torsdag 30 oktober 2008

Kaputt.

Uh!
Jag är helt slut!

Jag är hemma och vabbar för sonen som fick ett jätteläskigt krupp-anfall i natt. Efter någon timme på barnakuten kom vi hem med kortison och Mollipect och han kunde somna om. (Ca 02.30 till 04.30) Till skillnad från mig som låg och lyssnade på hans rosslande andning.
Min lilla fina. :(

Det var nog enda gången jag varit riktigt, riktigt orolig för honom.

Hur som helst...
Under dagen har jag försökt få ändan ur och städa upp här hemma. Jag har småplockat i TIMMAR och åter TIMMAR, men ingenting händer. Det ser lika stökigt ut vad jag än gör!

... Inbillar jag mig...
Eller något annat... Eftersom huset i princip är klart att dammsugas, iaf på övervåningen.

När inte plockandet och städandet gav någonting fick jag för mig att slipa spackel på den obehandlade väggen i allrummet på nedervåningen. Jag slipade mig trött och istället för att ge mig drog jag fram hinken med färgresterna och slängde upp färg över väggen.
En rand från golv till tak på ca 30-40 cm är nu omålad, då färgen irriterande nog inte räckte.

Jag är tvärslut och sitter i soffan med sammandragningar och huvudvärk.

Ska vi gissa på att jag alltid gör mer än jag borde?

Jag har svårt att förstå att min kropp inte orkar lika mycket, och samma saker, som tidigare nu när jag är gravid. Jag har fått för mig att jag klarar allt.

Men en latte och en leverpastejsmacka här i soffan kanske gör susen så kan jag åtminstone dammtorka och dammsuga under eftermiddagen?

Jag kommer nog sova gott i natt. :)

Ettrigt.

En sak som bekymrar mig lite är mina möjligheter att ventilera mina tankar och min oro för någon som faktiskt gives a shit.

Jag anser att jag är ruskigt, nästan löjligt orolig och nojjig den här graviditeten.
Jag har fått en del röster som stämmer in och håller med om att de vid andra, tredje, och ja, fjärde barnet, varit mer oroliga än vid första barnet.
Vissa säger att det kanske beror på att vi som har barn sedan tidigare på ett helt annat sätt vet om och är medvetna på ett helt annat sätt, vad vi ger oss in på, vilken kärlek man kan ha för ett barn, och kanske att man, trots bra erfarenheter av graviditeter och förlossningar, på något sätt mer insett vad som kan gå snett.
Är det så att vi är smärtsamt mer medvetna om vad vi kan förlora än förstagångsföderskor?

Jag ser mig inte som en orolig individ.
Jag tar dagen som den kommer och ser på det mesta med ett brett perspektiv och tar händelser med en nypa salt i den mån det går.
Det är därför jag reagerar så starkt på min oro nu.

Kanske att jag blivit skadad av alla år då det mesta i mitt liv gått käpprätt åt helvete?

Mina erfarenheter har ju skapat mig. Men vad det gäller graviditet och barnafödande/uppfostran har jag ingenting annat än just de där rosafluffiga, bra erfarenheterna.

Jag tänker dagligen på missfall, medfödda sjukdomar, missbildningar etc.

På något sätt har jag inte ens lugnats av att jag på gynakuten för några veckor sedan fick se en livlig bebis genom vaginalt UL, och senast i fredags på rutin-UL:et, som desvärre blev inställt efter bara några minuter då jag inte var så långt gången som vi trott.
Snarare att det spätt på mina tankar om att någonting kan gå fel.

Jag är så kär i min lilla sprattelbebis i magen. Jag älskar bebisen redan. Och nu när jag faktiskt sett att h*n finns där, rör sig, lilla hjärtat och viftande armar och ben, blev känslan starkare.

Att jag nu i flera veckor inte känt några rörelser skärmmer mig också. Där fick jag en ytterst vettig förklaring; Moderkaka i framvägg.
Duh.
Och det är svårt, men jag känner ett dovt, väldigt avlägset bultande långt inne i magen då och då, och innerst inne vet jag att det är bebis som går loss, men samtidigt vågar jag inte tro på det till 100%.

