Vecka 17

16+0
Vikt: 69,8 kg (Nästan ett dygns fastande så jag har inte hunnit ta igen mig helt. ;) )

Ökad svettning är vanligt hos mamman, vilket beror på ökad blodmängd. Många kvinnor blir även täppta i näsan. Vidare kan slidan avge en ökad mängd sekret. Behovet av att kissa ofta bör ha gått över vid det här laget.

Ditt barn är 11-12cm långt från huvud till stjärt och väger ca 150g. Huvudet är visserligen stort ännu, men det börjar se mer proportionerligt ut. Ögonen är fortfarande slutna, men de har blivit större och ögonfransar och ögonbryn har blivit längre. Underhudsfett börjar lagras, det hjälper till att hålla värmen samt ger energi. På huvudet växer mer och mer hår. Alla fingrar och tår har nu fått pyttesmå naglar. Det lilla hjärtat pumpar runt ungefär 24liter blod per dygn. Barnet blir medvetet om ljud utifrån och kan reagera på dem. Bröstkorgen hävs och sjunker när det tränar sin andning. Barnet befinner sig nu i den övre delen av livmodern och väger mer än moderkakan. Utifrån sett är barnet mitt emellan blygdbenet och naveln.

Jag ska då alltid vara värst!

Sådärja..

Klockan 18.05 trillade jag in på Gynakuten. Jag blev satt/halvlagd att vänta. Ena läkaren var upptagen på förlossningen, andra hade precis gått på operation.
Jag väntade och väntade. Vid 20.30 blev jag flyttad från akutmottagningen, upp på plan 4, en vårdavdelning, men fortfarande satt i väntsal, där de tack och lov hade säng och tv.
Jag låg och tittade på "Du är vad du äter" och "Lyxfällan", var extremt yr då jag inte ätit sedan lunch, och löjligt trött och brast ut i gråt från och till.
Jag hittade vid 21-tiden en banan i väskan. Lycka.

23.35 var det äntligen min tur.
Läkaren var invandrare, och talade norska med brytning så i mitt trötthungriga gråtfludder förstår jag knappt vad han sa då han frågade om jag gått 16 "uker".
Av med strumpbyxan, upp i gynstolen och han sliter fram en apparat, och helt plötsligt ser jag en bebis på en skärm, och hör läkaren säga att de först och främst måste se att bebisen mår bra.

Jag börjar gråta och säger till sköterskan som höll mig i handen att min sambo är ju inte här, hur kan jag se bebis utan min sambo?
Men det gick.
Det var så snabbt gjort. Han visade huvud, ryggrad, två armar, två ben och det blinkande lilla hjärtat. Sedan var det över.

Vidare till mitt problem. Han klämde och kände och mina tårar sprutade av smärtan.

Jag fick beskedet att det var bartolonit (google it, det gör ONT), och normalt lägger man en lokalbedövning och tömmer med hjälp av en spruta, men mitt hade jag gått så långt med att det bara var att glömma. Jag skulle sövas.
Jag skulle bli inlagd och opererad dagen därpå.

Skit?

Det jag blev mest ledsen över då var att sonen skulle hem till sin pappa i helgen så jag fick inte ens säga hej då.

Jag blev inskriven och visad till mitt rum, gick och ringde sambon för att meddela vad som händer och prata om bilden på fina bebis.

Därefter in på mitt rum igen där jag fick två mackor och en kopp té.
Duschade och försökte sova.

vid 12.00 igår, fredag, satte de glukosdropp, då de helt glömt att jag var gravid och fastande sedan ett halvt dygn. Need I say hur jag mådde?
Lite efter klockan 13 rullades jag in på operation, blev nedsövd, och ingreppet gick ändå så pass fort att jag vaknade strax före 14.00 på uppvaket.

All done.

Sambon kom och hämtade mig ca 17.30 och jag har då aldrig haft sådan hemlängtan.

Nu ligger jag bara i soffan och tittar på när han städar idag... Och väntar på frukost... *kurr*

Läkaren som opererade hade förklarat att jag måste haft otroligt ont då det gått så långt och svullnaden var så stor. De hade tömt på ca 1½ dl var. *rysa*
Där har vi nackdelen med en hög smärttröskel gott folk.
Man fattar inte när det är dags att uppsöka vård.

För min smärta har jag ju, till sköterskornas och läkarens förvåning, stått ut med. Fungerat relativt normalt och suttit på jobbet och låtsats som ingenting.

Akut.

Jag fick äntligen tag på BM, beskrev mitt problem och hon hänvisade mig omedelbums vidare till gynakuten, där jag nu ska spendera min kväll, för då jag väl pratade med en sköterska där så frågade hon hur snabbt jag kunde ta mig dit, då hon visste att smärtan är obeskrivlig för någon som aldrig upplevt den.
*gråta*

Nu känner jag mig lättad. Ordentligt.
Jag hoppas faktiskt att det är vad de tror som är felet, för då får jag en lösning på det.

