Lite lustigt är det...

... att jag då denna bild togs... i augusti, runt vecka 6 eller 7... tyckte att jag var svullen. Något jag visserligen var, men njae.
Hej platta magen.

Julklapp?

Väx?

Det här blir ett kanske lite rabiat, aggressivt och upphetsat inlägg.

Jag tror inte ni förstår hur sjukt lite plats det finns för bebis i min mage.
Allt är tjockt och stoppat.
Nu vill jag bara att magen ska växa utåt så jag slutar känna som att jag måste kräkas eller att jag kvävs hela tiden!
Jag vill att magen och bebis ska växa utåt så det slutar göra så otroligt ont i hela kroppen.
Jag förstår de som gnäller över sina stora otympliga magar, men de kan förmodligen inte förstå hur proppat det är när det är en precis lika stor bebis som bara växer INUTI kroppen och inte utåt.
Faktiskt.
*ledsen*

Oftast känns det som att jag inte riktigt FÅR gnälla ens, för jag vet minsann inte hur tungt och jobbigt det känns att vara gravid.
Vad sägs om att dra åt helvete lite?
Nej, seså, lite till. Duktigt. (Hej hormoner. *vinka*)

Jag kanske ska börja hävda detsamma, "vanliga" gravida har inte rätten att gnälla för de har ungefär 3-4 gånger så mycket plats för sina övriga organ än jag?
Rättvist?
Logiskt?
Får jag hävda att ni inte vet någonting eller inte har rätten att klaga?

Nej just det.

Jag vet förmodligen mer än väl, och lika mycket som Svensson, hur jobbigt det kan vara.

Jag anser att jag har en otroligt bra graviditet där jag mår bra.
Där bebis mår bra.
Jag älskar att vara gravid denna gång. Jag älskar varenda dag. Jag älskar varenda mysigt bök i magen.
Jag är så otroligt tacksam över att vi får uppleva det här.

Jag skiter ganska rakt av i krämpor. Tänk om jag skulle påpeka varenda ilande smärta i bäckenet, varenda sura uppstötning, varenda illamående, varenda svullnad etc...
Precis som "vanliga" gravida får.
Men nej, jag som inte har någon gravidmage kan väl inte känna av någonting. Nej nej. Jag vet ingenting. Öh?
Tänk dig själv din växande bebis på ingen plats alls?
Det skulle förmodligen bli ett jävla liv.

Vissa glömmer dessutom att jag har en snart sexårig son här hemma också.
Han föddes inte som nästan sexåring. Han har varit en nyfödd bebis, han har varit ett foster i min mage.
FYI, jag har varit med om det förut?

Bebis närmar sig ett kilo, jag har gått upp strax över 7 sedan inskrivningen, 8 sedan några veckor innan graviditetstestet, och det är så otroligt konstigt då ingen vikt verkar ha satt sig på övriga kroppen. HUR kompakt kan det bli i magen?
Vart har alla kilon hamnat?

Förra veckan "glömde" jag fota med flit. Tanken slog mig ett tiotal gånger men jag orkade bara inte. :)

Så min julaftonsmage får vara med här.
Vecka 25+1, avklädd och påklädd.

Vecka 26

25+0
Vikt: 76 kg

Förmodligen passar inte dina vanliga kläder längre, för nu börjar du lagra
fett kring bröst och höfter. Graviditetsstrimmor på mage och bröst bör dyka upp
nu, om du alls kommer att få några.
Ditt hjärta och dina njurar jobbar hårt för att hålla igång
blodcirkulationen, och ta hand om den ökade mängd vätska som finns i
kroppen.

Barnet är ca 23 cm långt från huvud till stjärt och väger ungefär
900g.
Ryggraden blir starkare och smidigare, för att den skall orka bära kroppen.
Lungorna utvecklas alltjämt och barnet växer till sig mer och mer.
Med lite tur kan man höra barnets hjärtslag genom att någon lägger örat mot
din mage.
Ögonen är nu färdigbildade och barnet har lärt sig att både andas in och
ut. När barnet hör ljud reagerar det med högre puls, och spelar du musik kan det
hända att hon/han rör sig i takt. Det finns studier som visar att barnet
reagerar på beröring runt denna vecka.

BM-besök.