Jag kan inte heller älta om min oro och mina tankar för min sambo.
Varför?

För att all oro jag känner kan han förmodligen multiplicera med 1000.

Vi har sett bebis. Bebis mår bra. Vi ska få se bebis snart igen.
Varför kan jag inte bara lugna mig?
Tagga ner lite?

tisdag 28 oktober 2008

Fyndigt.

Nu när sambon är en stolt iPhoneägare så känns det som ett måste med en body i samma anda. Vi kan väl redan gissa på att bebis blir iPhone och KTM-pimpad på alla möjliga sätt sen? ;)
Inte nog med att det stackars barnet kommer dras mellan Djurgården och Leksand heller.

lördag 25 oktober 2008

Besviken och lättad?

Vikt: 70,9 kg
(Nu byter jag vägningsdag till måndagar då jag gått hela veckor.)

Jaha. Idag skulle jag gått in i vecka 19. (18+0), men icke sa nicke, jag kör en repris på vecka 17 istället då ultraljudet igår visade v 16+4 enligt BM.

Jag försökte fråga hur det kunde komma sig att jag då var gravid när jag inte kunde vara gravid, men det hade hon inget svar på. :)
Jag testade dagen jag skulle fått min mens och var gravid, enligt detta var jag inte gravid förrän nio dagar senare.
Jag har STENKOLL på SM, exakt klockslag för min ÄL och vet exakt vilka datum däromkring som vi lekte vuxenlekar.

Upphängd på siffror much?
Ja. :)
Rätt ska vara rätt.

Idag är jag alltså i v 16+5.

Ultraljudet, det lilla vi nu fick se visade en sprattlande liten bebis som vinkade med ena handen och hade någon härlig gömma-könet-fixering med den andra handen.
Bilden var lite suddigare än hos "vanliga" p g a min ärrvävnad från bukplastiken och de extrema bristningarna från första graviditeten.
Däremot slutförde BM aldrig undersökningen. Hon bara avbröt tvärt när hon såg att bebis var så liten att jag då inte kunde vara i v 17+6.

Vi frågade om det kunde vara så att bebis var liten till växten, eller rakt av ifall bebis kanske inte växer som h*n ska, men det ville hon inte svara på.

Jag fick veta det jag misstänkte; att moderkakan ligger i framvägg.

Mer än sprattel, pickande hjärta, viftande, volter och bebius som lade sig raklång i magen då och då, fick vi inte veta eller se.
BM ville ge oss någonting att "gå på" ändå så hon kämpade med att försöka se könet, vilket inte riktigt gick så bra.
Vi fick inte med oss någon bild ens då hon tyckte att bebis var så liten. :(
Till synes verkade bebis må bra, så jag tröstar mig med en frisk, pigg liten rackare i magen och ser fram emot en mer utförlig undersökning om två veckor, då jag bör vara i v 19+0 eller något.

Nytt försök, och nytt UL inbokat på eftermiddagen den 10/11.

onsdag 22 oktober 2008

I´m Chiquita banana?

Bebis kan bara inte få vitaminbrist av något slag.
Inte jag heller för den delen.

Den här veckan har jag haft ett så obeskrivligt sötsug.
Jag vill ha godis och jag vill ha det nu!
Men jag har låtit bli. *lilla fröken duktig*
Istället har jag placerat min rumpa i fruktkorgen på jobbet.

På dessa tre dagar som gått nu kan jag inte ens räkna antalet frukter, och hur många kilo de kan adderas ihop till, som jag satt i mig.
Kombinera detta med alla grönsaker jag tvångsmässigt måste äta till varenda måltid.
Samt vitaminerna jag äter dagligen i pillerform.

Jag vågar inte ens avslöja hur mycket frukt det rör sig om, men kollegorna retas för fullt och ja, snart ser jag ut som en fruktkorg.

Godissuget har inte dämpats det minsta trots mina försök. Det känns som att jag skulle kunna gå i en matbutik och vräka i mig allt från plockgodislådorna helt utan hämningar, så jag tar för givet att det är såhär obotligt som cravings upplevs?

