torsdag 16 april 2009

Alice i Underlivet

Jag tänker inte förvärra någonting i denna förlossningsberättelse.
Det finns ingenting att förvärra ens.
Den får vara vad den är, en utdragen start och ett blixtsnabbt avslut. Så oavsett mina 12 minuter i förlossningssalen blir det en riktig långläsning.

Natten till den 7 april, BF-dagen, vaknade jag av värkar klockan 01.00, på pricken. Jag förstod inte ens vad det var till en början. Jag trodde det var magknip, gick upp, försökte gå på toaletten, utan framgång. Magknipen kom och gick med cirka 12 minuters mellanrum, och det gick nästan en timme innan jag, trögtänkt och sömnig, förstod att det var värkar det rörde sig om.

Efter ytterligare en timme gav jag upp mina försök att försöka somna om i sängen bredvid Andreas.
Jag gick upp, tog en dusch, ordnade en kopp té, ett stort glas vatten, Alvedon, och satte mig i soffan i vardagsrummet med laptopen i knät och klockade värkarna som kom regelbundet med åtta minuter mellan, och höll i sig mellan 45-70 sekunder.
Jag tänkte att nu var det på allvar.

Runt 04.45 saktade det ned. Jag slumrade till mellan värkarna men noterade att de nu hade en kvart mellan.

Klockan sex var det dags att väcka Andreas och Sebastian.
Jag berättade att jag haft värkar hela natten, det var ju uthärdligt och jag skickade pojkarna till jobb och dagis och satte mig i soffan för att fortsätta vila.

10.54 klockades den sista värken.
Jag satt här, trött och tårögd och undrade om det inte skulle bli någon bebis nu.
Det var ju på gång?

Jag somnade, vaknade runt tvåtiden och bestämde mig för att promenera fart i värkarna igen och gav mig ut för 45 minuter i vårsolen.
Ingenting. Ingen effekt.

Vid 18-tiden på kvällen satte det igång igen. Först varje halvtimme, tätare, varje kvart, var tionde minut, var åttonde... 23.00... 23.08... 23.15... 23.21... 23.27... 23... nähä... Avstannat. Ingenting mer.
Jag kände mig så lurad.
Igen.

Det kändes så orättvist, det hade ju gjort så ont.
Jag grät mig till sömns och vaknade ungefär en gång per timme av en värk under hela natten, bara för att framåt morgonen vakna alldeles för tidigt och fortsätta tårforsrännandet längs med kinderna.
Inga känningar, inga fjuttiga smärtfria sammandragningar ens.

Andreas tröstade mig med att det HAR faktiskt börjat hända saker, men i mitt destruktiva sinne, och med mina tidigare erfarenheter, så hade jag på något sätt bestämt mig för att det hade det inte alls.
Det skulle aldrig bli någon bebis. Jag skulle vara gravid för evigt.

På eftermiddagen den 8 april hittade jag någonting slemmigt, utomjordiskt, geleeigt i trosan.
Hopp. Igen.
En slempropp?
(Det stående skämtet om barnets far infogas på valfri plats i detta stycke.)
Den fortsatte rasa i bitar och gå under hela eftermiddagen och kvällen.
Sällan har jag varit så lycklig över någonting så rakt igenom äckligt och snuskigt.
Men fortfarande inga värkar, och vetskapen om att slemproppen kunde gå flera veckor innan malde på i bakhuvudet.

Vi gick och lade oss som vanligt tidigt på kvällen, jag somnade direkt, och igen, vid tiotiden vaknade jag av en värk.
Jag suckade mest irriterat och tyckte att nu får det väl ändå vara nog.
Jag var trött. Jag ville sova. Nog med luriga fuskvärkar!

Jag gick upp, tog två Alvedon, och gick tillbaka till sängen och somnade om.
I en halvtimme...
Och så fortsatte det hela natten.
Jag vaknade med 20 minuters mellanrum av en värk men slocknade utmattat mellan varje.
Morgonen kom.

Vid 11-snåret ringde jag irriterat till förlossningen.
Jag berättade att jag var inne på dygn tre med oregelbundna, riktigt smärtsamma, och då och då avstannande värkar. Jag berättade att jag inte orkade mer nu. Jag ville få sova.
Nu kom de varje kvart och höll sig i en minut.
Barnmorskan jag pratade med sade att det var extremt fullt, så även om jag kom in för en titt så kunde de ju inte göra någonting åt saken, och de doser jag kunde få att sova på var det långt ifrån alla som faktiskt lyckades med, så hennes råd var helt enkelt: ta en Alvedon, ett bad, en dusch, fika, ta en promenad, titta på en film, vardagsliv.