Vi var hos BM på eftermiddagen idag.
På vägen dit kom vi på att vi kanske kunde hämta sonen på dagis så han fick följa med och lyssna på bebis hjärta.
So be it. :)
Det ville han ju gärna.
Nyfiken.

Vår ordninarie BM var ledig så det blev en äldre, stand in, men även hon var nog ganska bra.
Jag beklagade mig lite angående huggandet/ilandet/stickandet i bäckenet och hon drog fram ett stödbälte som hon tyckte att jag skulle köpa.
Massa hundra.
Har för mig att Johanna nämnt något om ett sådant? Kanske låna? *flirta med*

Jag går ju ganska mycket om dagarna, fort, och belastar saker och ting i kroppen, så jag får väl försöka chilla lite, men jag måste ju ta mig till och från jobbet.
Det känns som att vanliga vardagspromenader kan jag inte skära ner på. Jag är tillräckligt lat.

Vikten tog jag inte ens upp då hon inte reagerade alls på att jag låg på +6,9 kg från inskrivningen. :)

Seb tyckte nog att det var lite småhäftigt att lyssna på hjärtat. För att jämföra fick vi lyssna på sambons hjärta också. :)

Det konstaterades att med min "platta" mage skulle jag nog inte vara med i en studie gällande sf-mått, som idag låg på 21 cm.
Allt såg bra ut.
Blodtryck på 109/62, socker 4,8 och Hb som ligger stadigt på 120. (122 vid inskrivning, 119 gången därpå.)
Bebis hjärtljud fick vi inga siffror på.
H*n var en vilding och sparkade runt på prylen så BM tappade fokus och missade siffrorna, och verkade inte så medgörlig med att göra om det som jag tyckte att hon borde varit.
Det fanns ingen mening enligt henne då bebis hade kickboxningsträning.
Det lät ju ändå bra.

Vi fick med en journalkopia och med hjärtat i halsgropen stegade vi ut med en lapp med telefonnumret till förlossningen, och min spontana tanke var: "Va? Föda barn? Jag? VA? HURMENARUNU?".

Kontroll?

Det här med den massiva viktökningen på en vecka grämer mig. :(

Jag kan inte förstå den.
+1,2 kg? På en vecka?
(+1,4 kg om vi räknar på dagens vikt.)

Inser ni mängderna jag måste ha ätit, i och med förbränning, kisserier och bajserier, där en hel del av det vi dagligen äter försvinner, om den vikten ska stämma?

Ja, jag borde ta många av era råd, bland annat att ställa undan vågen och strunta i det, för precis som Anna just sa på MSN; Jag kan inte göra någonting åt det.

Jag äter inte alls annorlunda. Vare sig den senaste veckan eller från tiden innan jag blev gravid.
Snarare att jag är mer försiktig nu. Väljer frukt och grönsaker istället för "fel" mat.
Jag om någon har koll på vad jag ska äta.

När kollegorna sitter och mumsar i sig frallor och pepparkakor tar jag en banan och en apelsin.
När de tar kaffe med mjölk eller varm choklad tar jag en kopp té.

Jag rör dessutom på mig mer än förut.
Det verkar så inteallsnormalt att vikten ska smälla till såhär.
Det kan bara inte vara normalt.

Och jag VILL kunna göra någonting åt saken. :(

Vecka 25

24+0
Vikt: 75,5 kg (HUR kunde jag på något sätt gå upp 1,2 kg på en vecka?)

Nu växer magen och blir tyngre.
Allt eftersom kan du få ont i ryggen, kramp i benen och känna ett tryck ned mot bäckenbotten. Kramper är vanligt och kommer att vara det även längre fram. Undvik att knipa med tårna.
Barnet kan trycka på blåsan vilket medför att du måste gå på toaletten ofta. Det kan hända att du lättare blir andfådd nu. Tänk på din hållning och vila mycket.

Ditt barn är nu ca 22cm långt mellan huvud och stjärt och väger runt 800g. Det kan ta tag om sina fötter och knyta nävarna. I lungorna bildas allt fler blodkärl och
näsborrarna börjar öppnas. Barnets benkärnor blir hårdare.
Barnets livlina - navelsträngen är tjock och elastisk med innehåll av två artärer och en ven. Dessa blodkärl ligger inbäddade i en tjock geléartad massa som hindrar dem från att trassla ihop sig. Detta är ett sätt att säkra blodflödet mellan moderkakan
och barnet och dess livgivande funktion.
De permanenta tänderna bildas långt in i tandköttet men kommer inte att bryta fram förrän barnet börjar tappa sina mjölktänder i sexårsåldern.

