Att bli tagen på allvar...

Förhoppningsvis har jag varit på MVC för sista gången nu idag.
Tråkigt att jag inte fick träffa min ordinarie BM, som var hemma och vabbade, och det kändes lite jobbigt att, inför en vikarie, ta upp det som får mig att må dåligt; förlossningen med sonen.
Komplikationerna. Tankarna. Frågorna.

Jag sade bara rakt ut som det var.
Att jag inte ser något lyckligt slut alls.
Jag jag är extremt orolig och rädd inför att eventuellt gå över tiden.

Jag trodde att BM skulle tycka att jag kan väl åtminstone gå till v 40+0 innan jag börjar gnälla, men hon tog mig på allvar och ringde Akademiska, förklarade hur jag mådde lite kort, och korta drag om min förra förlossning och jag fick en tid för bedömningsläkarbesök på tisdag, 7/4, v 40+0, BF-datumet, för att diskutera hur vi ska gå tillväga i värsta tänkbara fall, och isåfall när.

Självklart ser jag helst att bebis kommer innan detta.
Och jag vill i ärlighetens namn inte bli igångsatt en gång till.
Det blir jobbigt och långdraget och kroppen orkar inte lika mycket som vid en "naturlig" förlossning.

Bara av att få prata av sig, och få den här läkartiden gjorde att en stor sten släppte från mitt bröst, och tacksamhetstårarna började falla.

Håll tummarna för att bebis inte är en lika envis rackare som sonen?
Snälla? :(