Man kan...

... vakna 02.30 och sedan 04.16 ha startat en maskin tvätt, torktumlaren, hängt tvätt, fixat äckligt kanelvatten med nejlikor med försök till smakdämpande honungsklick i, och sedan sitta och gråta och tycka synd om sig själv för att man är så jävla gravid.
Man kan göra så...
Det är inte rätt...
Men man KAN.

Jag är less.
Jag har legat i sängen och FÖRSÖKT somna om men det går bara inte.
Jag somnade innan sambon ens kom in från sitt biltvättande på baksidan av huset. Förmodligen så slocknade jag före sonen med. Jag vet att jag hade ont i varenda kroppsdel förutom bebismagen och halvlåg över matbordet och dreglade lite sexigt ur mungipan då jag ätit min lilla portion mat och sambon och sonen fortfarande åt.
Plockade av, kastade sonen i säng, borstade tänderna, tog en dusch och sedan minns jag inte mer, så jag kanske fått min sömn för inatt då. :(

Hur som...
Tanken att jag varit gravid tillräckligt länge slog mig.
Oavsett om UL säger 7 april testade jag positivt på beräknad mensdag, och då går jag redan på övertid.
Oron för hur bebis faktiskt mår kom med tanken.
Om jag redan är på övertid håller redan det som hände med sonen på att hända.

Och kan det vara så att en kropp helt enkelt inte kan få igång en förlossning på egen hand?
Med sonen hände INGENTING och t o m induktionen tog väldigt lång tid, jag öppnade mig inte så fort som de tyckte jag borde.
Jag kanske inte fungerar?

Natten har fyllts av scenarion där de anser att jag "bara" går två veckor över tiden, då jag egentligen hunnit gå nästan 4 veckor över tiden, döda spädbarn som måste födas, noll fostervatten, saker som kunde förhindrats...
Jag klarar inte det.
Det kanske låter löjligt, men jag vet när jag blev gravid, därav min rädsla då de endast går efter UL och då är ju allt "normalt".

Helvete att det är normalt.