Dunka mig gul och blå?

Jag är ju helt efterbliven med föräldrapenningen.
På riktigt.
Hela internet är involverat i mina uträkningar... Eller åtminstone jag och G, som jag tackar så otroligt för hjälpen.
Jag räknar och vrider och vänder på siffror, dagar, löner, skatter och månader.
Jag försöker förstå, och jag börjar nog greppa någonting nu. Hoppas jag. :)

Det blir inte så lång mammaledighet jag helst skulle vilja se. :(
Det känns tråkigt.
Jag vill ju amma ganska så aktivt i upp till ett år, men så kommer det förmodligen inte att bli. Trist, riktigt ordentligt trist, men inget att göra åt saken.
Jag och sambon får försöka komma överrens och tänka ekonomiskt och logiskt i det hela också.

Ååååh, jag vill ju vara hemma ett år!
*gråt*

Knäckigt?

Efter gårdagens fotografering var jag helt knäckt.
Jag höll på att somna i soffan runt 18-tiden och hade konstiga hugg mellan benen. Det är så otroligt svårt att placera smärtan, men det känns som i någon skelettdel, väldigt långt ner.
Jag blir lite skraj dessutom just på grund av min konstaterade höga smärtgräns.

När skulle "vanliga" kvinnors kroppar ha sagt ifrån?
När borde min kropp ha sagt ifrån?

När jag åkte på bartholoniten så var ju läkaren helt förundrad över hur länge jag hade stått ut, men faktum är att trots att hon tyckte att jag borde sökt veckor, kanske månader innan, så hade jag bara haft ordentligt ont i lite över en vecka när jag fick nog.
Efter både bukplastik, bröstlyft och bröstförstoring så hade jag inte heller så ont. Två dagar efter ingreppet stod jag i köket och diskade, tre dagar efter storstädade jag lägenheten. Det är inte normalt när jag borde haft så ont att jag fysiskt inte skulle kunnat ta mig för sådana aktiviteter på minst 1-2 veckor, kanske mer.
Då åkte jag på komplikationer... som jag dessutom väntade ut, och de hann bli ganska allvarliga, eftersom jag inte förstår att de kanske gör mer ont än jag känner.

Hur kan jag ens förklara detta problem? :)

Därav oro för eventuell foglossning och bäckenuppluckring.
Kan det "hända" något om man inte känner av sådant i tid så man får vila?

Idag har jag däremot stannat i soffan sedan frukost.
Jag vaknade, slängde ihop ett lass amerikanska pannkakor, juice och latte, och sedan har jag varit bänkad medan sambon ränner upp och ner för trappen, tvättar, hänger och torkar tvätt och viker undan rent.
Jag skäms.
Men han föreslog att jag kunde ju snoka reda på recept på saker jag vill tillaga och baka till jul så åker vi och handlar imorgon efter jobbet.
Så då sitter jag här...
Generat dreglandes på bilder av kola, köttbullar, janssons, julskinka, knäck och lussekatter. :)

Jag kanske faktiskt behöver sittligga och vila?

Kula som kula?

Vi var och spelade boule med jobbet i tisdags... och instruktören hade en liten grej för mig där.
Vid dörren sade han att jag, om 2-3 månader, skulle vara extremt lik en av de bästa boulespelarna i världen i profil. Sedärja.

Efter ca 25 minuters spelande utbrister han inför alla på mitt företag:
"Det värsta med er gravida är att ni alltid är så jävla snygga!" och så såg han lite sur och tänkande ut, och lade till:
"... och så är ni så jävla upptagna... Man kan inte bli annat än förbannad!".

Så nu retar vi visst upp män med vår närhet.

Jag kan väl säga att jag rodnande fick ta emot många fler komplimanger om graviditet och utseende. Det är ju alltid uppskattat, om än lite nervöst och ovant.
Jag vet aldrig riktigt vad jag ska svara, och "tack" känns så konstigt.
Jag borde få fler komplimanger bara för övningens skull tycker jag. ;)

När jag sedan vann guldmedalj för mitt spel i turneringen mot arbetskamraterna fick jag en fransk liten puss på varje kind, och han klampade därifrån och muttrade "Du klär bra i medalj också... Nä nu..."
*borta*

Det BLIR fnissigt.
Det går nog inte att undvika.

