Kaputt.

Uh!
Jag är helt slut!

Jag är hemma och vabbar för sonen som fick ett jätteläskigt krupp-anfall i natt. Efter någon timme på barnakuten kom vi hem med kortison och Mollipect och han kunde somna om. (Ca 02.30 till 04.30) Till skillnad från mig som låg och lyssnade på hans rosslande andning.
Min lilla fina. :(

Det var nog enda gången jag varit riktigt, riktigt orolig för honom.

Hur som helst...
Under dagen har jag försökt få ändan ur och städa upp här hemma. Jag har småplockat i TIMMAR och åter TIMMAR, men ingenting händer. Det ser lika stökigt ut vad jag än gör!

... Inbillar jag mig...
Eller något annat... Eftersom huset i princip är klart att dammsugas, iaf på övervåningen.

När inte plockandet och städandet gav någonting fick jag för mig att slipa spackel på den obehandlade väggen i allrummet på nedervåningen. Jag slipade mig trött och istället för att ge mig drog jag fram hinken med färgresterna och slängde upp färg över väggen.
En rand från golv till tak på ca 30-40 cm är nu omålad, då färgen irriterande nog inte räckte.

Jag är tvärslut och sitter i soffan med sammandragningar och huvudvärk.

Ska vi gissa på att jag alltid gör mer än jag borde?

Jag har svårt att förstå att min kropp inte orkar lika mycket, och samma saker, som tidigare nu när jag är gravid. Jag har fått för mig att jag klarar allt.

Men en latte och en leverpastejsmacka här i soffan kanske gör susen så kan jag åtminstone dammtorka och dammsuga under eftermiddagen?

Jag kommer nog sova gott i natt. :)

Ettrigt.

En sak som bekymrar mig lite är mina möjligheter att ventilera mina tankar och min oro för någon som faktiskt gives a shit.

Jag anser att jag är ruskigt, nästan löjligt orolig och nojjig den här graviditeten.
Jag har fått en del röster som stämmer in och håller med om att de vid andra, tredje, och ja, fjärde barnet, varit mer oroliga än vid första barnet.
Vissa säger att det kanske beror på att vi som har barn sedan tidigare på ett helt annat sätt vet om och är medvetna på ett helt annat sätt, vad vi ger oss in på, vilken kärlek man kan ha för ett barn, och kanske att man, trots bra erfarenheter av graviditeter och förlossningar, på något sätt mer insett vad som kan gå snett.
Är det så att vi är smärtsamt mer medvetna om vad vi kan förlora än förstagångsföderskor?

Jag ser mig inte som en orolig individ.
Jag tar dagen som den kommer och ser på det mesta med ett brett perspektiv och tar händelser med en nypa salt i den mån det går.
Det är därför jag reagerar så starkt på min oro nu.

Kanske att jag blivit skadad av alla år då det mesta i mitt liv gått käpprätt åt helvete?

Mina erfarenheter har ju skapat mig. Men vad det gäller graviditet och barnafödande/uppfostran har jag ingenting annat än just de där rosafluffiga, bra erfarenheterna.

Jag tänker dagligen på missfall, medfödda sjukdomar, missbildningar etc.

På något sätt har jag inte ens lugnats av att jag på gynakuten för några veckor sedan fick se en livlig bebis genom vaginalt UL, och senast i fredags på rutin-UL:et, som desvärre blev inställt efter bara några minuter då jag inte var så långt gången som vi trott.
Snarare att det spätt på mina tankar om att någonting kan gå fel.

Jag är så kär i min lilla sprattelbebis i magen. Jag älskar bebisen redan. Och nu när jag faktiskt sett att h*n finns där, rör sig, lilla hjärtat och viftande armar och ben, blev känslan starkare.

Att jag nu i flera veckor inte känt några rörelser skärmmer mig också. Där fick jag en ytterst vettig förklaring; Moderkaka i framvägg.
Duh.
Och det är svårt, men jag känner ett dovt, väldigt avlägset bultande långt inne i magen då och då, och innerst inne vet jag att det är bebis som går loss, men samtidigt vågar jag inte tro på det till 100%.

Jag kan inte heller älta om min oro och mina tankar för min sambo.
Varför?

För att all oro jag känner kan han förmodligen multiplicera med 1000.

Vi har sett bebis. Bebis mår bra. Vi ska få se bebis snart igen.
Varför kan jag inte bara lugna mig?
Tagga ner lite?

Fyndigt.