Jag gjorde som hon sade.
Jag tog Alvedonen, duschen, rostade mackor och lade mig i soffan och började tillsammans med Andreas att titta på en film.

På ingen tid alls, helt utan att vi tänkt på det, kom nu värkarna tätare, och de gjorde ondare... På riktigt. ONT.

Jag började klocka dem igen och de kom ungefär var nionde minut. Klockan var nu 14.30, och vi var inte ens halvvägs genom filmen.
Sebastian hade vi satt att spela tv-spel, till hans glädje.
Men vi trodde inte att det var på gång. Det skulle ju stanna av som vanligt.
Jag slutade klocka värkarna igen. Tog en dusch.

Klockan 15 insåg vi att mitt pustande, stånkande och stönande hade kommit tätare och klockandet började igen.
Jag satt mest på knä över armstödet eller ryggen på soffan och bara gungade när det satte igång.
Jag höll ett öga på klockan och insåg att värkarna var regelbundna, med ganska exakt 5-6 minuter mellan, vissa så långa som upp till två minuter långa.

Bara för att vara på den säkra sidan kastade jag Andreas i duschen. Han frågade om det var dags och jag ryckte på axlarna och sade att nej då, inte, vi hade tid.
Medan han stod i duschen ringde jag förlossningen som bad mig avvakta, de hade alldeles för fullt, jag skulle minsann stanna hemma ett tag till då de hade ”en del av förlösa”.

Då var det ganska precis 5 minuter mellan värkarna.
Andreas kom upp, klädde på sig, vi ringde hans mamma som skulle hämta Sebastian. Klockan var nu ungefär 15.40.
Hon kom 10-15 minuter senare.
Andreas körde fram bilen, packade in väskor och mig.

16.10 stängde svärmor bildörren på min sida och vi åkte iväg.
Tiden på värkarna hölls med hjälp av Weezer i stereon och jag satt mitt i en värk och nynnade med till ”Hash Pipe”, alltsom oftast hann värkarna knappt gå över innan nästa var igång, det var som att de satt i lite hela tiden men dess toppar kom ändå var fjärde, till var femte minut.
Lite närmare sjukhuset stängde Andreas av stereon. Jag blev mest irriterad. Jag behövde någonting att koncentrera mig på.
Jag kände ju hur det började trycka och jag kände mig bajsnödig hela tiden, då med fem minuter kvar till sjukhuset.
I efterhand har han berättat att han stängde av för att jag inte skulle märka att värkarna kom hela tiden.

Farten ökade ordentligt och enda gången vi höll hastigheten var nog då vi upptäckte en polisbil i mötande körfält. Lte laglydig måste man vara även när man föder barn.

Jag var helt inne i min aldrig nedtrappande värk. Den släppte aldrig och jag satt och tjoade och stånkade i bilen och beordrade värken att släppa någon jävla gång.
Utan framgång.
Först nu förstod jag att det faktiskt var på riktigt.
Det var inga luringvärkar.
De skulle nog inte stanna av igen.

Utan att jag märkt det hade vi svängt in på parkeringen utanför förlossningen.
Jag tog mig ur bilen, tog min lilla tygpåse med journal och ID i och vaggade sakta sakta mot ingången medan Andreas duktigt betalade parkeringen. Vi hade ju tid. Vi skulle ju bara föda lite barn. Lugnt och fint.
I väntan på honom, och en barnmorska som skulle komma och möta mig, satt jag på knä i en av sofforna utanför och vaggade under min ideliga värk.
Jag började bli yr i huvudet.
Varför tryckte det hela tiden?
Kunde inte barnmorskan komma? Jag måste ju bajsa!

Hon kom. Andreas var fortfarande vid bilen.
Jag blev invisad i ett av undersökningsrummen, fick väga mig, under lite protest eftersom viktfixerade jag hade jeans, sneakers, linne, tröja, kofta och fleecetröja på, jag skulle ju väga MASSOR då, kolla blodtryck och skulle sätta mig på underökningsbritsen i väntan på Andreas, förlossningsbarnmorska och läkare.
Tid?

16.33.

Andreas kom.
Jag gick och kissade. Jag ville bara ta i och krysta. Bajsnödig!
Tanken slog mig att krystvärkarna får en att känna sig bajsnödig.
Det var kanske dumt att sitta på toaletten och försöka krysta då?
Jag vågade inte, så upp med jeansen och ut i undersökningsrummet igen. Det tryckte och jag skrek att nu måste de fan komma. Jag pallade inte mer.

