Gaser?

Alltså...
Det där är inte okej.

Vecka 4+6 och 5+5.
(Bortse från hållningen... eller bristen av den.)



Jag har bett min sambo påminna mig om maten.
När jag lassar upp portioner så gör jag det på automatik, alltså, lägger upp lika mycket, samt äter, som jag gjorde förut.
Detta resulterar i extremt obeskrivliga magsmärtor och mättnadskänslor så obehagliga att jag i 5-6 timmar efter middagen ligger i soffan/sängen och kvider och nästan börjar gråta av det.
Det får inte plats lika mycket när det görs plats för bebisbon i magen. Allt ska ju puttas runt och flyttas på och magsäcken blir lidande.

Den lilla, ibland hårda, ibland degiga, kulan på magen måste vara gaser. ;)
Annars är det helt sinnessjukt.
Visserligen kan jag knappt hålla mig tills jag börar få en bebiskula, but this ain´t it.

På riktigt?

Nu börjas det.

Vi fick en tid för inskrivning på MVC 3/9.
Det är en evighet kvar och jag blev på direkten nojjig och tänker att jag kanske inte alls är gravid. Det finns ingenting där?
Att lägga ytterligare en hundring på ett graviditetstest känns lite over kill, men jag kommer garanterat testa igen innan inskrivningen.
Tänk att komma dit och få höra att ingenting finns.

Kort och gott.

*bröl*
Jag känner mig plufsig. REDAN.

Magen är degigare än tidigare.

Tänkte att jag kan ha en skön kom-ihåg-siffra:
Vikt 17/7: 67,8 kg

Annars så funkar det väl rätt okej här.
Jag kräks inte, men känner varje förmiddag, efter frukost fram till lunch, ett illamående som påminner om sjösjuka, som återkommer efter 21-tiden på kvällen och varar tills jag somnar.

Efter jag ätit något, oavsett vad och hur mycket så känner jag mig vidrigt fullproppat mätt. Outhärdligt mätt nästan.

Mina "vanliga" yrselanfall sker oftare. Förut i normalt tillstånd några gånger i veckan, nu;
varje gång jag reser mig upp, varje gång jag står upp längre än 5-10 minuter, och när jag gått promenader längre än 45 minuter ungefär.

Tick tack...

Helt ärligt vet jag inte om jag inbillar mig alla symptom eller om jag helt enkelt bara lägger märke till dem mer nu när jag vet.

Brösten spänner, nästan sticker, i bröstvårtorna, jag mår illa hela tiden, jag har gråten i halsen och järnsmaken i munnen blir bara starkare och starkare.

Det känns helt sjukt.
Med min son fick jag inte veta förrän runt vecka 10 att han flyttat in, jag anade ingenting och störde mig mest på de lilaröda bristningar som poppade upp veckor innan jag visste, så jag är i tidigaste laget och försöker att inte bli FÖR glad, jag tänker på missfallsrisken.
Enligt mina beräkningar är jag i vecka 4-5.
Det är ju ingenting.
Det har ju knappt börjat.
Dessutom undrar jag om man ens kan känna illamående såhär tidigt, men vet ju att jag hela förra veckan mådde illa, och det gick så långt att jag kräktes.

Alla fungerar ju olika såklart.
Och med sonen började jag må illa runt vecka 11-12 och kräktes till en början av det, och under hela graviditeten för att jag ÅT och ÅT.
Jag åt så det inte fanns plats och därav kom upp.
Lära av sina misstag?

Nämnde jag att...

Jag mår illa?
Och gråter?

Jag satt före frukosten nu på morgonen och kände mig alldeles sjösjuk, och började gråta.
För att jag var sjösjuk.

Jag är t o m gravid i Finland. Det kan inte misstolkas.

Stating the obvious.

Som sagt...

Jag har finnar.
Finnar på ställen jag inte visste att det var möjligt att få finnar på.
Jag har en finne bakom höger öra, inklämda PÅ bristningarna på magen från min första graviditet, finnar över bröstet, halsen, ansiktet, axlar, armar, två på ena låret, en på vänster vad, på ryggen.
Det enda stället som är finnfritt är fasiken rumpan.

Det smakar järn i munnen.

Under ett ca 43 minuter långt Arkiv X-avsnitt kissar jag minst tre gånger.

Jag har helt sinnessjuk pms med humörsvängningar utom denna värld.

Jag grät av att jag i lördags slog till mig två gånger med en spade, jag klämde fingrarna under en sten och grät, jag bröt en nagel och grät.
Igår när jag kom hem plockade jag undan smutstvätt som låg slängt över huset och min sambo, son och sambons syster satt på altanen och åt glass.
Jag grät.
Jag tyckte de var dumma och orättvisa.
Världen var dum och orättvis.

Jag vill påstå att jag är fullspäckad med hormoner.

Jag vill påstå att mensen nu är... *räkna*... 28 timmar och 26 minuter sen.
Den brukar gå som en klocka.

I´M JUST SAYIN'!

Mina teststickor från Testlagret är slut.
Jag har stockat upp med the good shit. Morgonurin.
Förhoppningsvis ger dagens gäster fan i att rota i mina badrumsskåp.

Men hemlisar.
Man får inte säga förrän v 12.

Ingenting är säkert än.

Blä.

Inget.

Jag har pms.
Jag har nackspärr.
Jag har svamp.
Jag har finnar.
Jag förväntar mig mensen imorgon senast.

*suck*
Det känns ledsamt.
Kanske försöka mer ordentligt nästa gång?

Att få napp?

Jag har på känn att det inte blir någon bebisinflyttning den här månaden.
ÄL är över och trots mitt sinnessjuka tjatande om sex, som alltid, så blev det inte så klockat som jag ville.
Han fungerar inte som jag gör kort sagt. ;)

Men men, det kommer fler månader.
Men jag vill ju inte ha en sommarbebis. Stackars barn att fylla år på sommaren när alla kompisar är bortresta. :p

Men det är EGENTLIGEN struntsamma. Lika som att min sambo INTE vill ha en flicka.

Vi är ju faktiskt ute efter friska barn.

Skynda!

Jag har ju saker att klämma in innan jag blir gravid!

Jag har en vinkväll med en kompis och en massa mögelostar i kylen som måste ätas upp.
Sådeså?
(Det är nu jag garderar mig med att jag inte blir gravid den här månaden... så jag inte ska bli alltför ledsen.)

Nu slår dörrarna till fabriken upp.

Jag läste någonstans att från och med dag 10 efter sista mensen kan man ha sex varannan dag fram till dag 14-16 för att försöka pricka ägglossningen.
So be it.

Jag och sambon började i förrgår med ett tappert försök. ;)
Så idag blir det åka av igen. Jag klagar inte. ;
ÄL ska ske den åttonde enligt min lilla tabell jag duktigt fyllde i på AlltFörFöräldrar.