Frukt är godis?

Pyttsan heller!

tisdag 21 oktober 2008

I natt jag drömde...

Jag vaknade upp imorse och hade fått en pojke.
Han var så glad, pigg, frisk och log och skrattade hela tiden. En gladare bebis har jag nog aldrig sett.

Han var mörkblond, hade stora blå ögon och var bedårande söt.

... Och rymdes i min ena handflata...

Det var ett jobb att amma honom då han var pytteliten, men det gick, och det var så mysigt, och han var den finaste någonsin.

Nedräkning till UL på fredag?
9.45.

måndag 20 oktober 2008

Bindeln åker på.

Nämen vad sägs om att jag tar och slutar att titta på andra gravidas, stora fina magar nu?

Det är med gråten i halsen och ren, läskig avund, som jag ser deras fina kulor.
De är ju i samma vecka som jag.
Jag blir förmodligen den enda och första i ankomstgruppen som helt enkelt, just nu iaf, ger fan i att titta på, och kommentera deras underbara magar.

*snyfta*

Men en tröst är att jag inte får igen min tidigare förstora kjol i midjan?

lördag 18 oktober 2008

Vecka 18

17+0
Vikt: 70,8 kg

Kroppen: Vid den här perioden är det vanligt med det rutinmässiga ultraljudet. Barnmorskan visar ofta hjärnhalvorna, magsäcken och det lilla hjärtat som slår snabba slag. Huvudet och lårets storlek mäts, med hjälp av dessa mätningar kan man på ett mer exakt sätt beräkna födelsedatumet som förkortas BF. Att man väljer just den här tidpunkten för ultraljud beror på att utvecklingstakten för foster är relativt lika under denna period, efter vecka 23 kan de sedan växa i snabbare eller långsammare takt och då är det svårare att avgöra hur många dagar fostret är.

Fostret: Huvudet är cirka 4 cm i diameter, medan fötterna är cirka 2 cm långa. Nu märker fostret om det är ljust eller mörkt utanför magen, även om ögonen är stängda. Fostret sväljer fostervattnet och kan till och med skilja mellan mammans intag av söt respektive besk föda. Om det är sött sväljer fostret mer vatten och om det är bittert så grimaserar det istället. Fostervattnet är naturligt sött och kroppen ser till att det innehåller rätt mängd av aminosyra, fettsyra, mjölksyra, citronsyra, salt, glukos, fruktos och sist men inte minst proteiner.

torsdag 16 oktober 2008

Mammas lilla hjärta?

Nu har vi äntligen lyssnat på lilla hjärtat.
Sicken tid det tog att ens hitta någonting.
BM klämde och tryckte över hela min mage, hon visste ju sedan tidigare om min bukplastik och påpekade att det kändes lite stramt och stumt, frågade hur det känns för mig (och jo, det ÄR skillnad på att bara vara gravid, och att vara gravid efter att ha opererat bort en massa överflödshud) och kunde inte ens hitta kanten på livmodern.
Inte undra på att JAG då efter alla hopplösa försök inte känt någon kant alls, då inte ens BM kunde det.
Paniken började lätt sprida sig i mitt huvud och hjärta av att bara hitta min puls.

Vi hittade hjärtat, det slog... "fmumffmumffmumf"...
Dovt och avlägset, bara några sekunder tills vi hörde ett skumt "vfompffff", och hjärtljuden var borta. (Jag är bra på att skriva ljud!)
Bebis var arg och gjorde våldsamma kullerbyttor.

Hon letade efter hjärtat igen men icke, tills hon gick 10-15 cm längre ner på buken då vi hörde det igen.

Mycket liv och rörelse var det. Men små snabbt och dovt tickande varma hjärtslag bjöd bebis på.

Ca 150-160 bpm.
Underbart är kort?

Nästa fredag, den 24 oktober, får vi se lillskiten.
Gud så jag längtar!

