Sänkt.

Efter sockerkoma och firande av storasysters födelsedag igår är jag idag helt sänkt.

Jag har sedan klockan 08.30 suttit i soffan med laptopen i knät/på magen.
Jag mår konstigt. Seg. Trött i huvudet och kroppen, och till de fisförnäma/känsliga så fungerar inte magen som den ska.

Så nu gnäller vi om det litet tycker jag...
Bajs.

Ingenting flyter på som det ska. Jag lyckas med våld och vilja utföra nummer två på toaletten runt två gånger i veckan.
Trots plommonfrosseriet från de egna träden i trädgården sätts det inte fart. Jag har börjat svepa slemmiga vattenindränkta linfrön och äter bra och balanserat men utan framgång.

Är det så här gravida som får hemmorojder upplever det?
KAN jag få det av det här?

Jag har noll koll, jag slapp undan det under min första graviditet. Visserligen åt jag mest fett och snabbmat då så det skötte sig själv rätt bra.
Men när kroppen slår ifrån såhär slår jag ifrån. Jag mår inte bra. :(
Ont.
Bebis bråkar med min mage.

Ute.

Nu vet våra familjer om den kommande bebisen.

Sambon berättade för svärfar i förrgår då vi kom hem från jobbet och han satt och lekte med sonen. Han blev nog chockad och försvann ut genom dörren illa kvickt, bara för att igår erkänna chocken och då glatt gratulera. :)

Svärmor fick veta någon halvtimme efter svärfar.
Jag var på ICA och sambon åkte över till henne lite snabbt och outade nyheten. Hon hade börjat gråta. Sedan flöt det på. Svägerskor fick veta, varav den ena också grät.
Sonen fick ringa mormor och berätta att han ska bli storebror och hon blev nog också chockad och frågade honom fem-sex gånger om han lurades, varpå han till slut blev ledsen och irriterad att hon inte trodde på honom.
Smidigt morsan?
Jag tog över telefonen och intygade att det var sant.

Sedan klarade jag av syster.
Så de enda som inte har koll på läget nu är mina två bröder och sambons far-föräldrar och mor-föräldrar.

Svärmor är helt knasig nu. Hon ringer flera gånger dagligen och frågar om det inte är dags snart. Det är hennes första barnbarn, så jag kan tänka mig att det är stort för henne. :)

Inskrivning.

I onsdags var vi på inskrivningen på MVC. Det skulle ta 50 minuter men inte förrän två timmar efter ankomst var jag därifrån.
Då efter urinprov, prat, blodprov, mer prat, diskussioner om förlossningstankar, information om hur det blir när man väntar andra barnet (inskrivning, sedan UL, sedan vänta till vecka 25 för besök hos BM igen, men jag tänkte försöka få en "lyssna på hjärtat"-tid innan UL:et), prat om genetik, mat osv.

Det känns fortfarande overkligt och BM tröstade lite med att så länge jag mår illa och är så här sinnessjukt trött så är det ju ändå graviditetssymptom, hur stor oro man än har för att det ska bli något fel.

Hon räknade fram samma BF-datum som jag; 28 mars 2009.
Men räknar vi efter ÄL 8 juli så flyttas jag fram några dagar och hamnar i april.

Vecka 12

11+0.

Vikt: 69,1 kg.

www.familjeliv.se (Jag tröttnade på gravid.se´s upprepade felstavningar.)

Vecka 12
Kroppen: Risken för missfall minskar nu. Av de missfall som inträffar så sker drygt 90% före utgången av vecka 12. Om du skulle få en mindre blödning betyder det inte att ett missfall är på väg. Om det inte är blodfärgat eller rinner så kan det bero på andra orsaker som t.ex lågt liggande moderkaka. Om moderkakan är placerad långt ned mot livmoderhalsen kan det uppstå en liten blödning från kanten av moderkakan.
Placeringen av moderkakan kan ses med hjälp av ultraljud, på de flesta brukar den dras uppåt i takt med att livmodern växer och då slutar dessa mindre blödningar. Under de tre till fyra sista månaderna ska du däremot söka läkare även vid smärre blödningar.

Fostret: Fostret är 9 cm stort och väger cirka 15 gram. Moderkakan tar över näringstillförseln till fostret ungefär vid den här tiden.
Fostret börjar röra sig spontant, vrider på huvudet, hickar och rör på fingrarna som dessutom har fått fingeravtryck. Nu börjar fostret också reagera på mammans lägesändringar.

Tjocka dagen innan första arbetsdagen.

My belly´s acting up!

Jag åt på tok för mycket till middag igår.
Det kändes som att magsäcken höll på att tänjas ut och jag var närmast sådär äckligt julaftonsmätt och trodde att jag aldrig skulle äta igen.
Icke.
Vid 4.24 vaknade jag av att magen kurrade och sprang upp och kissade, drack ett glas vatten och försökte somna om. Istället för att räkna får räknade jag kurr.

Nu har jag ätit mina två goda frukostsmörgåsar med prästost, isbergssallad, skivad tomat och skivad gurka, och sköljt ner dem och vitaminer med en balja té med mjölk.
Jag ÄR proppmätt. På riktigt. Och ändå känns det som att jag skulle kunna äta två-tre smörgåsar till. :(

Behöver jag påpeka hur svullen magen är idag?
Hetsäta plommon kanske?

