Inte bara när man vill bli fin som man får lida pin...

1 kanelstång.
5 nejlikor.
Kokande vatten.

Alla knep är välkomna.
Det är konstigt hur fort man kan vänja sig vid läskiga smaker. Det här "téet" smakar lite juligt. Det går ner nu. Jag vet inte om det är envisan som gör att jag inte kräks eller bara vanan.

Tur och retur...

Promenaden upp till svärmor tog 35 minuter.
Jag gick snabbt. Faktiskt. Inte alls det där onda, höggravida vaggandet.

Normalt brukar det nog ta 25 minuter så det var ingen riktigt skillnad.

Drack vatten, plockade på mig en drös med panellängder/vepor i vitt, svart och grått, drack kaffe, grillade korv, småpratade, fikade och knatade, med sällskap av svärmor, hem på under 30 minuter.
Vi satt ute i solen och det brände på rejält.
Lite grisrosa blev jag, men det passar bara min klotrunda form. ;)

Jag undviker solen rätt bra när jag är gravid dock.

Jag tjuvkikade ner i lådan med bebiskläder också.
Allt fick jag inte se, men en sak fick jag med mig hem då bebis kanske ska ha den på väg hem från BB.
En vinröd fleeceoverall.
Den passar förmodligen bättre än den ganska tjocka ljusgråa plyschoverallen vi hade på lager från sonen.


(Nedrans mage att tränga sig in på bilden!)

Väl hemma läste jag lokaltidningen på altanen, drack vatten och sambon ryckte upp mig för att montera babyskyddet i bilen.
Så nu var det klart också.

Bebis, dags att komma ut nu kanske?
Vi har liksom förberett allt och väntar och längtar bara nu. :(
Overallen hänger t o m på tork.

Fredagsnöjet.

Magen.
V 39+3.



I övrigt?
Extremt nedstämt, ganska otrevlig och osocial och tvingade mig själv att öppna dörren då svärmor och svägerska plingade på dörren idag, och drog med mig ut i solen på altanen.
Dessutom bokade jag in en långpromenad upp till svärmor under morgondagen för att norpa gardiner/panellängder, och eventuellt att jag försöker kika lite på den gigantiska låda med bebiskläder svärmor införskaffat men inte kört över till oss ännu. :)
Svärmor med köpstopp?

Jag kommenterade tidigare idag: "Bebis fashionistaframtid är säkrad."

Huller om buller.

V. 39+2
Blodtryck: 115/65
Vikt: 82,2 kg
S/F: 34 cm
Hjärtat: 132
Fixerad.

Så kom igen?
Så kom ut?

Kladdiga kurvan.



(Ja, bild bara för att bryta av all text. Jag lider av tangentbordsdiarré.)

Att bli tagen på allvar...

Förhoppningsvis har jag varit på MVC för sista gången nu idag.
Tråkigt att jag inte fick träffa min ordinarie BM, som var hemma och vabbade, och det kändes lite jobbigt att, inför en vikarie, ta upp det som får mig att må dåligt; förlossningen med sonen.
Komplikationerna. Tankarna. Frågorna.

Jag sade bara rakt ut som det var.
Att jag inte ser något lyckligt slut alls.
Jag jag är extremt orolig och rädd inför att eventuellt gå över tiden.

Jag trodde att BM skulle tycka att jag kan väl åtminstone gå till v 40+0 innan jag börjar gnälla, men hon tog mig på allvar och ringde Akademiska, förklarade hur jag mådde lite kort, och korta drag om min förra förlossning och jag fick en tid för bedömningsläkarbesök på tisdag, 7/4, v 40+0, BF-datumet, för att diskutera hur vi ska gå tillväga i värsta tänkbara fall, och isåfall när.

Självklart ser jag helst att bebis kommer innan detta.
Och jag vill i ärlighetens namn inte bli igångsatt en gång till.
Det blir jobbigt och långdraget och kroppen orkar inte lika mycket som vid en "naturlig" förlossning.

Bara av att få prata av sig, och få den här läkartiden gjorde att en stor sten släppte från mitt bröst, och tacksamhetstårarna började falla.