Tidigare på dagen hade jag fått min första "Är du gravid"-förfrågan. Något jag faktiskt längtat efter.
Det var löne-Lena på jobbet som vi träffar ca en gång i månaden som nyfiket frågade "Jaha, vad händer här då?" med blicken fäst på magen.
Äntligen?

Scenskräck?

Imorgon kommer Anna hit.
Orka städa inför första intrycket?
Och förhoppningsvis Jessica.
Ja, orka städa?
Jocke med.
Han har redan sett hur skitigt vi kan bo ibland, där behöver jag inte fejka och städa. ;)

Jag har kånkat hem en stor kasse med fina plagg som Indiska budade över till jobbet idag. Jag blev helt kär i två av klänningarna.
Lite sådär kär att jag behöver en shoppingtur för en klänning med paljetter på och en med schyssta klyftan snart känner jag.

Anna har ett större lager lånade kläder och skor hemma hos sig som ska med imorgon.
Svärmor lovade att komma förbi med en sminkpalett som ligger och skräpar hos henne, och lite hårfixartänger, bland annat krus,- platt- och- lock-tång från svägerskan som pluggar till att bli frisör.
Så man kan, om man vill, variera sig lite.
Imorgon smäller det med andra ord.

Fotografering.
Läskigt?
Ja lite.
Pirrigt?
Ganska så.

Jocke brukar bara få mig att se fnissig och skum ut på sina fina bilder.
Det här blir nog busbra.
Jag måste försöka se snygg och gravid ut.

Randiga påsen.

Det var en skum idé att få för sig att fota magen ca 7 minuter och 48 sekunder efter att jag svalt sista tuggade biten av middagen märker jag.
Jag fick ingen bra bild alls och allt som putade var magsäcksmagen. *mätt*
Men jag orkar inte ta en ny. ;)

Naken och kläder i v 23+3.

Would you like some cheese with that whine?

Åååh...
*bröla*

Jag är GNÄLLIG.
Jag är en SÅN.

Nu sitter jag och gnäller för stackars Anna över MSN.
Om mina härliga sexiga, svullna vrister som täcks av det lika sexiga hjälpmedlet "stödstrumpa". Det känns och är precis lika hett som det låter.

Mina kollegor får fortsatt lyssna på mina stånkanden, och utbrott om att jag mår illa och mår helt skevt i hela kroppen.

Igår kväll var det riktigt jobbigt.
När jag stod vid spisen och lagade mat kändes det som att någonting skulle ramla ut. Typ... ett barn... Samt att det värkte i höfterna. Lade mig ner några få minuter och varje gång jag var tvungen att resa mig och röra om i kastruller och grytor så kände jag av det igen.
Urk.

Jag hade ju kommit överrens med mig själv att jag skulle må busbra, utan någon form av krämpa whatsoever, den här graviditeten.
Jag skulle ju vara sådär härligt snyggravid med min lilla bebiskula.

Garanterat är dock att magens storlek inte har någonting med saken att göra.
Annat än att jag faktiskt känner mig helt sjukt fullproppad i magen (torson?), bebis måste ju växa någonstans så allt buffas undan i kroppen. Aj.

Stödjande...

Så...
Jag sprang iväg till Solna Centrum på lunchen och bytte BodyButter som jag fick av en vän i fredags. Fel sort.
Och passade på att förnya Folsyran och testa ett par stödstrumpor.

När jag kommer hem på eftermiddagarna och drar av mig skor, jeans och strumpor har jag vrålsexiga rödblåsvullna vrister med härliga strumpavtryck ända upp mot vaderna, så jag tänkte att det, kombinerat med kramper från och till, var dags att försöka.

Hjälper det av lite får jag nog se till att införskaffa fler.

Sexigt.

Vecka 24

v 23+0
Vikt: 74,3 kg (+6,6)

Nu går det att höra barnets hjärta med ett vanligt stetoskop.
Någon gång runt denna vecka är det dags för ett besök hos din MVC. Om du
inte börjat träna dina muskler i bäckenbotten, så är det hög tid.
Bäckenbottenmusklerna börjar tänjas ut, vilket kan leda till att du läcker
urin när du hostar eller skrattar. Denna muskelgrupp används inte i dagliga
aktiviteter och det kan därför vara svårt att veta om man tränar rätt.