Chansen att jag får lyssna på hjärtljud ikväll är ganska stor också, om de har tid med det. Det kanske är folk som föder barn som kan ses som lite viktigare. ;)

Annars har jag äntligen fått en inbokad tid hos BM på torsdag eftermiddag.

Nu när han väntar...

Sambon tyckte att jag skulle skriva ett litet tacksamt inlägg för vad han gör för mig. :)

Man får inte bara kasta skit ju. Då blir folk ledsna.

Ja, han tjatar på mig att jag ska ligga ner och vila så fort jag ränner upp och tänker borsta sonens tänder, natta, bädda, hänga upp gardiner med mera.

Medan jag ligger på soffan och storgråter till MaternityWard på TV4Fakta ränner han runt och småplockar, städar upp och bär upp grejjerna till kontoret vi försöker få iordning på övervåningen.

Han kör mig ända fram till dörren på jobbet om mornarna, och hämtar mig från samma plats, trots att det innebär en omväg, senare ankomst för honom och högre bilkostnad för oss båda. (Men han tjatar om att jag måste bli bra snart så han slipper det där... och det vill ju jag med. :( )

Han satt hela gårdagen och försökte lokalisera ett par vinterstövlar jag spanat in, i butiker runtom i Stockholmsområdet, för att köpa dem så jag skulle slippa springa runt i butiker och leta och prova. (Och ja, till slut hittades ett par av de utspanade, som jag nu varmt sitter med mina fötter i.)

Och javisst, jag ställde mig i köket och gjorde den så avancerade maträtten "varma mackor" igår kväll. Men jag var HUNGRIG och orkade helt enkelt inte vänta på att han skulle få det klart. :p

Punkt.

Fick jag bestämma skulle jag sitta i bilen hela dagen med rumpvärmaren på.

BM, ring då?

Slag.

Jaja, jag lydde.
Jag har idag försökt få tag på BM angående mina smärtor.
Det fick till slut bli ett mail via landstingets webbsida då jag inte hittade något nummer.

Jag vill inte på långa vägar ha någon sjukskrivning aktuell. Det ser jag inte som ett alternativ. Det jag vill ha, svart på vitt, är vad det är som bråkar och vad jag kan göra för att få bort det, eller mildra besvären så jag kan fungera normalt igen. :(
Förhoppningsvis kan jag få en tid hos henne och jag tänkte att hon då kanske kunde kika på mitt järnvärde och att jag kanske, om jag ber riktigt snällt, kan få dra med mig sambon vid besöket, så vi kan få lyssna på bebisens hjärta då.
Ett sådant litet livstecken är väl inte för mycket begärt?

Igår muttrade jag för sambon att man vet att det är illa då jag t o m skulle neka sex om han erbjöd sina tjänster. Illa illa.
Då VET man att lilla C har ONT. ;)

Ingen bra dag.

Det är riktigt jävla jobbigt när ens sambo inte kan förstå, respektera, eller acceptera, att man har så ont som man har.
Hur detta har yttrat sig behöver jag inte gå in på. Jag känner av ganska mycket bara av att höra de saker han anser att jag ska göra. Och ja, helt vanliga vardagliga saker, ingenting orimligt, men just nu totalt otänkbart.

Det känns som att ja, jag fick vila söndag kväll, och lite igår kväll, men nu ska jag må bra. Tydligen.

Idag när jag gått har det klickat vid svanskotan vid varje steg jag tagit, när jag sitter, som jag gör HELA DAGARNA så strålar smärtan ut som en sol från underlivet, åt alla möjliga, tänkbara håll.
Jag vetesjuttsingen vad jag gjorde under helgen som kan ha påverkat kroppen så negativt som den reagerat.
Jag har aldrig upplevt någonting liknande i hela mitt liv, och ja, jag är rädd och låter bli att ringa BM, för jag tänker inte gå och bli sjukskriven för att vi körde en "liten" renovering hemma.
*surar*

Nepp, jag vaggar fejkat glatt vidare och låtsas som ingenting på jobbet, och ligger med kuddar uppbullade under rumpan i soffan om kvällarna.
Jag vill inte behöva stå upp och laga middag om kvällarna. Det gör ont. Jag vill inte sitta ner, det gör ont. Ligga går bra. Då delas tyngden ut.
*gråta*

Helvete.
Jag tycker det är nästintill genant när jag mår så dåligt/har så ont att jag är helt låst och inte kan göra enkla saker.
Jag skäms och får dåligt samvete.
Förlamad.