Innan det ska jag däremot få lite fart på kroppen genom att städa ur bilen.
Det ska dammsugas, spolas, putsas, fejas, fotas och förhoppningsvis säljas. Vår gamla Volvo V70 ska bort för att göra plats för en fabriksny miljöbil. Även det en Volvo, V50.
Det ska bara till ett billån först. Håll en tumme?

(Tydligen avslöjade bilplaneringen bebis för en vän enligt sambon. Miljövänlig/are, säkrare, finare, nyare och väldigt mycket fokus om vad som får plats i bagageluckan och baksätet, samt petigt om att man i fram kan stänga av airbag på passagerarsätet, för eventuellt babyskydd. Och viktigast av allt; DOFTEN. Jag har en grej för nybilsdoften.)

Därefter ska jag iväg till fina J och hjälpa lite, kanske få underlätta lite, med bebis där.
Hon får helt enkelt beordra mig vad jag ska göra tänkte jag. Det blir bäst så.
Men vi skippar nog florsockret och tårtan. ;)

Då kanske jag ska göra saker klara angående graviditeten också... While I´m at it.
Men jag tror det är försent.

En fortsatt klagan.

Jag väger helt plötsligt 69,5 kg.
Jag mår illa hela tiden och det försvinner när jag äter, bara för att komma tillbaka en kvart efter sista tuggan.
Så... helt plötsligt äter jag mer, och vill inte ens för jag är ju inte hungrig. Mest bara illamående kombinerat med ett sug.
Igår satt jag med en förpackning salta pinnar framför mig i princip hela dagen och gnagde på en lite då och då.
Idag är det andra bullar.

Jag åt två smörgåsar och en stor kopp té till frukost klockan 8.
Vid 9.30 gnagde jag på två Digestive och drack ett glas vatten.
10.45 var jag där igen med ytterligare två Digestive och ett stort glas vatten.
11.50 kunde jag inte hålla mig mer så då fick det bli lunch i form av stekt falukorv och makaroner, och ett glas iskallt vatten.

Så just nu är det lugnt.
Jag tänkte plocka ur diskmaskinen, hänga lite tvätt, bädda rent i sängarna och hoppas att jag kan förtränga illamåendet med sysslor.

Arbetslöshet.

Är det inte helt åt skogen att vi kvinnor ska behöva fundera, oroa oss och bekymra oss över våra befintliga anställningar, samt över nya anställningar, när vi blir gravida?

Jag har länge vantrivts på mitt jobb. Jag har mått riktigt dåligt och det var tal om en sjukskrivning bara för att komma undan därifrån. Jag grät dagligen över att jag var tvungen att gå dit. Varje morgon när jag vaknade övervägde jag om jag skulle ringa och sjukanmäla mig, någonting jag fortsatte fundera på under hela arbetsdagen, men bet ihop.
Har jag ett arbete sköter jag det. Punkt.

Jag har i över ett år, aktivt, sökt jobb men utan framgång.
Visst har jag kallats till intervjuer, kommit en bra bit på vägen men det har slutat där.
Tills nu.

Förra fredagen var jag på en intervju på ett kontor ett stenkast från sambons nya jobb. Det kändes riktigt bra där och jag blev kallad till en återintervju i fredags.
Detta möte tog 10 minuter och de ansåg att det inte behövdes mer.
Jag fick beskedet att de förhoppningsvis idag, runt lunchtid, skulle höra av sig med positivt besked till mig, då de hade en sista intervju inbokad med en sökande.
Det lät ju bra, men ingenting var säkert.

40 minuter efter intervjun ringer de och säger att de gärna avbokar måndagens intervju om jag tackar ja till tjänsten, någonting jag självklart gjorde. :)
Jag begärde därmed omedelbar uppsägning från mitt gamla jobb och jag börjar den nya tjänsten på onsdag, efter inskrivningen på MVC.

Vilket leder mig in på problemet.
De vet inte att jag är gravid.

Jag vill avvakta med att outa bebis i magen. Jag vill kunna visa vad jag går för, att jag är rätt för jobbet och att de verkligen valde rätt när de valde mig innan jag berättar.
Det känns fel men jag tröstar mig själv med att vissa kvinnor inte har en aning om att de är gravida när de är i v 10-11 som jag är i.
Min starkaste oro nu är att jag blir uppsagd under min 6-månaders provanställning.
Jag vet inte vad en arbetsgivare får och inte får göra.

Visst är det väl 180 dagar man bör ha arbetat för att en ny SGI ska gälla?
Detta undrar jag just för att jag kommer upp några tusenlappar i månaden med det nya jobbet.

Jag hoppas så att de är så schyssta och sköna där som de verkar, i sådant fall borde de ta min graviditet på ett schysst och skönt sätt.
Men det är en skrämmande tanke att bli av med den nya tjänsten nu.
Samtidigt som jag tycker att det är en självklarhet att vi kvinnor ska ha lika stor chans som alla andra, oavsett graviditet eller snopp, för ett arbete, så måste jag tänka in mig i arbetsgivarens sits. Och jag förstår ju att de hellre väljer någon som inte blir gravid på studs, någonting som verkligen kan vara oförutsägbart, det skulle jag gjort om jag var arbetsgivaren.

Håll en tumme eller två för mig?