Vi passade även på att konstatera att jag inte har HIV, kika på operationssåret i underlivet, som förövrigt inte helt lagt sig, så jag måste hålla det under uppsyn, ta lite Hb- och blodsockerprover och prata allmänt om hur jag mår. (Hb 122 vid inskrivning, blodsocker 5,0. Men jag fick inte svaren på dagens blodprov, utan hon rekommenderade mig att börja med järntabletter pga min galna trötthet och ständiga huvudvärk.)
Hon lade till lite information om Föräldrautbildningen också. (Som vi får gå på för att jag är nyinflyttad och för att det är sambons första barn, normalt går inte omföderskor där, så det känns kul.)
Jag sprang förbi Apoteket för nya vitaminer också, så från och med idag, med Hb-värde och allt, så består min frukost av en MittVal Kvinna, en tablett Folsyra och en Duroferon.

Check.

onsdag 15 oktober 2008

Nu är jag sådär igen...

Jag har absolut inte alls känt av bebis under de 2-3 senaste dagarna. :(

Imorgon ska vi till BM och lyssna på hjärtat klockan 15.20 och jag är så nervös att jag varken vet ut eller in.
Jag förklarade i torsdags under vårt telefonsamtal, hur orolig jag känner mig för missfall under den här graviditeten, jag har sagt det förut men jag tror att det äntligen gick in för hon öppnade sina dörrar och sa att det bara är att slå en signal och komma förbi och lyssna på bebisen så fort jag oroar mig.
Bara hon hade tid så var det inga problem.

Vi har dessutom nu i veckan äntligen fått en kallelse till ultraljud den 24/10.
Så nu har jag även det att oroa mig för och vara spänd över att ta reda på barnets kön. Någonting som känts otroligt självklart den här graviditeten.

tisdag 14 oktober 2008

*fnissa*

Jaja, det här är bara roligt för de inblandade, men min sambo har i flera års tid hävdat att han väger som en påse Gott & Blandat, och enligt en av hans bästa vänner är detta någonting som går i generna.

måndag 13 oktober 2008

Nu då?

Så.
Ja.
Nu har jag outat graviditeten på jobbet.
Jag har nog aldrig varit så nervös någonsin, men fick en lugn, kanske lite chockad reaktion av min Teamleader, och ett grattis.

Tänk om jag skulle få foten nu?
Tänk om lugnet är fejkat?

söndag 12 oktober 2008

Vår.

Vi ser ju. Och så lilla tossingen.
Ska jag vara helt ärlig är jag så kär i min bebis nu.
Det här var ändå den suddigaste tänkbara bilden läkaren kunde få till.



lördag 11 oktober 2008

Vart är bebiskulan?

Alla verkar ha fått fina bebiskulor i vecka 16 och framåt.
Varför inte jag?

På första bilden ser man däremot tydligen att jag ätit middag bara ett tag innan, och bild två togs nyss, ca 3 timmar efter frukost.
Svullnaden är ganska så tydlig. :)
Bara det faktum att den ena är tagen på kvällen och den andra efter vilande en halvdag gör att det ser totalt annorlunda ut.

Däremot lyckas jag inte få till någon bra vinkel vid foto för det syns så mycket mindre på bild än IRL. *surar*

Jag längtar efter en riktig bebismage!
Men det dröjer förmodligen eftersom bukplastiken fått ordning på mina magmuskler bättre än tidigare. Så nu fick jag det att vara sur för också. ;)

V 15+2 och idag, v 16+0.



Jag ser bara tjock ut!
Ändå så har jag "bara" gått upp 2,1 kg sedan 17/7. Bah!

Vecka 17

16+0
Vikt: 69,8 kg (Nästan ett dygns fastande så jag har inte hunnit ta igen mig helt. ;) )

Ökad svettning är vanligt hos mamman, vilket beror på ökad blodmängd. Många kvinnor blir även täppta i näsan. Vidare kan slidan avge en ökad mängd sekret. Behovet av att kissa ofta bör ha gått över vid det här laget.

