges av ungefär 1,5 liter vatten som byts ut flera gånger
per dygn vilket behövs eftersom fostret kissar ungefär med 45 minuters
mellanrum. Vattnet fungerar även som stötdämpare.

Up to date...

Allt illamående är borta.
Förutom vid konstiga lukter.

Typ Wunderbaum i en sunkig Ford Scorpio, lånebil, när nya bilen är inne på rekond.
Typ lukten då tåg bromsar in.
Typ stekos från griskött.
Typ kraftigt rökta skinkan på jobbets frukostbord imorse.
Typ läskiga rökta fisken på samma frukostbord.
Jag mår faktiskt bra.

Jag är trött, och ja, jag är nedrigt förkyld och har fått smärtsamma förkylningsblåsor i munnen, men inte en endaste graviditetskrämpa.

Det känns skönt.

De sammandragningar jag tidigare känt slutade komma när jag taggade ner aningens. (No shit?)

Imorse klämde jag på mig dubbla par strumpbyxor och skulle knäppa en svart lårkort kjol som är i storlek 42, då jag normalt drar 38 brukar den sitta ganska påsigt, men idag fick jag med våld igen knappen, och gav efter ett tag upp och körde klassikern med en hårsnodd i knapphålet och runt knappen. *andas*

Det slog mig idag att jag imorgon gått 15 veckor. Fem veckor kvar till halvtid. Tiden rasar förbi, minst sagt. Jag hänger inte med!

Bara lite...

Det gör väl ändå ingenting att TITTA på barnvagnar ännu? Jag vet ju inte vilken summa svärmor tänkt sig, och jag vill ju inte ta i så jag spricker utan kommer självklart hålla mig till vad jag tror vi har användning för.
Det känns inte helt okej att ruinera henne bara för att hon vill köpa en vagn till oss, även om de alla faktiskt kostar en förmögenhet. *svettas*
Samtidigt är jag av den uppfattningen att man får vad man betalar för, och min bebis lägger jag då inte i något som på något sätt kan kännas otryggt.
Magkänsla, kombinerat med Konsumentverket?

Anna fick mig att få upp ögonen för Teutonia Fun. Just den mörkbruna. Jag gillade ligginsatsen med blommiga tyget i, visserligen kan jag även tänka mig den enfärgade, men skötväskan kändes nog lite too much.

Det jag kort sagt är ute efter är en vagn med liggdel, som vi kan byta till sittdel när det är dags.
Jag vill självklart ha regnskydd.
Åkpåse.
Skötväska.
Hjulskydd.
Gärna myggnät.
Gärna påslakan till.

Vad mer kan det tänkas att man behöver?
Det var ju ett par år sedan jag sist var ute och letade i barnvagnsdjungeln.

Vad anser du är rimligt pris på en barnvagn inklusive tillbehören?
Vet du någon annan fin lätt vagn, med mina "krav", jag kan kika på?

Väntan.

Jag står inte ut!

NÄR får vi kallelsen till ultraljudet?

Igår kväll när vi gått och lagt oss kände jag någonting som buffade lätt på insidan av magen. Jag vill så gärna tro att det är bebis jag känner av men sambon fnissade att det var ju bara gaser.
Men enligt den anatomi jag känner till så gasar jag inte på alltför mycket i främre buken, någon centimeter under naveln och ut mot vänster sida. Faktiskt.
Det var som ett dovt... ja... bultande? Kan man beskriva det så?
Nej, buffar. Fast dova.

Samtidigt har jag en så sinnessjuk oro för missfall.
Det är allt jag tänker på.
Det känns som att något har gått, eller kommer gå, snett. :(

Sedan mitt hugg jag fick i magen förra veckan så har jag inte kunnat lugna mig en sekund ens då det härliga lilla fladder jag då och då kände i magen bara försvann och allt kändes konstigt och annorlunda.

Allt jag längtar efter nu är att få se en sprattlande liten perfekt bebis och ett härligt tickande hjärta på ultraljudsskärmen.
Att bara få veta att allt är okej, så kanske jag kan sova lugnt en natt i alla fall...