Hormonnivåerna i kroppen börjar plana ur och humöret brukar jämna ut
sig. Många känner sig lugnare och gladare.
Livmodern når nu ovanför naveln.

Barnet är nu ca 21cm långt mellan huvud och stjärt och väger omkring 700g.
Skulle barnet födas nu har det 20-25% chans att överleva.
Det är fortfarande litet, finlemmat och alldeles hårigt. I kroppen har vita
blodkroppar börjat bildas och dess funktion är att bekämpa
infektioner.
Lungorna fortsätter att utvecklas och luftvägarna formas till
rör för att kunna ta in och stöta ut luft. Blodkärl och lungblåsor utvecklas i
lungorna och mellan dessa kommer så småningom utbyte av syre och koldioxid ske.
I lungorna börjar också ett ytspänningsnedsättande medel att bildas. Dess
uppgift är att hindra lungblåsorna från att klibba ihop.

Yay.

Vi kör ett glatt inlägg också då.
Jag mår dåligt av mitt eget gnäll, och ständiga suckande, stånkande och pustande jag sitter och utsätter mig själv och mina två kollegor för. :)

I helgen har bebis sparkande satt fart ordentligt.
Ofta. Mycket, och hårt.

Tidigare har jag endast känt kvällstid, runt 19-21 ungefär, inte så mycket.
Men nu är det vid 4-5 på morgonen, 10-tiden och en halvtimme framåt, strax efter lunch, vid 16-tiden, 19-21 fortfarande full rulle och om jag är vaken så strax efter midnatt. (Japp, här har vi klockat hela helgen serni...)
Det är så otroligt mysigt att känna, och nu även SE bökandet i magen.

I går morse när vi klev upp stod magen strutformad upp mot höger och var alldeles hård.
Jag reste mig upp och kände kullerbyttan i magen, lite bökande och buffande så bebis lade sig tillrätta och lugnade ner sig.
På kvällen studsade magen synligt upp och ner.
Mys.

Åååh så jag längtar efter min lilla bökboll!

Blä.

Usch...
Jag tror jag just kräktes av ansträngning. :(

Gick till jobbet. Massor av backar och trappor. Från Råsundavägen, över Hagalund, ner mot Sundbybergsvägen, och upp för alla trappor på jobbet.
En promenad på ca 25 minuter. Numer. I början tog det under 20 minuter. Nu närmar det sig en halvtimme. (Det måste vara VÄGEN det beror på) :p
Kom upp för sista trappan, hängde av mig jacka och kastade väskan in i ett hörn och fick springa till toaletten.
Alldeles andfådd, kallsvettig och mår illa.

Det känns inte som magsjukeillamående heller så jag är rätt lugn. Men otroligt jobbigt att sitta här på jobbet och må.
Nu har jag suttit i 45 minuter och försökt gnaga i mig en skruttig liten pepparkaka.

Dessutom har min kropp börjat skrika och säga ifrån efter helgen då jag gått långpromenad, så vanliga promenaden till jobbet blev för mycket och jag har ont i fogarna, bäckenet och det strålar lite ut i låren och höfterna.
Jag är rädd för sådant.
Rädd för krämpor av alla dess slag.

Det värsta är nästan att jag heller inte vet hur långt det gått eftersom jag har en viss förmåga av att inte känna av saker och ting i tid. Jag har för hög smärtgräns, så jag förstår inte själv förrän det är försent och jag i princip är sängliggandes.

Ska jag sluta gnälla och klaga nu?
Förlåt.
*pipa*

Vinklade bilder.

Jag hittade "min vinkel" för magen. ;)

Jisses så tjock jag såg ut lite snett framifrån.
Jag bjuder på mitt schyssta ärr från bukplastiken också, och min nybyggda navel.



Men för att undvika total förvirring blir det de gamla vanliga också.
Påklädd och mindre sådan.
V 22+3.

WANTED!

Sökes:
Söt, framåt, modig, gravid tjej i valfri månad i Stockholms- eller Uppsalaområdet med omnejd.
Det bör väl på något sätt ha gått så långt att man kan urskilja en liten bula på magen åtminstone.