Ditt barn är 11-12cm långt från huvud till stjärt och väger ca 150g. Huvudet är visserligen stort ännu, men det börjar se mer proportionerligt ut. Ögonen är fortfarande slutna, men de har blivit större och ögonfransar och ögonbryn har blivit längre. Underhudsfett börjar lagras, det hjälper till att hålla värmen samt ger energi. På huvudet växer mer och mer hår. Alla fingrar och tår har nu fått pyttesmå naglar. Det lilla hjärtat pumpar runt ungefär 24liter blod per dygn. Barnet blir medvetet om ljud utifrån och kan reagera på dem. Bröstkorgen hävs och sjunker när det tränar sin andning. Barnet befinner sig nu i den övre delen av livmodern och väger mer än moderkakan. Utifrån sett är barnet mitt emellan blygdbenet och naveln.

Jag ska då alltid vara värst!

Sådärja..

Klockan 18.05 trillade jag in på Gynakuten. Jag blev satt/halvlagd att vänta. Ena läkaren var upptagen på förlossningen, andra hade precis gått på operation.
Jag väntade och väntade. Vid 20.30 blev jag flyttad från akutmottagningen, upp på plan 4, en vårdavdelning, men fortfarande satt i väntsal, där de tack och lov hade säng och tv.
Jag låg och tittade på "Du är vad du äter" och "Lyxfällan", var extremt yr då jag inte ätit sedan lunch, och löjligt trött och brast ut i gråt från och till.
Jag hittade vid 21-tiden en banan i väskan. Lycka.

23.35 var det äntligen min tur.
Läkaren var invandrare, och talade norska med brytning så i mitt trötthungriga gråtfludder förstår jag knappt vad han sa då han frågade om jag gått 16 "uker".
Av med strumpbyxan, upp i gynstolen och han sliter fram en apparat, och helt plötsligt ser jag en bebis på en skärm, och hör läkaren säga att de först och främst måste se att bebisen mår bra.

Jag börjar gråta och säger till sköterskan som höll mig i handen att min sambo är ju inte här, hur kan jag se bebis utan min sambo?
Men det gick.
Det var så snabbt gjort. Han visade huvud, ryggrad, två armar, två ben och det blinkande lilla hjärtat. Sedan var det över.

Vidare till mitt problem. Han klämde och kände och mina tårar sprutade av smärtan.

Jag fick beskedet att det var bartolonit (google it, det gör ONT), och normalt lägger man en lokalbedövning och tömmer med hjälp av en spruta, men mitt hade jag gått så långt med att det bara var att glömma. Jag skulle sövas.
Jag skulle bli inlagd och opererad dagen därpå.

Skit?

Det jag blev mest ledsen över då var att sonen skulle hem till sin pappa i helgen så jag fick inte ens säga hej då.

Jag blev inskriven och visad till mitt rum, gick och ringde sambon för att meddela vad som händer och prata om bilden på fina bebis.

Därefter in på mitt rum igen där jag fick två mackor och en kopp té.
Duschade och försökte sova.

vid 12.00 igår, fredag, satte de glukosdropp, då de helt glömt att jag var gravid och fastande sedan ett halvt dygn. Need I say hur jag mådde?
Lite efter klockan 13 rullades jag in på operation, blev nedsövd, och ingreppet gick ändå så pass fort att jag vaknade strax före 14.00 på uppvaket.

All done.

Sambon kom och hämtade mig ca 17.30 och jag har då aldrig haft sådan hemlängtan.

Nu ligger jag bara i soffan och tittar på när han städar idag... Och väntar på frukost... *kurr*

Läkaren som opererade hade förklarat att jag måste haft otroligt ont då det gått så långt och svullnaden var så stor. De hade tömt på ca 1½ dl var. *rysa*
Där har vi nackdelen med en hög smärttröskel gott folk.
Man fattar inte när det är dags att uppsöka vård.

För min smärta har jag ju, till sköterskornas och läkarens förvåning, stått ut med. Fungerat relativt normalt och suttit på jobbet och låtsats som ingenting.

torsdag 9 oktober 2008

Akut.

Jag fick äntligen tag på BM, beskrev mitt problem och hon hänvisade mig omedelbums vidare till gynakuten, där jag nu ska spendera min kväll, för då jag väl pratade med en sköterska där så frågade hon hur snabbt jag kunde ta mig dit, då hon visste att smärtan är obeskrivlig för någon som aldrig upplevt den.
*gråta*

Nu känner jag mig lättad. Ordentligt.
Jag hoppas faktiskt att det är vad de tror som är felet, för då får jag en lösning på det.