Håll tummarna för att bebis inte är en lika envis rackare som sonen?
Snälla? :(

Man kan...

... vakna 02.30 och sedan 04.16 ha startat en maskin tvätt, torktumlaren, hängt tvätt, fixat äckligt kanelvatten med nejlikor med försök till smakdämpande honungsklick i, och sedan sitta och gråta och tycka synd om sig själv för att man är så jävla gravid.
Man kan göra så...
Det är inte rätt...
Men man KAN.

Jag är less.
Jag har legat i sängen och FÖRSÖKT somna om men det går bara inte.
Jag somnade innan sambon ens kom in från sitt biltvättande på baksidan av huset. Förmodligen så slocknade jag före sonen med. Jag vet att jag hade ont i varenda kroppsdel förutom bebismagen och halvlåg över matbordet och dreglade lite sexigt ur mungipan då jag ätit min lilla portion mat och sambon och sonen fortfarande åt.
Plockade av, kastade sonen i säng, borstade tänderna, tog en dusch och sedan minns jag inte mer, så jag kanske fått min sömn för inatt då. :(

Hur som...
Tanken att jag varit gravid tillräckligt länge slog mig.
Oavsett om UL säger 7 april testade jag positivt på beräknad mensdag, och då går jag redan på övertid.
Oron för hur bebis faktiskt mår kom med tanken.
Om jag redan är på övertid håller redan det som hände med sonen på att hända.

Och kan det vara så att en kropp helt enkelt inte kan få igång en förlossning på egen hand?
Med sonen hände INGENTING och t o m induktionen tog väldigt lång tid, jag öppnade mig inte så fort som de tyckte jag borde.
Jag kanske inte fungerar?

Natten har fyllts av scenarion där de anser att jag "bara" går två veckor över tiden, då jag egentligen hunnit gå nästan 4 veckor över tiden, döda spädbarn som måste födas, noll fostervatten, saker som kunde förhindrats...
Jag klarar inte det.
Det kanske låter löjligt, men jag vet när jag blev gravid, därav min rädsla då de endast går efter UL och då är ju allt "normalt".

Helvete att det är normalt.

Elefanten...

... är gravid i 22 månader.

Med sonen kom jag nära.
Eller... Ja...
Han föddes med tvång, induktion, 18 dagar efter BF.

Jag går på fullt allvar inte med på övertiden igen.
Jag har en vecka till BF och är BOMBSÄKER på att jag får gå över tiden även denna gång.
Med största säkerhet kommer jag på torsdag, ta upp med min BM att jag psykiskt inte klarar det.

Överburenheten innebar komplikationer för min son.
Han riskerade hjärnskador bl a.
Hur ska jag mentalt frisk kunna gå in i det igen? Jag känner mig helt förtvivlad redan nu. De får inte göra så mot mitt andra barn med!

Då de tog hål på hinnorna efter att ha fått gel och värkstimulerande dropp i ca 15-16 timmar så var det snustorrt.
Det var först när han var född som de insåg att han bajsat i vattnet. Det syntes inte då han var kvar i magen eftersom det inte kom en droppe fostervatten.
HUR gick det till då jag bara några dagar tidigare fått konstaterat via UL att fostervattenmängden var normal, och i samma veva blivit hemskickad från igångsättningen då det var fullt på förlossningen.
Kan tänkas att de ljög pga platsbristen?

Nej, jag vet inte.
Men jag kan inte gå igenom det där igen.

Jag klarar inte av att bo på ett sjukhus den första tiden av denna anledningen.
Jag klarar inte att se dem sticka mitt barn med nålar och sprutor ett trettiotal gånger per dygn, bara för att misslyckas, då blodet koagulerar medan nålen är kvar i kroppen. Det hände sist. De kunde inte ta blodprover eller ge honom den medicin han behövde.
Jag klarar inte att se mitt barn med droppnål i huvud och hand.
Jag klarar inte att sitta där medan sköterskorna byter av varandra, klämmer på mitt barn, klämmer på mina bröst, tjatar om amning, pumpar, sticker.

Inte igen.

Jag kan inte göra det igen.