Ändamål:
Eventuell restplats, eller bara rakt av plats som modell för gravidmodefotografering för känd kvällstidning.

Just in case att bebisar ploppar ut här och var så kan det vara bra med en backup tänkte jag och journalisten. :D
Jag är ett av offren som ska fotas.
Det är tänkt att vi ska vara två-tre tjejer.

Journalisten är min vän.
Fotografen är min andra vän, och en av sambons bästa vänner.
Smink blir förmodligen självuppstyrt, men det ska nog gå an med lite blandad talang. :D

Intresserad?
Fina bilden på fina magen och fina mamman? *locka*

Hojta till på mail@catya.se, gärna med en bild på dig själv också.
Kom igen nu.
Snabba ryck.
Våga. ;)

Rapport från plankan.

Jag fick mig en törn av kassörskan i tisdags då jag och två av de fina gravida skulle betala.
"Är ni två gravida?" hördes från kassörskan, till de andra två, varpå den ena tjejen svarade "Alla tre är gravida ja."
Kassörskan spanade lite på mig med misstro och lite mindre glädje i blicken och sade "Nää, på dig syns det inte."

Nej, jag vet!
Men wtf, humor me?!

*snyfta*

Jag VET att jag bara ser bred och lite överviktig ut. För de som inte sett mig med en midja och platt mage så ser jag inte alls ut som att jag har en bulle i ugnen.
Svärmor föreslog en tröja med trycket: Jag är inte fet, jag är gravid.
Det kan ju vara något. Eller så får jag klämma på mig de där sunkiga oattraktiva "Bebis"-tröjorna. Bara för att.

Jag VET att jag är väldigt överkänslig när det gäller detta, men nej... Jag vill inte höra det igen.
Kom hellre med bantningstips då och ta för givet att jag lider av bukfetma.

Jag VET varför magen är mindre än andras.
Det är ju minst sagt självförvållat och jag försöker sakta men säkert komma till sans med att den kanske inte växer och blir så stor som den skulle blivit om jag aldrig vägt så mycket som förut, om jag aldrig hade gått ner så mycket i vikt, om jag aldrig gjort operationen, som faktiskt fortfarande är en av de bästa sakerna jag någonsin gjort.

Men, så länge min bebis lever om, sparkar, växer och mår bra därinne så är jag rätt glad. Platt eller inte.
Även om det gör ont när det ska kommenteras.

För min sambo är jag tjock och rund, men han har ju aldrig sett mig såhär stor. ;)

Gravidfika.

I tisdags samlades ett gäng gravida tjejer på ett café på Drottninggatan.
Lite nervöst och konstigt att träffa ett gäng uppraggade tjejer från internet. ;)
Vi var sju stycken som dök upp.
Och det var ju lite känsligt där utanför när vi inte var säkra på vilka som tillhörde oss eller inte.
Att gå fram till någon och fråga om de är gravida och tillhör ankomst mars på AFF kanske inte är helt optimalt, om än ganska modigt med ovissheten om du får dig en rak höger eller inte. ;)

Det var jättetrevligt. De var jättetrevliga.

Lite fika, mycket snack och en tjuvlyssnande gubbe med hästsvans.

Om två veckor gör vi om det, förmodligen med fler härliga gravida. :)

Peter Pan då?

Jag fick skjuts av svärmor till jobbet idag.
Sambon hade ställt klockan på 03.20 och tutade iväg i bilen före kl 4 mot Göteborg.
(Det är här jag muttrar över att jag vill ha ett annat jobb där jag får resa runt över Sverige, leka viktig och utbilda folk.)

Tydligen så har min 5-åring och svärmor redan enats om bebisens namn; Tingeling.
Dåså. :p

Jag och sambon har ingen talan, men jag vetesjuttsingen om Tingeling som namn på mitt barn plingeling så bra i mina öron. ;)
Men det var ganska sött.

Mycket bebissnack blev det, och inte ett knyst om notan på barnvagnen med tillbehör som jag mailade henne för flera veckor sedan.
Strax över 9000:- slutade det på, och då skrev jag med att vi tänkt att hon betalar det pris hon ansett är lämpligt för en vagn, och vi lägger självklart resten, då vi ändå vill ha just de sakerna och tillbehören.
Frågan är om hon inte vågar ta upp det? :)

Sallad då?