Chansen att jag får lyssna på hjärtljud ikväll är ganska stor också, om de har tid med det. Det kanske är folk som föder barn som kan ses som lite viktigare. ;)

Annars har jag äntligen fått en inbokad tid hos BM på torsdag eftermiddag.

Nu när han väntar...

Sambon tyckte att jag skulle skriva ett litet tacksamt inlägg för vad han gör för mig. :)

Man får inte bara kasta skit ju. Då blir folk ledsna.

Ja, han tjatar på mig att jag ska ligga ner och vila så fort jag ränner upp och tänker borsta sonens tänder, natta, bädda, hänga upp gardiner med mera.

Medan jag ligger på soffan och storgråter till MaternityWard på TV4Fakta ränner han runt och småplockar, städar upp och bär upp grejjerna till kontoret vi försöker få iordning på övervåningen.

Han kör mig ända fram till dörren på jobbet om mornarna, och hämtar mig från samma plats, trots att det innebär en omväg, senare ankomst för honom och högre bilkostnad för oss båda. (Men han tjatar om att jag måste bli bra snart så han slipper det där... och det vill ju jag med. :( )

Han satt hela gårdagen och försökte lokalisera ett par vinterstövlar jag spanat in, i butiker runtom i Stockholmsområdet, för att köpa dem så jag skulle slippa springa runt i butiker och leta och prova. (Och ja, till slut hittades ett par av de utspanade, som jag nu varmt sitter med mina fötter i.)

Och javisst, jag ställde mig i köket och gjorde den så avancerade maträtten "varma mackor" igår kväll. Men jag var HUNGRIG och orkade helt enkelt inte vänta på att han skulle få det klart. :p

Punkt.

Fick jag bestämma skulle jag sitta i bilen hela dagen med rumpvärmaren på.

BM, ring då?

onsdag 8 oktober 2008

Slag.

Jaja, jag lydde.
Jag har idag försökt få tag på BM angående mina smärtor.
Det fick till slut bli ett mail via landstingets webbsida då jag inte hittade något nummer.

Jag vill inte på långa vägar ha någon sjukskrivning aktuell. Det ser jag inte som ett alternativ. Det jag vill ha, svart på vitt, är vad det är som bråkar och vad jag kan göra för att få bort det, eller mildra besvären så jag kan fungera normalt igen. :(
Förhoppningsvis kan jag få en tid hos henne och jag tänkte att hon då kanske kunde kika på mitt järnvärde och att jag kanske, om jag ber riktigt snällt, kan få dra med mig sambon vid besöket, så vi kan få lyssna på bebisens hjärta då.
Ett sådant litet livstecken är väl inte för mycket begärt?

Igår muttrade jag för sambon att man vet att det är illa då jag t o m skulle neka sex om han erbjöd sina tjänster. Illa illa.
Då VET man att lilla C har ONT. ;)

tisdag 7 oktober 2008

Ingen bra dag.

Det är riktigt jävla jobbigt när ens sambo inte kan förstå, respektera, eller acceptera, att man har så ont som man har.
Hur detta har yttrat sig behöver jag inte gå in på. Jag känner av ganska mycket bara av att höra de saker han anser att jag ska göra. Och ja, helt vanliga vardagliga saker, ingenting orimligt, men just nu totalt otänkbart.

Det känns som att ja, jag fick vila söndag kväll, och lite igår kväll, men nu ska jag må bra. Tydligen.