Nu när sambon är en stolt iPhoneägare så känns det som ett måste med en body i samma anda. Vi kan väl redan gissa på att bebis blir iPhone och KTM-pimpad på alla möjliga sätt sen? ;)

Inte nog med att det stackars barnet kommer dras mellan Djurgården och Leksand heller.

Besviken och lättad?

Vikt: 70,9 kg
(Nu byter jag vägningsdag till måndagar då jag gått hela veckor.)

Jaha. Idag skulle jag gått in i vecka 19. (18+0), men icke sa nicke, jag kör en repris på vecka 17 istället då ultraljudet igår visade v 16+4 enligt BM.

Jag försökte fråga hur det kunde komma sig att jag då var gravid när jag inte kunde vara gravid, men det hade hon inget svar på. :)
Jag testade dagen jag skulle fått min mens och var gravid, enligt detta var jag inte gravid förrän nio dagar senare.
Jag har STENKOLL på SM, exakt klockslag för min ÄL och vet exakt vilka datum däromkring som vi lekte vuxenlekar.

Upphängd på siffror much?
Ja. :)
Rätt ska vara rätt.

Idag är jag alltså i v 16+5.

Ultraljudet, det lilla vi nu fick se visade en sprattlande liten bebis som vinkade med ena handen och hade någon härlig gömma-könet-fixering med den andra handen.
Bilden var lite suddigare än hos "vanliga" p g a min ärrvävnad från bukplastiken och de extrema bristningarna från första graviditeten.
Däremot slutförde BM aldrig undersökningen. Hon bara avbröt tvärt när hon såg att bebis var så liten att jag då inte kunde vara i v 17+6.

Vi frågade om det kunde vara så att bebis var liten till växten, eller rakt av ifall bebis kanske inte växer som h*n ska, men det ville hon inte svara på.

Jag fick veta det jag misstänkte; att moderkakan ligger i framvägg.

Mer än sprattel, pickande hjärta, viftande, volter och bebius som lade sig raklång i magen då och då, fick vi inte veta eller se.
BM ville ge oss någonting att "gå på" ändå så hon kämpade med att försöka se könet, vilket inte riktigt gick så bra.
Vi fick inte med oss någon bild ens då hon tyckte att bebis var så liten. :(
Till synes verkade bebis må bra, så jag tröstar mig med en frisk, pigg liten rackare i magen och ser fram emot en mer utförlig undersökning om två veckor, då jag bör vara i v 19+0 eller något.

Nytt försök, och nytt UL inbokat på eftermiddagen den 10/11.

I´m Chiquita banana?

Bebis kan bara inte få vitaminbrist av något slag.
Inte jag heller för den delen.

Den här veckan har jag haft ett så obeskrivligt sötsug.
Jag vill ha godis och jag vill ha det nu!
Men jag har låtit bli. *lilla fröken duktig*
Istället har jag placerat min rumpa i fruktkorgen på jobbet.

På dessa tre dagar som gått nu kan jag inte ens räkna antalet frukter, och hur många kilo de kan adderas ihop till, som jag satt i mig.
Kombinera detta med alla grönsaker jag tvångsmässigt måste äta till varenda måltid.
Samt vitaminerna jag äter dagligen i pillerform.

Jag vågar inte ens avslöja hur mycket frukt det rör sig om, men kollegorna retas för fullt och ja, snart ser jag ut som en fruktkorg.

Godissuget har inte dämpats det minsta trots mina försök. Det känns som att jag skulle kunna gå i en matbutik och vräka i mig allt från plockgodislådorna helt utan hämningar, så jag tar för givet att det är såhär obotligt som cravings upplevs?

Frukt är godis?

Pyttsan heller!

I natt jag drömde...

Jag vaknade upp imorse och hade fått en pojke.
Han var så glad, pigg, frisk och log och skrattade hela tiden. En gladare bebis har jag nog aldrig sett.

Han var mörkblond, hade stora blå ögon och var bedårande söt.

... Och rymdes i min ena handflata...

Det var ett jobb att amma honom då han var pytteliten, men det gick, och det var så mysigt, och han var den finaste någonsin.

Nedräkning till UL på fredag?
9.45.

Bindeln åker på.

Nämen vad sägs om att jag tar och slutar att titta på andra gravidas, stora fina magar nu?

Det är med gråten i halsen och ren, läskig avund, som jag ser deras fina kulor.
De är ju i samma vecka som jag.
Jag blir förmodligen den enda och första i ankomstgruppen som helt enkelt, just nu iaf, ger fan i att titta på, och kommentera deras underbara magar.

*snyfta*

Men en tröst är att jag inte får igen min tidigare förstora kjol i midjan?