Så var det det här med vikten ja.

Nu ligger jag på 6,1 kg upp.
Det känns ju.
Mest inuti mig.
Mest i huvudet.

Vissa tycker förmodligen att jag är helt vriden och konstig som ens bryr mig om vikten när jag är gravid, men har man, precis som jag, alltid kämpat mot övervikt, och vägt tresiffrigt och kämpat HÅRT för att bli "normal", så är det i princip en kamp dagligen.
Det är otroligt svårt att förvänta sig att någon som inte upplevt det ens kan försöka förstå.
Det är inte bara bullshit.

Efter lite efterforskningar har jag anteknat siffrorna 11,4 kg som en normal viktuppgång vid en graviditet. Då med allt det essentiella inräknat.
Den där extra fettvikten är inte nödvändig. Vattenvikt kan man inte göra någonting åt.
Och att äta för två innebär inte att man ska fortsätta när man väl är proppmätt som en del verkar ha fått för sig.

Efter ytterligare lite googling hittade jag en viktuträknare på http://www.niomanader.se/ som ansåg att upp till 14 kg är normalt för mig.
Men jag ligger på några hekto över denna tabell redan nu.
Usch.
Inskrivningsvikten.


Men enligt sambon får jag börja gå 5 mil till jobbet om jag går över 11,4 kg. ;)
Passerar jag 80 kg vet jag nog inte vad jag tar mig till. *rädd*

Bang!

Igår tvingade jag sambon ha kvar handen på min mage när vi gick och lade oss.
Jag kände ju att det var full rulle, men så fort pappa ska känna så blir det lugnt.

Lite har ju tankarna varit så att jag kanske inbillat mig att man kan känna på utsidan bara för att jag samtidigt känner på insidan, men trots BodyShops Cocoa Body Butter så höll han handen kvar på min kladdiga mage och fick sin första lilla buff.

Jag blev nog gladare och tyckte nog att det var mysigare än han. :(
Hans kommentar var mest "jamen bebisen kommer ju ut snart", och jag vill ju bara att han ska få vara delaktig nu med, inte bara sedan, när bebis är född.
Antingen att han inte riktigt brydde sig, eller att han spelade cool.
Svårt det där.

Fick jag bestämma skulle han ligga bredvid mig i soffan ibland med handen på lilla magen bara för att själv, på eget bevåg, vilja känna bebis sparkar.

Men tills han börjar med det får jag helt enkelt med våld hålla kvar handen på geggiga magen. ;)

Varje liten buff och spark lugnar mig.
Varje panik-kissattack av en spark eller ett tryck nedåt gör mig överlycklig. :)
Det är så otroligt härligt.

Vecka 23

22+0
Vikt: 73,8 kg (+6,1)

Din mage blir större och desto mer påverkar den din matsmältning.
Vissa kvinnor kan dras med förstoppningsproblem eller halsbränna.
Halsbränna kan du själv försöka lindra genom att äta många små mellanmål
istället för färre rejäla måltider.
Ta gärna en lätt promenad efter maten för att hjälpa matsmältningen på
traven. Nu går det att känna (palpera) barnets olika delar genom bukväggen. Det
kan smärta i sidan av magen, det är livmodersmuskeln som töjer sig. Smärtan bör
försvinna efter vila.
Nu brukar sammandragningarna (förvärkarna) bli påtagliga. De tar tag om
barnet och masserar det.

Ditt barn är ca 20cm långt mellan huvud och stjärt och vikten omkring 600g.
För varje dag som går ser kroppen mer proportionerlig ut.
Barnet börjar se ut som en fullgången bebis, men fortfarande kan man
urskilja skelett och organ genom huden. Innerörats ben har hårdnat och då
hörseln blivit skarpare kan barnet särskilja olika ljud, såväl inifrån som
utanför din kropp.
Tänk dig hur bullrig din kropp är. Magen bubblar, hjärtat bankar och blodet
forsar.
Ditt barn kommer att känna igen din röst på tonläge och rytm när det föds.
Prata gärna med det så mycket du kan redan nu. Då forskning visat att barnet i
magen lättare uppfattar djupa manliga röster än höga kvinnliga, är det lika
viktigt att pappan pratar mycket med det ofödda barnet. Det kan mycket väl hända
att du får en spark till svar och du stimulerar även nervsystemets
utveckling.