In kommer förlossningsbarnmorskan och läkaren. Jag fick lägga mig på britsen och de hjälpte mig av med jeans och trosor och skulle känna hur öppen jag var, och som bekräftelse på att det hänt någonting lös det i bådas ögon och de sa att jag varit duktig för här hade det hänt massor.
Jag förstod ingenting. Jag var ju mitt uppe i mitt försök att inte ta i och krysta.
De kastade ett lakan över mig och rullade mig snabbt som attan vidare in i ett förlossningsrum och medan de tog fram sina plastskynken, täckte sängar och sig själva så förklarade de att det var bara att krysta när jag väl ville.

Men nähä?
Vadå?
Jag kan ju inte krysta nu heller.
Och journalen ja. Den låg på magen med jeansen. Den hann de inte ens titta på.
Min förvirring var total och jag frågade lite försiktigt ”Vadå krysta? Har jag öppnats någonting?” och fick till svar att jag var helt öppen så här skulle det födas barn.

Men mitt lavemang då?
Och min epidural?
Och för att inte nämna lustgasen?

Jag skulle ju ha SMÄRTLINDRING under förlossningen?!
De log mest åt mig.

Andreas höll min hand, jag kramade den nog ganska hårt. Han förklarade att jag var där för att föda barn nu.
Jag var i chocktillstånd och förstod verkligen inte ett dugg.
Inte kunde det väl vara dags?

Klockan var nu runt 16.40.
Det gick så fort och jag tog i och krystade och redan efter första krystvärken sade de att där var huvudet. Det gick bra att fortsätta när jag kände för det.
Jag hade fått en mask med lustgas. Jag försökte ta ett andetag i den men kastade den snart åt sidan. Den hade ingen effekt heller, jag hade annat att tänka på än hur miljöpartisterna i Uppsala ville att jag skulle andas ut i en lustgasmask för att skona miljön.
Jag blev snarast arg på masken som bara var i vägen.

Chockat krystade jag igen, och igen.
Jag kände den där brännande, svidande känslan och de sade att under nästa krystvärk så var det klart. Chock.
Vart var min tid?
Vart var min smärtlindring?
Vart var mitt halva dygn och tristessen av att vänta och vänta och ha värkar inne på en förlossningssal?
Jag hade ju precis kommit.

Jag krystade och de lade upp en skrikande helt bedårande kladdig liten bebis på min mage.
Då märkte jag att jag fortfarande hade mina kläder på mig.
Men lite blodiga, mekoniumbajsiga kläder har väl ingen dött av?

Det sammanfattande ordet är, som ni förstått, chock. Jag bara stirrade. Frågade vad som hände.
Det var ju en bebis!
Andreas klippte navelsträngen.
Klockan var 16.54.

Vi hade fått en dotter.
Och hon är det vackraste jag sett.

Alice föddes efter tre dygns värkar, fyra krystvärkar, efter 12 minuter i förlossningssalen, klockan 16.52 den 9 april, två dagar efter BF.
Hon vägde 2640 gram, 45 cm lång, 33 cm i huvudomfång och omnämns av all sjukhuspersonal som mött henne som ”liten och nätt”.

Jag gick inte sönder någonting och såhär i efterhand så har jag kommit fram till att det var en helt underbar förlossning!
Den kunde inte på något sätt ha blivit bättre! Jag är så otroligt nöjd och lycklig över hur den blev.
Det var så värt väntan och pinandet och jag är glad att jag födde helt utan smärtlindring, och även att det gick så fort.

Jag kan inte se mig mätt på henne!

Och tankar om ett framtida syskon har redan börjat röra sig lite i våra tankar.

Välkommen till världen min Alice.

7 kommentarer:

Ida sa...

vilken fin berättelse! ¤Tårar¤
Välkommen till världen Alice!

Sofie sa...

Jättestort grattis!!!
(Min dator passade på att dö mitt i när jag läste inlägget... men så kan det gå... ;) )

Johanna sa...

Vad skönt att du känner så om förlossningen när du hade så mycket oro innan :) Jättegrattis igen, och vilken förlossningsberättelse! Jag vill också ha ut min lillfis nu :)

Atomflickan sa...

Tack för att du delade med dig! Förstår att det var chockerande att det gick så fort när du väl kom in till Förlossningen.

Jenny sa...

Grattis till lilla Alice. Har följt din blogg under en period. Fick mitt första barn 10/4 så vi har legat rätt lika i graviditeten

Catrin sa...

Tack för att du berättade din förlossningshistoria! Grattis till Alice och vad skönt att det gick så bra så det blev en positiv förlossning. Massa kramar

Ida sa...

Har du fortsatt blogga någon annanstans?