Idag när jag gått har det klickat vid svanskotan vid varje steg jag tagit, när jag sitter, som jag gör HELA DAGARNA så strålar smärtan ut som en sol från underlivet, åt alla möjliga, tänkbara håll.
Jag vetesjuttsingen vad jag gjorde under helgen som kan ha påverkat kroppen så negativt som den reagerat.
Jag har aldrig upplevt någonting liknande i hela mitt liv, och ja, jag är rädd och låter bli att ringa BM, för jag tänker inte gå och bli sjukskriven för att vi körde en "liten" renovering hemma.
*surar*

Nepp, jag vaggar fejkat glatt vidare och låtsas som ingenting på jobbet, och ligger med kuddar uppbullade under rumpan i soffan om kvällarna.
Jag vill inte behöva stå upp och laga middag om kvällarna. Det gör ont. Jag vill inte sitta ner, det gör ont. Ligga går bra. Då delas tyngden ut.
*gråta*

Helvete.
Jag tycker det är nästintill genant när jag mår så dåligt/har så ont att jag är helt låst och inte kan göra enkla saker.
Jag skäms och får dåligt samvete.
Förlamad.

måndag 6 oktober 2008

Ont, det gör ont!

Nu blir det åka av. Långt och svamligt.
I did a boo-boo.
Faktiskt.
I helgen var jag dum.


Vi skulle äntligen se till att få ändan ur och flytta ner sovrummet till källarplan efter förra helgens tapetserande och målande.

Hej vilken helg.


Lördagen började med leksaksbutik där sonen fick en valfri leksak, sedan över till Babyland för att köpa en babymonitor. Dels för den mörkrädde sonen som nu sover på övervåningen, dels för bebis, men bebis får vänta.

Det känns inte okej att trilla in från BB och DÅ flytta ner sovrummet, så för att ta det så sonen inte känner sig ledsen, rädd eller övergiven flyttar vi ner ett halvår innan och då med en grym "walkie talkie". (Babymonitorn.)


Den fungerade otroligt bra. Över förväntan.


Jag hann med att klämma på några barnvagnar också, men de flesta kändes verkligen stora, tunga och otympliga. :(


Därefter in på IKEA.
Huvudgavel till vår säng införskaffades samt en taklampa till sonens rum.

Vi packade snabbt in oss i bilen och störtade iväg på dagiskompiskalas där vi lämnade av sonen. Vi åkte hem, åt lite varma mackor, lastade ur bilen och åkte själva till kalaset för att fika lite med föräldrarna.


Hem, röja, plocka, fiffla, montera ner.
Middag, sova, vakna, frukost, röja, fiffla, montera ihop, bära, lyfta, kånka, stånka och stöna, luncha, fika med svärmor, bära mer, montera mer, skicka svärmor till IKEA för matta och taklampa, göra försenad bulldeg, spackla igen hål i stenväggen, kånka, bära, flytta tre vråltunga garderober från ett rum till ett annat, tappa mittentånageln, blöda lite, hänga in kläderna i garderoberna igen, baka bullar med sonen, laga mat... sittandes...


Efter middagen låg jag i soffan och grät av smärtorna.

Hela kroppen är förstörd. Kroppsdelar, av den privatare sorten, är uppsvullna och ömma, sammandragningarna håller på för fullt, och har hållt på hela natten, bäckenet och svanken är öm, liksom låser sig då och då, och jag kan knappt sitta ner utan att det ilar och strålar ut i varenda lem i kroppen.

När jag går vaggar jag fram i duckstyle a la niomånadersgravidkvinna.

Gör jag om det här?
Aldrig.

Borde jag stannat hemma i liggläge idag?
Absolut.

Gjorde jag det?
Jag är dum i huvudet.

Vecka 16

Lite sent. Lördagens vikt.

15+0
Vikt: 69,9 kg
Nu kan man ofta se att man är gravid, i alla fall om man bär tunna
trikåkläder. Försök att ha lite ledigare kläder som inte klämmer åt om magen.
Kanske är det till och med dags att införskaffa mammakläder. Muskulatur och
skelett är nu så pass utvecklat att det vanligt att man börjar känna
fosterrörelser, men det kan lika gärna dröja tills vecka 22-24 innan man känner
något. Ditt hjärta pumpar 20 % mer blod än tidigare och det kommer öka upp till
50% i slutet av graviditeten.

Fostret mäter cirka 16 cm och väger omkring 100 gram. Fingernaglar har
bildats och fostret kan rynka pannan, röra ögonen och svälja. Fostret kan även
ta tag i navelsträngen och börja undersöka det vattenfyllda rummet som det
befinner sig i. Det omges av ungefär 1,5 liter vatten som byts ut flera gånger
per dygn vilket behövs eftersom fostret kissar ungefär med 45 minuters
mellanrum. Vattnet fungerar även som stötdämpare.

fredag 3 oktober 2008

Up to date...

Allt illamående är borta.
Förutom vid konstiga lukter.

Typ Wunderbaum i en sunkig Ford Scorpio, lånebil, när nya bilen är inne på rekond.
Typ lukten då tåg bromsar in.
Typ stekos från griskött.
Typ kraftigt rökta skinkan på jobbets frukostbord imorse.
Typ läskiga rökta fisken på samma frukostbord.
Jag mår faktiskt bra.

Jag är trött, och ja, jag är nedrigt förkyld och har fått smärtsamma förkylningsblåsor i munnen, men inte en endaste graviditetskrämpa.

Det känns skönt.

De sammandragningar jag tidigare känt slutade komma när jag taggade ner aningens. (No shit?)

Imorse klämde jag på mig dubbla par strumpbyxor och skulle knäppa en svart lårkort kjol som är i storlek 42, då jag normalt drar 38 brukar den sitta ganska påsigt, men idag fick jag med våld igen knappen, och gav efter ett tag upp och körde klassikern med en hårsnodd i knapphålet och runt knappen. *andas*

Det slog mig idag att jag imorgon gått 15 veckor. Fem veckor kvar till halvtid. Tiden rasar förbi, minst sagt. Jag hänger inte med!

onsdag 1 oktober 2008

Bara lite...

Det gör väl ändå ingenting att TITTA på barnvagnar ännu? Jag vet ju inte vilken summa svärmor tänkt sig, och jag vill ju inte ta i så jag spricker utan kommer självklart hålla mig till vad jag tror vi har användning för.
Det känns inte helt okej att ruinera henne bara för att hon vill köpa en vagn till oss, även om de alla faktiskt kostar en förmögenhet. *svettas*
Samtidigt är jag av den uppfattningen att man får vad man betalar för, och min bebis lägger jag då inte i något som på något sätt kan kännas otryggt.
Magkänsla, kombinerat med Konsumentverket?

Anna fick mig att få upp ögonen för Teutonia Fun. Just den mörkbruna. Jag gillade ligginsatsen med blommiga tyget i, visserligen kan jag även tänka mig den enfärgade, men skötväskan kändes nog lite too much.

Det jag kort sagt är ute efter är en vagn med liggdel, som vi kan byta till sittdel när det är dags.
Jag vill självklart ha regnskydd.
Åkpåse.
Skötväska.
Hjulskydd.
Gärna myggnät.
Gärna påslakan till.







Vad mer kan det tänkas att man behöver?
Det var ju ett par år sedan jag sist var ute och letade i barnvagnsdjungeln.

Vad anser du är rimligt pris på en barnvagn inklusive tillbehören?
Vet du någon annan fin lätt vagn, med mina "krav", jag kan kika på?

Väntan.

Jag står inte ut!

NÄR får vi kallelsen till ultraljudet?

Igår kväll när vi gått och lagt oss kände jag någonting som buffade lätt på insidan av magen. Jag vill så gärna tro att det är bebis jag känner av men sambon fnissade att det var ju bara gaser.
Men enligt den anatomi jag känner till så gasar jag inte på alltför mycket i främre buken, någon centimeter under naveln och ut mot vänster sida. Faktiskt.
Det var som ett dovt... ja... bultande? Kan man beskriva det så?
Nej, buffar. Fast dova.

Samtidigt har jag en så sinnessjuk oro för missfall.
Det är allt jag tänker på.
Det känns som att något har gått, eller kommer gå, snett. :(

Sedan mitt hugg jag fick i magen förra veckan så har jag inte kunnat lugna mig en sekund ens då det härliga lilla fladder jag då och då kände i magen bara försvann och allt kändes konstigt och annorlunda.

Allt jag längtar efter nu är att få se en sprattlande liten perfekt bebis och ett härligt tickande hjärta på ultraljudsskärmen.
Att bara få veta att allt är okej, så kanske jag kan sova lugnt en natt i alla fall...